1015

Den kristna missionsverksamheten är tidig i Rekarneområdet. Troligen kommer missionärerna från Västsverige.

1025

Vattnet står 5 meter högre än nu. Vikingatiden lider mot sitt slut; en av de sista färderna i österled gjordes av en lokal hövding från Mariefredstrakten kallad Ingvar den vittfarne. Många runstenar i Eskilstunatrakten (4 st.) talar om män som följt med honom och dött i främmande land (se även åren 1036 och 1041). Från denna tid härrör en silverskatt, funnen vid Ärsta; antagligen rikedomar samlade av någon lokal köpman och viking på någon vikingafärd och som hamnat i jorden i de orostider som rådde under kampen mellan kristendom och asatro. Skatten består av ett silversmycke i filigran och 782 silvermynt. 7 eller 10 mynt är präglade av Olof Skötkonung. På dessa kallar han sig konung i Sigtuna. 406 av mynten kommer från England och är präglade av Ethelred II (978-1016) och Knut den store (1016-1035), 15 mynt är irländska och 280 är tyska. De flesta av de senare är präglade av kejsar Otto III och hans drottning Adelheid (983-1002). Två hela och ett halvt arabiskt mynt tillhörde också skatten; det ena präglat i Samarkand, det andra i Tasjkent. På slättbygden nära sjöar och vattendrag uppfördes kyrkorna och där bland storbönderna finner vi de första kristna här i landet. I skogarna runt omkring var den gamla tron fortfarande stark. Vid Lundby har man påträffat vikingagravar från denna tid liksom vid Brunnsta. Vid det sistnämnda hittade man år 1975 ett en bronsnyckel med kedja. Vid Årby finns gravar från vikingatiden. Det är vid gravfältet invid Årbystugan och motionsspåret - en begravningsplats som varit i bruk sedan 200-talet. De gravar som är anlagda vid denna tid är slarvigt byggda i motsats till de äldre. De innehöll brända ben och fynd av bl a glas-, silver- och guldfoliepärlor (ingående i rika pärluppsättningar), hornkammar, spelbrickor (av ben), isbroddar (av järn), nitar, knivar och lerkärl har gjorts. Även amulettringar med tillhörande torshammare tillhör fynden. Dessutom: ringspännen, hålmejslar, pilspetsar, yxa, brynen, hästbeslag, ryktskrapor, kammar, bronskedjor och lerurnor. Vid Vallbyhem och vid Måsta finns gravfält från denna tid. På det förstnämnda gravfältet har fynd av ett bronsspänne, betsel, beslag (av järn och brons), glas, spelbrickor, tärning, pärlor och gjutformar gjorts. I brandgravarna finns, förutom människoben, även rester av djurben (häst, ko, får). Vid Måsta har man hittat silverbrakteat, ringbrynja, bronsspänne, nyckelskaft, keramik, knivar, kammar och pärlor. Två skelettgravar med obrända lik i Sövsta i Torshälla församling är bevis för att kristet gravskick vunnit insteg i området. De är orienterade i öst- västlig riktning (den döde ligger på rygg med huvudet åt väster) och innehåller (förutom kistspikar) endast ett bronsbeslag, isbroddar och järnknivar. I Barva (vid Säby) finns kristna skelettgravar. De ockuperar ett eget område på gravfältet. Inhumation (kristet begravningsskick) är ganska ovanligt på vikingatida gravfält i Eskilstuna kommun vilket kan tyda på att kristna kyrkor och dithörande kyrkogårdar mycket tidigt har etablerats i detta område.

1028

Olof den helige bör ha passerat mellan Hjälmaren och Mälaren längs Eskilstunaån detta år. Han har nämligen skaffat skepp hos jarlen Sigtrygg i Närke. Med dessa skepp tar han sig över till Holmgård-Ryssland. Allt enligt Snorre Sturlasons berättelser.

1036

En vikingatida grav utgrävd år 1913 på Husby i Husby-Rekarne frambragte kistspikar (som visar på en skelettbegravning – möjligen kristen), en kniv och ett mynt (en tysk silverpenning). Vid Skäggesta i Barva har man i en gravhög hittat ett bronssmycke föreställande en man som omfamnar två gäss. Smycket pekar på förbindelser med Finland och Ryssland. Från Sörby (i Barva) kommer en glasbägare och en kittel i brons. Detta år inleds det s.k. Ingvarståget (se år 1025 och 1041). Troligen gav sig Ingvar iväg till Ryssland för att hjälpa furst Jaroslaw (möjligen en släkting till honom) i hans strid mot petjenegerna; senare gick de i den georgiske kung Bagrat IV:s tjänst. 

