13000 f Kr - 1 f Kr
av Per-Erik Melander
Det område där Eskilstuna nu ligger var vid denna tid nedtryckt och dolt under den stora, ca 4 km tjocka, inlandsisen som nu så sakteliga börjar dra sig tillbaka. Den istid det är fråga om är den sista(?) istiden, Würm, som inleddes för ungefär 120 000 år sedan och hade sin största utbredning för 20000 år sedan. Under de senaste 600 000 åren har det förekommit fyra istider och mellan dessa har vi haft tre s.k. interglacialer, perioder med varmare väder. Man kan säga att vi för närvarande lever i en fjärde interglacial som i sinom tid kommer att följas av en ny istid. Om det blir så får framtiden utvisa. Avsmältningen efter den sista istiden började för 16000 – 17000 år sedan. Under istiden var medeltemperaturen ca 20 grader lägre än i dag. Orsaken till nedkylningen är (troligen) att jordbanan var mer elliptisk då än nu. Med tiden varierar jordbanan från att vara nästan cirkelrund till elliptisk. Jorden har upplevt 23, 24 istider sedan den skapades.
Något typiskt för Eskilstunatrakten är ett antal förkastningsbranter som löper i öst-västlig riktning och som uppkom för ca 5 – 6 miljoner år sedan. Den nordligaste är södra Mälarstranden som höjer sig över vattenspegeln och sedan sluttar söderut till nästa förkastningsbrant som börjar i Torshälla och fortsätter västerut, passerande Tumbo och Arboga. Förkastningsbrant nummer tre kommer från Södertörn, passerar Kjulaåsen och svänger av mot sydväst när den når Eskilstuna. Ytterligare en förkastning finns längre söderut. Den börjar också i Södertörn, går söder om Ärla (vid Slytan är den särskilt märkbar) och vid Strömsholmsåsen delar den sig i två. En nordlig del som följer Hjälmarens södra strand och en sydlig som går söder om Näshultasjön.
10800 f Kr
Avsmältningen av isen stannar upp, det blir åter kallare och en köldperiod kallad yngre dryas inleds. Det blir 8 grader kallare på bara 50 år.
9700 f Kr
Yngre dryas tar slut och den postglaciala tiden inleds. Isranden, som åter börjat dra sig norrut (med ca 300 - 400 m/år), ligger rakt över det som senare blev Eskilstuna. 100 år tidigare låg isranden längre söderut, vid Floda och Mellösa.
Isen fortsätter sin tillbakagång och smältvattnet från denna bildar en sötvattensjö, kallad den Baltiska issjön. Det tog nästan tretusen år för sjön att växa fram. När ytan i sjön stigit tillräckligt mycket trängde vattnet igenom det som nu är Mellansverige (kallat Närkesundet) och forsade ut i Atlanten. På bara några få år sjönk vattenytan med 25 meter, ner till världshavens nivå.
9000 f Kr
Mesolitikum (mellanstenåldern börjar i södra Skandinavien, endast där finns det människor). Nuvarande Skåne, Väster- och Östergötland har landförbindelse med Tyskland och Danmark. Norr därom, i dagens Mellansverige, ligger landet under vatten, däribland vårt område. I norra Sverige ligger fortfarande isen kvar.
8500 f Kr
Fortfarande ligger vårt område under vatten. Det mesta av isen har dock smält bort, även i norra Sverige och det blir långsamt varmare.
Den Baltiska issjön blev Yoldiahavet när saltvatten från Atlanten strömmade in i det som senare kom att bli Östersjön. Yoldiahavet existerade endast under ca 800 år och kan betraktas som en vik till Atlanten. Vattenytan i Södermanland ligger 150 m högre än i dag.
Fortfarande är platsen där Eskilstuna nu ligger helt vattentäckt. Men landhöjningen går snabbt nu när isen, som tidigare tryckt ned landmassorna, har släppt sitt grepp.
7500 f Kr
Efter en kort period av kallare klimat stiger temperaturen åter.
7300 f Kr
Yoldia-havet avsnörs i och med landhöjningen i Mellansverige och en sötvattensjö, en insjö bildas, den s.k. Ancylussjön.
