1 e Kr-1000
av Per-Erik Melander
Gravarna vid denna tid var resta stenar, runda, kvadratiska eller triangulära stensättningar (ibland med mittpackning).
Vid Grönsta har ett bostadskomplex från den här tiden grävts fram. På en åkerholme, som i öster haft en stensatt terrass, har fem långhus legat. Man har hittat avfallsgropar, härdar och en brunn i vilken två stegar uthuggna i en trädstam (av björk) påträffades. Andra fynd är ett dräktspänne, pärlor, nitar, järnföremål, keramik, silkärl, nätsänken, vävtyngder och måltidsrester. Tydligen hade de som bebodde detta område hög social status. Äldre odlingsmark visar att området varit bebott redan tidigare.
Plinius den äldre, romersk författare av ett naturvetenskapligt verk, Naturalis Historia, utkommet på 70-talet e.Kr., säger sig ha besökt Nordsjökusten där han fick höra talas om öarna Nerigon (kanske Norge), Scandia (Skåne?) och Scandinavia.
Cornelius Tacitus, en romersk författare, publicerar en bok med titeln Germania år 98 e.Kr. I den beskrivs svearna (som han kallar svioner) för första gången i historien. Han skriver: ”Svionernas samhällen följa nu; de ligga ute i själva oceanen. Förutom i män och vapen ha de sin styrka i flottor. Skeppens form avviker från den vanliga i det hänseendet, att en spetsig stäv åt båda hållen bildar en framstam, som alltid är klar för landning. Segel föra de icke, ej heller anbringa de åror i rad vid sidorna. Årorna äro lösa, såsom brukligt är i vissa floder, och det går att flytta dem från den ena sidan till den andra efter lägets krav. Hos dem hålles även rikedom i anseende; därför är det blott en som härskar, och här utan några som helst inskränkningar: hans rätt att kräva lydnad är ovillkorlig. Vapnen bäras icke allmänt och ständigt som hos övriga germaner utan hållas inlåsta under bevakning, som för övrigt skötes av en träl. Förklaringen härtill är den, att oceanen hindrar plötsliga fientliga anfall och vidare att beväpnade män som gå sysslolösa lätt slå över i självsvåld. Det ligger förvisso också i konungens intresse att inte sätta vare sig en ädling eller en friboren, nej, inte ens en frigiven träl som uppsyningsman över vapnen.” Närmare än så här kommer vi inte vårt område när det gäller skriven historia.
Gårdar från denna tid är Gårdskäl och Gultbrunn. Gårdskäl betyder "höjden eller klippan (med vakttornet) vid sumpmarken", Gultbrunn " brunnen vid gropen eller sumphålet", alltså låg gården i ett sumpigt område med en offerkälla. Andra gamla namn som har samband med offer och heliga lundar är Fröslunda (Frö eller Frejs lund), Hov (som låg vid Brunnsbacken; Hov eller Hof som det hette förr betyder tempel), Frönäs och Fruhagen. Den sistnämnda var en äng nära Balsta och Röksta som figurerar i handlingar från 1500- och 1600-talen. Namnen Ånsöga (Edvins hög; på fornsvenska "Audinshaughar") och Hunsala ( Odens sal?, där Oden och hans gudar dyrkades innan kristendomen kom till Sverige) är också hedniska. Den sistnämnda gården låg mellan Slottsskolan och Munktellarenan och tar med tiden över Karlabys betydelse som handelsplats och kultcentrum i och med att ett nytt fall - tack vare landhöjningen - bildas vid de nuvarande Munktellholmarna.
Mellan fallen vid Tunafors och Munktellholmarna uppstår en handelsplats som får namnet Tuna. Ordet Tuna kommer av det keltiska dunum som betyder inhägnad plats, gård, borg. Det är samma ord som det engelska town och det tyska tun. Det finns en mängd Tuna-orter runt om i Sverige anlagda vid denna tid och alla ligger i närheten av vattenleder som en gång i tiden varit viktiga. De har säkerligen samband med försvaret av dessa leder, med ledungsväsendet.
Eskilstunaån var vid denna tid kanske den viktigaste förbindelsen mellan Götaland och Svealand. Hunsala eller Odensalagärdet låg fordom mellan Kloster kyrka och Årby. Vid den sistnämnda platsen - vid Årbystugan - har man hittat gravar från den här tiden. Sammanlagt finns här hundra olika fornlämningar (69 stensättningar varav 41 är brandbegravningar) från skilda tider; så sent som på 1000-talet har man gravsatt människor här. De äldsta är de omsorgsfullast byggda. De kan liknas vid "stekta ägg", ett kärnröse av grövre sten, likt en gula, som höjer sig över ett bredare brätte av småsten, äggvitan. De är ganska tomma på fynd, endast några fragment av kammar, armborstfibulor, beslag, synålar och knivar har hittats.