1041

Nu börjar runstenarnas tid. Mer än 300 finns i Södermanland, åtskilliga av dessa i Eskilstuna kommun (ca ett 50-tal). De flesta runstenarna i Rekarnetrakten är kristna monument som förutom ett kors (19 st.) även har inskrifter av typen: "Gud hjälpe hans själ", "Gud och Guds Moder hjälpe hans själ". De äldsta runstenarna har i stället för korset torshammaren (2 st.), hedendomens symbol (t.ex. den runsten som står invid Stenkvista kyrka – en annan finns i Öja). Många runstenar placerades redan från början på kyrkogårdar; så är fallet i Husby-Rekarne, vid kyrkan (inskriften lyder: …lät resa (denna) sten (efter)...rysu, sin broder. Han…österut. Balle (ristade)), i Jäder, Kjula, Torshälla, Tumbo (här står fyra vid kyrkan; de är alla, tillsammans med en femte sten i Tumbo, utförda av samme mästare) och Tuna. Många runstenar står vid vägar; 3 st. vid den s k Gredby gata där den gamla vägen mellan Eskilstuna och Stockholm passerar över Karpbäcken. Inskriften på en av dessa lyder: "Gunnulv reste denna sten efter Ulv, sin fader; han var på färd med Ingvar". En annan sten har inskriften: "Rollev reste denna sten efter sin fader Skarv. Han var faren med Ingvar". Dessa stenar är s k "Ingvarstenar"; Ingvar som omtalas är Ingvar Vittfarne, troligen från Strängnästrakten och släkt med det svenska kungahuset, som gjorde en misslyckad vikingafärd från Kiev, via floden Dnjepr, över Svarta havet, längs floderna Rion och Kura till Särkland vid Kaspiska havet under åren 1036 - 1041. Han och hans män (30 skepp med vardera 25 man – ca 750 st.) omkom där detta år, de flesta troligen i en farsot eller möjligen i ett skeppsbrott (se även åren 1025 och 1036). Få återvände hem. Ryktet om denna resa spred sig ända till Island där den upptecknades. Även i georgiska dokument omtalas att landet besöktes av varjager, vikingar, i början av 1040-talet. Två ytterligare Ingvarstenar finn i området; en vid Högstena i Barva och en vid Jäders kyrka, femton i det övriga Södermanland, sex i Uppland, en i Västmanland och två i Östergötland. Den tredje stenen vid Gredby gata bär inskriften "Ormar och Vifrid och Holmfrid och Kal och Tolv och Skrime, dessa äkta makar och syskon, lät resa stenen efter Tolv". En stor runsten står vid Kungshållet (här finns även storhögar med en diameter på mer än 20 m) i Kjula där den dåtida vägen (som markerades av små resta stenar) drog fram (en tingsplats har f.ö. funnits vid Kungshållet sedan urminnes tid). Runstenen vid Kungshållet har följande inskription: "Alrik reste stenen, son till Sigrid, efter sin fader Spjut. Han västerut varit hade, borg han brutit och besegrat. Befästningskonster kunde han alla". Resor västerut nämns på två stenar, resor österut på sju. Under senare delen av 1900-talet har tre nya runstenar från den här tiden hittats; en i Barva, en vid Harby i Kjula och ytterligare en vid Kolunda i Stenkvista (som är Rekarnebygdens runtätaste område). Den sista runstenen markerar även en vikingatida vägsträckning. En berömd ristning, utförd vid denna tid (eller kanske redan på 1020-talet), är Sigurdsristningen på Ramsundsberget på Mora bys ägor i Jäders socken. Runtexten, i anslutning till bildframställningen av några avsnitt ur Sigurd Fafnersbanes saga (i Härad finns en runristning, Gökstenen, som också återger delar av denna saga), berättar att "Sigrid lät göra denna bro för sin make Holmgers, Sigröds faders själ". Bron som omtalas förband Jäder, som då var en ö, med Sundby socken på fastlandet på andra sidan av det på den tiden breda Ramsundet eller Brosundet (troligen via en mindre ö i sundet). Rester av brofästen (5 m. långa) finns kvar som troligen uppburit en ca 65 m. lång träbro från Jäderön till den lilla holmen i Ramsundets mitt. Vattendjupet under bron var ca 3 m. Från holmen till fastlandet i Sundby gick en ca 60 m. lång vägbank över ett vattensjukt område; tillfartsvägar och en väg över holmen bör även ha ingått i byggnationen. Tusen år gamla vägsträckningar finns f.