7000 f Kr
Fortfarande är Eskilstunatrakten täckt av vatten, den s.k. Ancylussjön, en sötvattensjö. Vattenytan ligger 100 m högre än i dag. Endast ett fåtal öar sticker upp här och där och bildar en skärgård. Landhöjningen fortgår så sakteliga. Även i dag är den betydande: i norra Bottenviken är den fortfarande uppemot 1 cm per år. Medeltemperaturen är några grader högre än i dag. Nu inleds en period kallad det postglaciala klimatoptimet som varar fram till ca 3000 f.Kr. då temperaturen är avsevärt högre än i dag. Orsaken är att jordaxeln lutar mindre än i dag.
6200 f Kr
Temperaturen sjunker tillfälligtvis, det blir kallare under en tid, ungefär den medeltemperatur vi har idag. Detta varar inte länge, efter denna tillfälliga tillbakagång blir det bara varmare och varmare.
Vattenytan ligger 60 m högre än i våra dagar. Vid Öresund stiger havsytan fortare än landhöjningen och vatten från Atlanten kan strömma in i den tidigare Ancylussjön och omvandla denna sötvattensjö till ett saltvattenhav kallat Littorinahavet (ca 5500 f Kr). Växter, djur och människor flyttar in i området. Vid Odlarvallen har man funnit stycken av kvarts, avfall från redskapstillverkning samt sönderbrända stenar från härdar. Det är rester av stenåldersbosättningar i området, 8000 år gamla. Kvartsen, som man tillverkat bl.a. skrapor och pilspetsar av, bröts i närheten. Vid den här tiden bestod Eskilstunatrakten av en skärgård och platsen där Odlarvallen låg var då en ö. Hit kom människor söderifrån på sommaren för att fiska och jaga säl; det är alltså frågan om säsongsbosättningar. Vintrarna tillbringades längre söderut, på de högre belägna områdena i sydligaste Södermanland. Klimatet vid den här tiden var varmare än i dag.
Odlarvallen
5200 f Kr
Det postglaciala klimatoptimet kulminerar, medeltemperaturen ligger ca 3 grader högre än i dag. Trädslaget lind blir vanligt.
Vattenytan ligger 50 m högre än i våra dagar. Landhöjningen avstannar under några hundra år för att sedan fortsätta. Detta innebär att Litorinahavet får sin största utbredning. Vid Kalkbergstorp inte långt från Odlaren har man hittat härdar med måltidsrester, brända ben, samt flintfragment. De härstammar från äldre stenåldern. Flintan bör vara importerad söder- eller västerifrån. Man har även hittat en skinnskrapa och en bergartsyxa. De människor som nyttjat detta område, som fortfarande var en skärgård, tillhörde säkert en fångstkultur. Trind- och lihultsyxor (av grönsten), en typ av stenåldersyxor, har man påträffat i Nytorp vid Näshultasjön, Fagervik vid Bårsten (ett 25-tal) och Skogshall vid Bjälken. Även här är det fråga om fångstkulturer. De människor som tillhörde denna kultur kan ha tillbringat vintrarna i de södra delarna av landskapet och somrarna längre norrut där de bedrev jakt på fisk och säl.
Högsta punkten vid Kalkbergstorp
(ca 70 m.ö.h.)
Utsikt mot Eskilstuna från Kalkbergstorp
4000 f Kr
Vattennivån är drygt 40 meter över den nuvarande. Nu dyker de första spåren av en bondekultur upp i södra Sverige; den neolitiska tiden börjar.
3900 f Kr
Yngre stenåldern inleds med tidigneolitikum.
3300 f Kr
Mellanneolitikum inleds. Landhöjningen avstannar återigen under några hundra år för att sedan fortsätta. De flesta människor som bor i området tillhör en fångstkultur men även åkerbruket har sina utövare (bl.a. svedjebruk). Man odlar i områdena närmast rullstensåsarna.
3200 f Kr
Jordbruket verkar ha hamnat i någon slags kris (i hela landet); en tillfällig klimatförsämring kan vara orsaken (medeltemperaturen är dock högre än i dag). Många återgår till ett liv som jägare och samlare. Efter några hundra år blir det åter varmare.