Ett gammalt gårdsnamn är Gärtre som troligen betyder "den röjda gården". Gunnarskäl, en annan gård nordväst om Eskilstuna som fortfarande finns kvar, betyder "Gudmars utsiktsplats eller vakttorn". Ordet "skäl" har alltså samband med försvaret av trakten. Det antas härstamma från namnet Loaskjalf i Uppland där ursvearnas hem låg. De tog alltså med sig ordet och sin försvarsorganisation när de utökade sitt välde över Mälarlandskapen.
Fynd från denna tid är bl a en fingerring av guld med grekisk inskription från Berga - Vrå i Kjula socken och ett romerskt guldmynt funnet i en åker i Hammarby.
Hampa/humle börjar odlas vid den här tiden.
Vid Årby har man funnit rester av ett välbevarat långhus från denna tid.
Gravar (brandgravar) från den romerska järnåldern finns vid Hedensö och vid Ökna i Näshulta. I dessa har man funnit rester av hartstätningsringar som en gång suttit i urnor av näver.
Andra gravfynd från den här tiden är dräktspännen, bronsnålar, kammar, järnknivar, lerkärl.
Vid Apalsjön i Lista har man hittat ett svärd omgivet av trärester, kanske från en träslida.
Nära Stenstugan vid Lindholms gård i Barva påträffades en sju decimeter lång, bronsbeslagen stridslur av oxhorn. De båda beslagen är förenade genom en kedja.
Den rätt varma period som rått i ca 600 år (den romerska värmeperioden) avlöses av ett kallare klimat, köldperioden under folkvandringstiden vid namn. Den varar i ungefär 500 år.
Vid Sövsta i Torshälla församling finns ett gravfält med gravar från denna tid. Bl.a. ett "stekt ägg", en stensättning och en domarring. Folkvandringstiden inleds (400 –550 e Kr) och bosättningen vid Sövsta och vid Årby överges. Vid den sistnämnda boplatsen sker ingen nyinflyttning förrän under vikingatiden. Andra folkvandringstida fynd (bl.a. gravar) är gjorda vid Vallbyhem och Måsta, vid Brunnsta, Folkesta och Hällby, vid Tumbo, Borsökna, Kälby (3 st. gravfält, ett norr om gården, två söder om densamma) och vid Kungshållet i Kjula. Kälbys norra gravfält har 5 gravar, det sydligaste gravfältet 4. En av gravarna på det senare innehöll lerkärl, bryne, kamfragment och brända ben (av människa och djur). På det mellersta av Kälbys gravfält har 10 brandgravar undersökts. Vid gården Hyndevad finns ett gravfält, Ormkullen, med 20 högar. Säkerligen gårdens primärgravfält. Två s.k. eldslagningsstenar har hittats, en i Eklund i Barva, den andra från Aspesta i Kjula. I Kjula (vid gården Nybygget på Kjulaåsens östsida) har även en holkyxa av järn påträffats. Mycket tyder på att den är en importprodukt från Tyskland. Ett guldmynt präglat under den romerske kejsar Probus (276 – 282) hittades vid Hammarby i början av 1900-talet. Även en guldten har hittats på samma plats. En romersk guldring med tre ädelstenar (två almadiner och en karneol) påträffades år 1936 vid Bergavrån i Kjula socken. På den mittersta ädelstenen (karneolen) finns en inskrift (på grekiska): "Lycka, seger". Vid Grönsta finns en mycket rik grav från vendeltid. Den som gravsattes där bör ha varit någon av den tidens toppar, kanske en hövding eller lokal kung. Återigen sker en igenväxning av landskapet. Enbusken går tillbaka, tillfälligt. Björk, hassel, gran och ek ökar. Allt detta kan tyda på att man övergår från boskapsskötsel till spannmålsodling. En viss nedgång av hampaodlingen kan skönjas.