ö. bevarade på båda sidor om Ramsundet, bl a från vägbankens ena fäste till Sundby kyrka. De äldsta var dock endast ridstigar. Gravar (kremering) finns nära bron och möjligen har Sigrid haft sin gård därstädes (på Jäderön finns ca 550 gravar varav 36 registrerade. De förekommer på mindre gravfält och utgörs av högar och stensättningar). Hon och hennes släktingar (troligen mycket inflytelserika och förmögna) omnämns även på runstenen vid Kungshållet i Kjula (se ovan), på stenen vid Högstena och på en gravhäll vid Sundby kyrka. Möjligen har de bekostat uppförandet av den första kyrkan i Sundby socken. Med hjälp av runstenarna kan man få en uppfattning om hur familjen såg ut. Orm har dottern Sigrid, som först gifter sig med Spjut och får sonen Alrik. Därefter gifter hon sig med Holmger och får med honom sonen Sigröd. Rester av vikingatida vägar finns i Hällby och mellan Ekeby och Brottsta. I Hällby utmärker en ristning i fast häll vägsträckningen som går från gamla E3, över järnvägen, längs Rakåsen och fram till nuvarande E20. I Ekeby finns rester av en gammal väg som passerat Borsöknabäcken (vid Rambron) där det en gång stått två runstenar (numera försvunna) och fram till Brottsta. Vikingatida vägar har gått från Kungshållet i Kjula västerut till Eskilstuna (runstenen i Berga markerar denna väg) och söderut längs Kjulaåsen. Här markerar stenen i Högstena vägsträckningen. Åt öster mot Strängnäs måste det också ha funnits en väg, möjligen markeras den av stenarna i Barva (Örleds såg) och i Harby (Kjula). En vikingatida väg har gått genom Hällby- och Prästgårdsgravfälten i Tumbo fram till Kvicksund. Rester av denna väg kan ses som en hålväg eller klövjestig, liknande ett dike, på Hällbygravfältet. Från denna tid härstammar de s k Eskilstunakistorna, huggna i blå kalksten. De påträffades år 1912 vid gatuarbeten utförda längs Klostergatan. De har utgjort gravvårdar över någon bemärkt andlig eller världslig person och har från början stått ovan jord inne i kyrkan - tack vare detta är de relativt välbehållna (från början kan de dock ha placerats utanför den forna träkyrkan). Den döde låg inte i utan under gravvården. Denna hade höga gavelhällar (en högre och en lägre) och dessa och sidohällarna är vackert utsirade i den tidens högt drivna vikingakonst och bär runinskrifter. De har varit målade i färgerna rött, brunt, blått och svart. Innermåttet var 215 cm x 58 – 70 cm. Endast locket saknas - den största gavelhällen är över två meter. Rester av olika färger finns kvar. Det mesta av inskriften fanns på det nu försvunna locket - det enda som återstår är denna tirad: ""Gud hjälpe hans ande och Guds moder och deras andar, som lät göra vården. Tove ristade runorna. Näsbjörn högg stenarna"". Kistorna har återanvänts i senare tider och på grund av detta hamnat i jorden. Liknande gravvårdar finns - fast i mycket mindre grad, sexton fragment har påträffats - även vid Sundby, Hammarby, Jäder, Kjula, Fors och Tumbo kyrkor. Dessa visar att kristendomen redan vid denna tid var fast förankrad i Rekarnebygden. Här förekommer även en äldre (romansk) typ av dopfuntar som, förutom i Eskilstunaområdet, även är vanliga i Skara och Sigtuna. Detta kan vara en indikation om att det är på dessa orter som kristendomen först fått fotfäste i vårt land. En silverskatt nedgrävd vid denna tid och bestående av 394 hela och 26 fragmentariska mynt återfanns år 1977 vid den gamla fornborgen i Thuleparken i Snopptorp. Skatten låg i en läderpung gömd i ett blyhölje. Mynten präglades på 900-1000-talen, det yngsta är från år 1035. De regenter som låtit prägla mynten är bl a dessa: Otto I Köln (936-962), Otto Adelheid, Goslar (991-1020), hertig Henrik III, Regensburg (985-995), Ethelred II (978-1016), Knut den store (1016-1035) och Olov Skötkonung (995-1022). Det finns även en del arabiska mynt i skatten.