500
Tiderna är oroliga och nu uppförs alla de fornborgar - över 40 stycken - som finns inom Eskilstuna kommun (de flesta uppfördes mellan 200 - 600 e Kr; den sista dock på 1400-talet e Kr ). Några menar att några av borgarna är ännu äldre. De kan ha tillkommit redan under det andra årtusendet f.Kr. och inte utav den lokala befolkningen utan av främmande handelsmän som byggde borgarna för att från dessa kunna bedriva handel och samtidigt vara skyddade. Borgar finns vid Skjulsta (två stycken, Skjulstaborgen och den på Uvberget; dessa båda har pålspärrar som försvarsanordningar i ån nedanför), på det gamla vattenledningsberget i Skogsängen, på Intagsberget vid Djurgården (Tunaborgen, 400 e Kr), vid Grönsta och vid Svista, i Hugelstaskogen, vid Stenby (Stenbyborg, 400 e Kr, som visar tecken på att ha varit utsatt för en eldsvåda), Båtsmansbacken, Brunnsbacken, Ransten i Sundby och två borgar i Torshälla (Nybyborgen och anläggningen på Husberget som båda dock är medeltida). Andra borgar är Vinnsberg i Barva, Vestaberget i Vallby och Ogaklev i Ärla. Ytterligare borgar finns vid Kälbyravinen, vid f.d. sågverket i Skogstorp och i Medbacken. En del borgar har använts i försvaret av bygden, andra för bosättning (eller som inhägnader för kreatur/fångstanordningar för djur) och några i kulten, kanske som gravanläggningar (det finns indikationer på att en del anläggningar kan härstamma ända från tidig bronsålder – 1300 f Kr - och att de då användes som kultplatser). Oftast ligger de på en bergshöjd med ett stup på en av sidorna och kallmurade vallar på de övriga. På vallarna har träkonstruktioner (palissader, skyttevärn, portar, trägaller) förstärkt borgen, vilket bevarade rester från bl.a. Stenbyborgen visar (denna borg har varit en s.k. boplatsborg). Den fornborg som har varit föremål för den noggrannaste undersökningen är borgen Tandersten på Hultberget i Husby-Rekarne. Här har man hittat vävtyngder, keramik, lerklining från husväggar, ett bryne, ett gravyrredskap och några andra föremål av brons och järn. Hus har funnits även utanför murarna och en vårdkase har troligen legat inom borgområdet. När fornborgen var i bruk (200 – 600 e Kr) låg en vik av Hjälmaren nedanför. Andra borgar med boplatser både utanför och innanför murarna är Bogsten i Tumbo och Vestaborgen i Vallby. Vid den senare finns även gravar och det är inte långt till den stora högen vid Grundby (Grundby limpa – 40 m i diameter, 2,5 m hög). Fornborgarna kan ha ingått i ett signalsystem; vårdkasar som bevisligen funnits i vissa av dem indikerar detta. Möjligen är borgarna uppförda av en ockupationsmakt för att kontrollera människorna i bygden. Fornborgarna kan ha samband med svearnas (från Uppland) expansion och erövring av Mälardalen. Från denna tid härstammar även de många guldskatterna man funnit i jorden. T.ex. en stor guldhalsring funnen vid Fagernäs på Barrön i Näshulta. Vid Säby i Barva finns spår av byggnation med härdar och odlingsytor. En kvinnograv omgiven av tre stenringar med ett fyrtiotal resta stenar i den yttersta innehöll, förutom brända ben, blå glaspärlor, bronsnålar och dräktspännen, även dessa i brons. Allt detta tyder på en hög status hos kvinnan i graven. Vid Valtomta i Tumbo har man funnit ett dräktspänne och en glaspärla från den här tiden. Andra fynd från folkvandringstiden är: hornkammar, skrinbeslag, nycklar av järn, bältesöljor, olika knappar (bl.a. från Jäder) och glasbägare. Vid Tandla i Husby-Rekarne, nära fornborgen på Hultberget, fann man år 1936 en fingerring av guld. Vid Segerstad i Öja har man hittat ett spänne av brons, prytt med djurornamentik. Ett par skeppssättningar som undersökts vid Ryttartorp i Husby-Rekarne och Fyrby (här finns även en storhög) i Torshälla kan härstamma från den här tiden. Vidare finns gravfält nära Husby-Rekarne kyrka med bl a fem stensättningar (mittblock) och tre resta stenar (Stavstenarna), möjligen från denna tid. Vid gårdarna Önsta och Byringe (den gamla prästgården till Husby-Rekarne kyrka) finns två gravfält. Det vid Önsta har 15 anläggningar, det vid Byringe 5. Från Lindholm i Barva kommer ett par bildstenar, vackert ornerade. Dessa är möjligen minnesstenar som en gång stått på några gravar. Nya odlings- och betesarealer tas i besittning. En övergång från boskapsskötsel till spannmålsodling är märkbar. Odling av hampa och råg ökar.
Vad händer i det övriga Sverige? Finns det några historiska urkunder som kan kasta ljus över dessa avlägsna tider? Två verk finns som oberoende av varandra nämner olika konungar som skall ha regerat över Svearna i Uppsala vid denna tid. Islänningen Snorre Sturlasons Ynglingasaga, skriven i början av 1200-talet och den engelska dikten Beowulf (ca 700 e.Kr.). Konungarna är Aun, Egil, Ottar och Adils (Ongentheow, Onela, Eadgils och Othere i den engelska dikten). De utkämpar strider med en kung vid namn Hygelac som är känd från frankiska källor. Denne skall ha stupat i kamp mot dessa franker år 516. Någon kärna av historisk sanning bör finnas i dessa uppgifter och kanske har vårt område lytt under någon eller några av dessa härskare.
536 – 537
Någon gång under denna period äger ett våldsamt vulkanutbrott rum någonstans på jorden. Ett väldigt moln av sulfatisk aerosol stänger solljuset ute och orsakar, under en tidsrymd av ca tio år, en köldperiod. Även vårt område drabbas.
541
En böldpestepedemi, den justinianska pesten, bryter ut och sprider sig i hela Europa; säkerligen når den även vårt område. Den skall ha pågått till år 565.
Den s.k. vendeltiden inleds (ca 550 – 800 e Kr). Vid Grönsta finns två ensamliggande stensättningar från den här tiden; begravningsskicket (brända ben i urnor) visar detta. Gravfältet vid Hällby kyrka härstammar till en del från denna tid – både äldre och yngre gravar finns. I Husby-Rekarne finns 3 gravfält med 47 högar och stensättningar. På en av dessa gravfält (vid Husby i Skogstorp) finns en hög, 13 meter i diameter och 1,4 meter hög. Husby i Skogstorp hette troligen från början Bor, senare Byringe. Bor har med bära att göra, dvs. byn är belägen vid ”boren” där båtar och last måste bäras förbi forsarna (Hyndevadsforsen). Fortfarande heter prästgården vid Husby-Rekarne kyrka Byringe. På Källstagravfältet i Torshälla finns ävenledes en storhög, liksom i Vallby i Kullersta. Den tomt- och byindelning (kallad hammarskifte som på 1200-talet övergick till solskifte) och som existerade ända fram till storskiftet på 1800-talet bör ha tillkommit nu. Landskapet öppnas åter upp. Odlingen av råg ökar, liksom hampa. Granen ökar, hassel och ek går tillbaka.
På gränsen mellan gårdarna Grönsta och Svista finns ett gravfält från denna tid. Det består av ca 40 fornlämningar; högar, runda stensättningar, treuddar. I en av högarna, 11 m i diameter och 1 meter hög, fann man vid utgrävningar år 1965 under en kraftig stenkonstruktion ett brandlager som innehöll benen av en man och dennes husdjur. Även tärningar och spelbrickor av ben och horn hittades. Mannen var säkerligen mäktig i livstiden, en lokal hövding antagligen, för graven innehöll även rester av ett svärdsfäste (med brickor av silver under handtagsnitarna) och ett bälte, ett bronsspänne och en hornkam, allt av Vendeltyp. I andra gravar inom området hittades lerkärl, kammar, en brynsten, nitar, spikar och djurklor. Vid utgrävningar av tre stensättningar fann man bronsspännen, bronsnålar (dräktnålar), glasflusspärlor, remmar, brynen och lerkärl. En kvinnograv innehöll rika uppsättningar av smycken och dräktspännen prydda med granater. En boplatslämning fanns även inom området. Den bestod av en enkel härd på en berghäll. Lerkärl (bl a silkärlskeramik indikerande osttillverkning) som hittades i närheten pekar på att det hus som en gång låg här tillhört samma epok som gravarna. Resterna av ett långhus under gravarna tyder på att bosättningen i Svista är ännu äldre. Den här tiden var en stor expansionsperiod i områdets historia och mer och mer av slätterna i norr bebyggdes; i Sövsta i Torshälla församling finns t.ex. ett gravfält från denna tid. Där har man hittat glasflusspärlor, nålar, beslag och spännen av brons. I Barva vid Spångahage nära Lindholm finns en grav som innehöll ett spänne och en remsölja av brons, en smält glaskula och rester från ett lerkärl. Vid Hättinge i Jäder finns två stensättningar som innehöll bronssölja, järnbroddar, en nyckel (i järn) och en glasflusspärla. Vid Vävle skolhus (ävenledes i Jäder) finns också stensättningar. Vid Kungshållet i Kjula har man i det därstädes befintliga gravfältet hittat ett bronsspänne, spelbrickor, järnnitar och lerkärl.