1047

Redan nu bör kyrkan i Tuna ha varit detta stifts domkyrka med biskop som bedrivit mission i området.

1048

Detta år grundas i Jerusalem ett kloster till Johannes Döparens ära. I sinom tid får detta betydelse för Eskilstuna. Från denna tid härstammar en ryttargrav funnen vid Lundby nära Parken Zoo. I den låg stigbyglar, betsel, sporrar, en kniv och en stor spjutspets. Dessutom brända ben, antagligen efter en storbonde eller lokal hövding (möjligen är det fråga om djurben. I så fall kan den döde ha begravts genom inhumation, alltså jordbegravning - skelettbegravning utan att brännas). En stensättning vid Stavstenarna i Husby-Rekarne härstammar från denna tid. En gravhög i närheten är från denna tid. Den innehöll ett tyskt silvermynt från detta årtusende. 

1050

Den förhistoriska tiden slutar traditionsenligt nu och medeltiden tar vid. Tuna eller Eskils kyrka är inte den enda kyrkan i området. På andra sidan ån har vi Fors kyrka (även den i sin ursprungsform en träkyrka liksom Tuna kyrka) och i norr och nordväst finner vi de redan nämnda Hammarby, Jäder (liksom Fors kyrka möjligen anlagd på en forntida gravhög), Tumbo, Kjula och Sundby kyrkor. De är enkla träkyrkor byggda på någon rik, nyligen kristnad storbondes ägor. Rekarnebygden består alltså i dessa dagar av sex socknar (ordet "socken" fanns före kristendomens inträde i landet i betydelsen "folkförsamling"). Fors kyrka - som bara ligger 700 - 800 meter ifrån Tuna kyrka är antagligen den yngsta av dessa två (det kan dock vara precis tvärtom). Namnet kommer från gården Fors på vars ägor kyrkan uppfördes. Gårdens namn i sin tur kommer naturligtvis från forsen i ån. Vid Fors kyrka har det funnits s.k. Eskilstunakistor (se år 1049). Andra gårdar på den västra sidan av ån var Nybble (från början "Nyböle"; böle betyder bostad), Blixtorp och Fårkätte. Till kyrkan vid Hunsala (Tuna kyrka) kom vid denna tid den engelske missionären och benediktinermunken Eskil, närmast från Husaby i Västergötland. Han tillhörde ett antal trons män som inkallades till Sverige av dess konung. Eskil kan inte ha varit den första missionären i våra trakter eftersom det redan fanns en kyrka här vid tiden för hans ankomst (en kyrka som troligen haft förbindelse med Bremen i Tyskland som var de nordiska kyrkornas överhuvud vid den här tiden). Men han är den förste vi känner namnet på tack vare det som senare hände honom. Eskil kom enligt legenden till Sverige (från Canterbury i England där han var kaplan) tillsammans med bl a missionärerna Ulfrid, Sigfrid - Sveriges förste biskop - Rudolf, Grimkild och David. Han blev av biskop Sigfrid, som döpte Olof Skötkonung och hans familj, vald "…till biskop över den delen som kallas Nordanskog" - norr om Kolmården och Tiveden där svearna bodde – "och han invigdes högtidligen av den helige Sigfrid". Det var meningen att han därstädes skulle verka för den nya tron (legenden kan inte tala sanning; Olof Skötkonung döptes år 1008 och dog år 1022. Eftersom Eskil dog först omkring år 1080 är tidsavståndet alltför stort. Eskil hade också stöd av kungen Inge Stenkilsson - Inge d.ä. - som regerade – troligen – från början av 1070-talet till början av 1100-talet. Legenden säger också att han residerade i Fors kyrka i Tuna stift (han grundade både stiftet och Fors kyrka) där han verkade som biskop och att Tuna kyrka inte uppfördes förrän efter hans död - hans vänner och anhängare som bar Eskils döda kropp från Strängnäs till Fors kyrka (se år 1080) var tvungna att sätta ned liket då det blev för tungt. Där de stannade uppfördes Tuna kyrka. Detta kan inte vara sant - kyrkan fanns före Eskils tid enligt arkeologiska utgrävningar utförda i våra dagar). Att han valde den plats han gjorde som utgångspunkt för sin förkunnelse tyder på att våra trakter spelade en stor roll i den tidens Sverige. (Vissa forskare tror inte att Eskils verksamhetsområde endast var Rekarnebygden - eller att han ens hade Tuna kyrka som utgångspunkt eller centrum för sin förkunnelse). Tunaborgen på Hunsala ägor måste ha varit en viktig plats för kontrollen av handeln mellan Svealand och Götaland och redan tidigt bör ett tätortsliknande område ha uppstått här med inriktning på handelsverksamhet. Eftersom kristendomen kom från väster och Tuna hade goda förbindelser med Västsverige fick denna religion gott fotfäste här.