700
Två små guldbleck med figurframställningar (en man och en kvinna som omfamnar varandra), kallade guldgubbar, hamnar i jorden vid gården Hunsala som låg där Slottsskolan nu ligger. De kommer i dagen år 1962 (se vidare år 1000). Även järnpilspetsar (13 st.), mässing- och bronskammar hittades. Dessutom kluvna djurben, förkolnade sädeskorn, krukskärvor och en glasflusspärla. På Oxbacken i närheten finns rester av gravar. Ett romerskt silvermynt har påträffats på Rakåsen nära Folkesta. Det är präglat för kejsar Antoninus Pius (138 – 161 e Kr). Det låg tillsammans med en bronskedja i en dubbelgrav (man och kvinna). Kvinnan hade fått bronsspännen och en pärluppsättning med sig i graven. Vid Svista finns ett antal gravar från den här tiden. I dessa har man funnit bl a ett ornerat spänne, beslag eller bleck av brons, pärlor i samma material, spelbrickor, tärningar, benkammar, pincetter och örslevar. I närheten fanns rester av ett treskeppigt långhus. Vid Gunnarskäl i Tumbo och vid Lundby i Fors finns ävenledes gravar av vendeltyp. En storhög, Ormkullen, troligen från den här tiden, finns vid Stora Tidö i Hammarby (30 m i diameter och 2,5 m hög). Vid Mesta Storgård fann man år 1974 nio brandgravar. Förutom brända ben (en del i enkla lerkärl) hittade man en glaspärla, en sölja av brons, beslag av brons och järn, järnnitar, försmälta metallklumpar och delar av hårkammar av horn. Två myntfragment hittades också: en ”umaijad kalif”, präglad i Damaskus år 742-743 och ett mynt av abbasidisk typ från ca 754-760. Dessutom fann man en spjutspets av järn, 32 cm lång, troligen tillverkad under sen vikingatid, 1000-talet.
750
Vendeltiden slutar och vikingatiden inleds.
Västerrekarne och Österrekarne var vid den här tiden uppdelade i var sitt hundare (som har med talet hundra att göra), sedermera kallat härad (från ca 1350, se för övrigt det året). Dessa var i sin tur indelade i tolfter och dubbeltolfter (12 respektive 24 gårds- eller byenheter). Som exempel kan nämnas Jäder som var en dubbeltolft med ca 25 gårdar. Västerrekarne hundare bör ha haft ca 100 gårdar, Österrekarne ca 110. Gränsen mellan de båda var Eskilstunaån - som heter Närje å i våra äldsta skrifter. Västerrekarne gränsade i norr till Mälaren och Arbogaån och i söder till Hjälmaren. Detta hundare omfattade, förutom de socknar som i dag ingår i Eskilstuna kommun, även socknarna Torpa och Säterbo. Österrekarne gränsade i norr till Mälaren och Torshällaån och i söder till Hjälmaren och Båven eftersom även socknarna Dunker, Helgesta, Hyltinge, Lilla Malma och Lilla Mellösa (Villåttingen) ingick (se åren 1358, 1570 och 1582). Vid Hyndevad fanns i äldre tider ett vad mellan de båda hundarena, därav namnet (se dock år 600 f Kr och år 1356). Var vadet låg är osäkert. Det troliga är vid Hyndevadsforsen (Tysk Hyndevad) där idag Hyndevadsdammluckorna finns (vid det tidigare sågverket i Skogstorp). En annan teori förlägger vadet (där en fors tidigare funnits) nedanför gården Hyndevad, vid Sandbankarna, det s.k. Ryningsbergspasset Ytterligare en fors skall ha funnits i Hyndevadsån, närmare Hjälmaren, vid Nordön mellan Tandlaviken och Bibybron. Två skeppslag - som hade med försvaret till sjöss att göra - har funnits i Österrekarne: Olustra (Ostra, omfattande Barva, Hammarby, Jäder, Kjula, Sundby, Tuna och Vallby socknar) respektive Byringe (Husby-Rekarne, Näshulta, Stenkvista och Ärla socknar) skeppslag. Samlingsplatserna för skeppslagen var först Ostra (senare Husby i Jäder socken) och Husby i Husby-Rekarne. Namnet Husby antyder att det legat en kungsgård där en gång i tiden (se nedan); Husby-Skogstorpsstranden är rik på fornlämningar (vikingatida fynd omfattar bl a lerkärl, bryne och kammar). En annan kungsgård uppfördes på Hunsalas ägor, vid nuvarande Munktelltorget. Delar av gården, eller borgen, byggdes på en holme i Eskilstunaån som inte längre är tillfinnandes. Den äldsta byggnaden var av trä och omgärdades av jord- och stenvallar. Den fick namnet Tuna efter handelsplatsen på orten. Senare byggdes den om i tegel. Kungsgården, eller borgen, var lätt att försvara från landsidan och det var lätt att ta sig ut till sjöss. Tunaborgen var centrum för ett ledungslag, här samlades bönderna från bygden omkring när det var dags att ge sig ut på vikingatåg - ledungslaget var skyldigt att ställa upp med skepp och manskap när sveakungen så begärde. Ledungsindelningen är grunden för vårt senare hundare -, härads- och sockenväsen. Tuna ledungsbönder kallades för tunabor eller tunbor. Härav namnet Tumbo, tidigare Tunbo, där ett Tuna också har legat en gång i tiden. Vid Tumbo finns för övrigt ett stort gravfält (vid Berga-Folkesta med ca 450 registrerade gravar varav några är högar) från vikingatiden där man hittat rester bl a från en båtbegravning. Den döde har alltså lagts i en båt som därefter bränts; allt som återstår av båten är spikar och nitar. Två lerkärl (med inristade djurfigurer) och ett antal bronsföremål (bl a två beslag till en selbåge) hittades ävenledes i samma grav. Många kvinnor med hög status i samhället har begravts här; s.k. gravklot på gravarna indikerar detta liksom fynd av pärlor (427 st. fördelat på 11 gravar – en grav innehöll 199 pärlor). Ett fragment av en karolinsk glasbägare importerad från kontinenten har också hittats. Andra fynd var spelpjäser (av ben) och hornkammar. Andra gravar i området (det finns nästan 2000 st. fördelade på 23 gravfält) har frambringat pärluppsättningar och en spjutspets (endast 27 gravar har grävts ut). Vid Prästgården-Husby, också i Tumbo, har 17 högar grävts ut. Här finns 400 registrerade högar varav några med en diameter på ca 20 m. Man fann vackert ornerade bronsspännen, rester av ryttarutrustningar, glasbägare, pärlor och keramik. Vid Tumbovik inte långt därifrån finns också vikingatida gravar. Rester efter en försvarsvall har hittats norr om Prästgårdsgravfältet. Detta pekar på att Tumbo troligen var ett viktigt administrativt centrum vid den här tiden, en husby har ju dessutom funnits här. Husbyarna hade samband med sveakungens försörjning, här samlades skatten in. Denna konsumerades på plats av kungen själv som alltså reste från den ena husbyn till den andra. Eftersom produkterna inte kunde omsättas i pengar (penningekonomin var svag eller obefintlig, byteshandel rådde) var man tvungen att lösa skatteindrivningen på detta sätt. Förutom husbyn i Tumbo hade Rekarnebygden tre andra husbyar: en i Öja (dessa två husbyar var säkerligen samlingsplatsen för Västerrekarnes två skeppslag, ett i norr vid Mälaren – omfattande Säterbo, Torpa, Torshälla, Tumbo och Råby socknar - och ett i söder vid Hjälmaren – omfattande Öja (Öbo), Fors, Gillberga, Lista och Västermo socknar), en i Jäder och en i Husby-Rekarne. Husbyn på sistnämnda plats har säkert sitt ursprung i den tidigare prästgården Byringe (se ovan angående skeppslag) och bör ha omfattat även gården Ryningsberg (Hackesta). Husbyn i Jäder har samband med Olustra skeppslag (se ovan) och ligger vid ett sund mellan Kafjärden och Söderfjärden som fanns vid den här tiden. I Torshälla har man funnit vikingagravar, liksom i Vallby vid Grundby limpa och vid Kumla (brända ben och kammar). Ett boplatsområde har påträffats vid Säby i Barva med rester av byggnader, bl a en smedja som fungerat som bronsgjutarverkstad. Där hittades rester av gjutformar i vilka tillverkades spännbucklor av brons. Förutom smedjan påträffades ävenledes långhus och grophus. I ett av grophusen fanns en skålgropssten, i ett annat vävtyngder, nålhus, en nyckel och tygrester. Området verkar ha utgjort ett centrum för Österrekarne med vidsträckta handelskontakter. Fynd från gravar inom detta område omfattar bl. a. ett rikt utsirat guldhänge, bronsbeslag, lansspetsar, pilspetsar (av järn), bronsvikter, brända ben (från människor och djur), bitsilver, kamfragment, brynen, bronsskållor och bronsspännen. Vid Hjälmaresund (Slemmabacken) har man i en grav hittat brända ben, lerkärl, järnbroddar och ett bryne. Mer och mer odlingsareal skapas i det övriga Eskilstunaområdet, t.ex. i Sundby och i Jäder. Rågodlingen ökar, liksom vete och korn. Hampa odlas. Enbusken och gräset ökar medan hassel och ädellövskog minskar.