1060

Under kung Inge Stenkilssons regering lyckades Eskil så bra med sin förkunnelse att hela området mellan Tuna och Mälaren i norr blev kristet.

1070

Konung Inge tappar kontrollen över Svealand och hans svåger, kallad Blot-Sven, hamnar på tronen i Uppsala (kanske först mellan åren 1083-1085).

1075

Biskop Eskil får problem under dennes regering. Blot-Sven är anhängare av den gamla tron och vid en offerfest i "Strengis", Strängnäs, som bevistas av kungen försöker Eskil predika kristendomen och går till angrepp mot deltagarnas ogudaktighet. "Och stående orädd mitt ibland dem anklagade han dem för att de i glömska av Herren sin Skapare hembjöd offer åt djävlar istället för Gud". I ett senare arbete - skrivet omkring år 1300 av biskopen i Skara, Brynolf Algotsson - heter det att hedningarna hånade Eskil. Han bad då till Gud om ett under och hagel, regn och snö föll och förstörde de hedniska offeraltarna. På Eskil faller inte en droppe och hedningarna blir ursinniga. "…en spåman vid namn Spåbodde träffade honom i huvudet med en sten, medan en annan slog in hans huvud med en yxa". Döende bärs han fram till Blotsven som dömer honom att stenas till döds. "Av det heliga blodet som flöt ur såren, övergöts då stenen, där han stod, vilket ännu outplånligen lär synas på den…". Historien fortsätter: "Men då de kom till den plats, som nu kallas Eskilstuna, förmörkades luften av en så tjock dimma att de ej kunde gå längre och så tung blev kroppen att de ej alls kunde rubba den. Samma natt blev det uppenbarat för den som kastat första stenen på honom, att på samma ställe skulle byggas en kyrka till martyrens ära, vilket också skedde". Eskil begravs i Tuna kyrka, som efter honom får namnet Eskils kyrka och blir hans gravkyrka. (Årtalet för denna händelse är mycket osäker - vissa källor nämner åren 1026, andra 1029, 1045 eller 1085).

1080

Vid Egelsta i Torshälla har man hittat bitar av silversmycken och 293 hela och 69 fragmentariska mynt från Tyskland, England och Danmark. Tidsperioden är (för de yngsta mynten) 1047-1075 (se även år 1000). Skatten bör vara nedgrävd vid den här tiden. Konung Inge Stenkilsson återtar makten över Sverige.

1090

Eskilstuna kyrka ligger på sydslänten av Slottsbacken. Troligen blir den efter Eskils död ombyggd i sten och hysts hans reliker; den blir en s.k. vallfartskyrka dit pilgrimer kom. Den består av långhus, kor och absid; ca 25 x 12 m i storlek. Man smyckade de tidiga romanska stenkyrkorna med skulpterade mustaschprydda manshuvuden i vit, marmorlik, kristallin kalksten, med fabeldjur och portalstenar. Bevarade mustaschprydda manshuvuden finns vid kyrkorna i Hammarby, Tumbo (i sydportalen), Torpa (på korets vägg) och Jäder. Säkerligen har Eskilstuna kyrka även ägt sådana skulpturer, utförda i en engelsk eller norskengelsk stil (konstnären kallas Ödulv eller "mustaschmästaren"). Kyrkan är förresten byggd i denna lokala kalkstensvariant som finns i västra Södermanland och i Närke. En stor begravningsplats uppstår norr om kyrkan - ca 25 m upp mot backen - och blir populär. Den lokala kristna befolkningen vill ligga i samma jord som den helige mannen. I senare tider har man funnit ca 110 gravar inom detta område - plus skelettdelar från omkring 60 individer. Även inne i kyrkan finns gravar; på ett ställe i långhuset förekommer fyra lager gravar. En pilspets i järn från denna tid hittades här i början av 1900-talet. Vid samma tid grävdes en grav ut som troligen tillhör denna äldsta tid. Den innehöll tre kroppar - en man, en kvinna och ett barn. En annan grav av sten (av typen Eskilstunakista, se år 1049) innehöll resterna av en man i 50 - 60-års åldern. I närheten har man funnit en träkista med kvarlevorna av en gammal kvinna. Vid huvudet låg en vikingatida gul glasflusspärla. Andra fynd gjorda inom detta område och härstammande från denna tid är tretton pilspetsar och en kam av mässing eller brons. Även krukskärvor från något grovt gods tillverkat vid denna tid har påträffats. Ett bronskrucifix, 123 mm högt och 140 mm brett, hittades vid utgrävningen 1912 (se även detta år) inom det gamla kyrkoområdet. Kristusbilden är troligen tillverkad i Westfalen i Tyskland.