Den köldperiod som rått under folkvandringstiden går mot sitt slut och det blir långsamt varmare.
De första historiskt belagda kungarna i Svealand dyker upp under 800-talet. Kanske regerade de över vårt område eller också hade vi en egen hövding som lydde under dem. Runt år 800 hette kungen, enligt Rimberts krönika om Ansgars besök på Birka, Erik.
829
Ansgar besöker Birka för första gången där han missionerar och försöker införa kristendomen. Svearnas kung heter Björn. Om han styr över trakten runt det senare Eskilstuna är omöjligt att säga.
854
Ansgar besöker Birka för andra gången. Kungen heter nu Olov (sedan Ansgars första besök har Svearna haft ytterligare en kung, Anund, troligen bror till den tidigare nämnda Björn, se år 829). Hur stor dessa konungars makt var är okänt. Om den omfattade Sörmland vet vi inte.
Från ett gravfält i Lundby kommer två välbevarade bronsspännen, benkammar, lerkärl, en spjutspets, en järnvikt och pilspetsar. Vid Flacksta har man hittat en järnsölja, ett bronsbeslag och en sländtrissa och vid Svallinge en spännbuckla, glaspärlor och lerkärl. Vid Slottskolan har man funnit märgkluvna ben, krukskärvor och pilspetsar från denna tid. Vid Mesta finns rester av en boplats från vikingatiden. Keramik, stolphål och diverse huskonstruktioner har hittats. Brandgravar som innehöll arabiska silvermynt och spjutspetsar finns i närheten. Vid Åsby har man undersökt gravar som innehäll glaspärlor och lerkärl, alla vikingatida fynd. I Berga i Tumbo har man på ett gravfält hittat en skjutnyckel av järn till ett hänglås samt spjutspetsar och pilspetsar. Här finns även rester av bröd, ekollon och hasselnötter bevarat. Dubbelbegravningar förekommer i Berga; man - kvinna, vuxen - barn. Djur har även offrats vid begravningen; hund, katt, häst, kor, får, get, gris, höns och gäss t.ex. Under Fors kyrka har man hittat en grav från denna tid som bland annat innehöll keramik och vid prästgården i närheten har vikingatida boplatser från den här tiden kunnat konstateras (även äldre sådana finns, möjligen ända från 400-talet f.Kr.). Bl.a. en stenhägnad indikerar detta. Ett betsel från vikingatiden har påträffats vid Byringe i Husby-Rekarne och i Lista har man hittat (i den jord som en gång var Apalsjöns botten) en järnyxa. Två bronsspännen har hittats i Axnäs och Elme i Ärla. Delar av en stockbåt hittades år 1997 nedanför fornborgen i Skjulsta. Den har varit 3 - 4 m lång och kan dateras till den här tiden. Man fann endast delar av stävpartiet men av detta har man dragit slutsatsen att båten varit försedd med bordgångar. Spant och träpluggar visar detta. Ett arabiskt mynt präglat mellan åren 950-951 hittades (oklart när) på "en gärdesbacka på Torshälla stads ägor". Det bör ha hamnat i jorden i slutet av detta århundrade. Björk och al går tillbaka, ädellövskogen ökar, bl.a. eken.
Mälardalen är uppdelat på ett antal hövdingadömen. Var den hövding eller storman som styr över det område som senare blir Eskilstuna har sin huvudgård är det omöjligt att sia om. Kanske ligger den vid nuvarande Slottsskolan, kanske ligger den vid Lunda utanför Strängnäs, kanske ligger den någon annanstans. Ingen vet. Det enda man med säkerhet kan säga är att hövdingarna runt Mälardalen, och kanske även i Väster- och Östergötland, lydde under en överhövding, eller konung, och att han styrde från Sigtuna. Namnet är också bekant, vår med säkerhet första historiska konung, Erik Segersäll. Han regerade fram till ca 995 och efterträddes av sin son, Olof Skötkonung, också historiskt belagd.
Vattenytan ligger 5 m högre än i dag. Eskilstunaån är farbar upp till nuvarande Strömsholmen där det första fallet är beläget (med en fallhöjd på 2,3 m). Fallen vid Torshälla uppstod senare i och med att vattennivån sjönk. Fallet vid Strömsholmen/Faktoriholmarna är säkerligen den största orsaken till att Eskilstuna ligger där det ligger. Nivåskillnaden mellan Hjälmaren och Mälaren är 18,5 meter. År 1833 fann man på det forna Karlabys mark i en åker en kruka fylld med åtta hals - och armringar och andra smycken av silver, bl a en ring och ett spänne; dessutom 445 mynt, 137 svenska (präglade av Olof Skötkonung, svearnas kung) och 308 utländska, de senare från Tyskland (195 st.), England (86 st.), Bysans (ett mynt) och Arabien (25 st.). De arabiska mynten är präglade i Samarkand, Tasjkent och Bagdad. Tidsperioden är 907-1015 ca. Skattens totalvikt är 1,4 kg. De visar på vidsträckta handelsförbindelser vid denna tid, den sena Vikingatiden. De svenska mynten visar även på goda förbindelser mellan Sigtuna och vårt Tuna. Antagligen grävdes mynten ned under de orostider som följde på kristendomens införande i landet, i kampen mellan den nya tron och den gamla asatron. (Andra forskare menar att så icke är fallet; i stället har den jord skatterna grävts ned i tjänat som ett kassaskåp, några orostider har det icke varit frågan om). Två silverskatter som påträffats i Eskilstunatrakten härstammar från det tidiga 1000-talet: en vid Egelsta i Torshälla där man hittat bitar av silversmycken och 293 hela och 69 fragmentariska mynt från Tyskland, England och Danmark. Tidsperioden är (för de yngsta mynten) 1047-1075 (se år 1083). Den andra silverskatten kommer från Husby Östergård i Öja socken och består av en serpentinböjd ring på vilken det hänger silverkedjor i olika storlekar; dessutom en armring med sex påträdda fingerringar av silver. Återvändande vikingar förde med sig kristendomen till Sverige. På sina gårdar lät de uppföra kyrkor till den nye gudens ära. Det var enkla träkyrkor till att börja med i vilka utländska munkar och missionärer predikade för den misstrogna allmogen som i det längsta höll fast vid sin gamla tro. Missionärerna kom dels från ärkebiskopssätet Hamburg - Bremen, dels från de brittiska öarna. Även från Ryssland kom kristna impulser, från den ortodoxa, östra kristenheten, med säte i Konstantinopel i det Bysantinska riket. En av de tidigaste kyrkorna, kanske den första i Rekarnebygden, uppfördes på Hunsalas ägor vid den gamla offerplatsen nära nuvarande Slottsskolan. Den fick namnet Tuna kyrka efter borgen och låg norr om nuvarande Klostergatan i det kvarter som i dag benämns Nattsländan. Kyrkan byggdes från början i trä. Stolphål påträffades vid grävningar 1962; möjligen är de rester av denna träkyrka. De kan även vara äldre; de kan vara rester av en profan byggnad, en gård som legat här långt före kyrkan. (Bränder har gått över träbyggnaderna; brand- och sotlager kan nämligen konstateras). Kyrkan blev troligen redan tidigt säte för en biskop. Möjligen kom kluniacensermunkar till våra nejder vid den här tiden. En del fakta tyder nämligen på att Tunaborgen (som låg vid nuvarande Munktelltorget) varit munkkloster och biskopens boställe. Men allt detta är mycket osäkert. Tunaborgen måste i så fall ha spelat ut sin roll som världsligt administrativt centrum. Fortfarande är Hjälmaren och Eskilstunaån den viktigaste förbindelseleden mellan Götaland och Svealand. Nya gårdar anlades vid denna tid. Oftast fick de namn som slutade på -torp. Torp betyder nybygge. T ex: Duvetorp, Snoppetorp, Blixtorp.
Copyright © 2011 Per-Erik Melander All Rights Reserved