I Mortorp, Gölstorp och i Eka vid Ärla finns boplatser från denna tid. Utgrävningar har visat att man odlade vete och korn och hade nötboskap, får, getter och svin. I Mortorp hittades även några stenåldersyxor som troligen är gravgåvor. Man har även funnit rester av bränd lera (snör- och snoddstämpelornerade) som tyder på att man kunde tillverka keramik (för första gången inom vårt område). De som bodde i Ärla tillhörde Vråkulturen. Namnet kommer från en boplats utanför Katrineholm, Östra Vrå, som ligger nära godset Eriksberg. Här har man hittat rester av bostäder och avfall som visar på boskapsskötsel, sädesodling och keramiktillverkning (trattbägare). Man har även fiskat och jagat. Eftersom man bedrev svedjebruk utarmades jorden ganska snabbt och man var tvingad att föra en ambulerande tillvaro. Klimatet har varit varmare än nu med ett större bestånd av lövträd, tex. ek, ask, alm (en tillbakagång kan dock skönjas), lind, hassel och lönn. Misteln är vanlig. Även tallen förekom rikligt vid denna tid. Vid Moäng i Husby-Rekarne, där Vråkulturen också finns representerad, har man funnit avtryck av vindruvor i trattbägarkeramiken. Om detta tyder på vinodling är dock oklart.
2900 f Kr
Det postglaciala klimatoptimet är över. Det blir långsamt kallare, en temperatursänkning som i stort fortgått till våra dagar.
2300 f Kr
Senneolitikum inleds. Vråkulturens (skärgårdstidens) bondesamhällen börjar upplösas, möjligen beroende på ett kyligare klimat.
2200 f Kr
Vattenytan ligger ca 30 m högre än i dag (det verkar som sänkningen av vattenytan avstannat och i stället ersatts av en höjning under en kortare period för att sedan återigen sjunka, på grund av en snabb landhöjning). Borsöknasjön, tidigare en vik av Östersjön, isoleras och blir en insjö med sött vatten.
Vattenytan ligger ca 25 m högre än i dag men trots detta har stora delar av vår kommuns sydliga delar torrlagts. Bl.a. blottlades Strömsholmsåsen och skar av den vik av Östersjön som sträckte sig långt in i Närke. På detta sätt avsnördes den sjö (detta skedde ca 2300 f Kr) som senare kom att kallas Hjälmaren och isolerades från havet. I sinom tid bröt sig vattnet igenom vid Hyndevad (vid Bobacksholmen, ca 1600 – 1500 f Kr), ytterligare landhöjning skapade forsarna vid Skogstorp och för den tidens sjöfarande människor var det en av de platser man måste ta sig förbi för att nå Östersjön, som då sträckte sig ända fram till Skogstorp. Läget var likt det som Stockholm har i dag. Den slätt där Eskilstuna nu ligger låg alltså under vatten. En handelsplats för omlastning av varor uppstod vid Hyndevad - Skogstorp, och de människor som bosatte sig där livnärde sig på handel, boskapsskötsel, jakt och fiske. Man levde fortfarande på stenåldersnivå. Fynd från denna tid är gjorda i Kälby, Åsby, Mesta-Berga, Hagby, Kolsta och Lundby. Över vattnet uppstickande större och mindre bergknallar som blottläggs i och med landhöjningen bildar en skärgård som stenåldersmänniskorna kan utnyttja som utgångspunkter när de bedriver jakt (framförallt på säl) och fiske. Inbäddade i lerlager skapade vid denna tid finner vi fossiliserade snäckor och musslor, t ex vid Hällby, Husby och Berga i Kjula. Dessa platser är i dag högt belägna men var för 4000 år sedan kobbar och skär. På Lundby i Husby Rekarne, vid Moäng och vid Ålläng norr om Tandlaån, har gropkeramiska boplatser hittats i en fångstkultur. Förutom den karakteristiska keramiken har man även hittat brända djurben, stenredskap och rester efter tillverkningen av dessa. Sådana fynd har även gjorts i Hållsta och vid Åstorp i Ärla och i Täby i Öja socken. Med den gropkeramiska gruppen är en annan kulturgrupp förbunden, nämligen stridsyxekulturen. Dessa yxor är formade som båtar och kommer troligen österifrån, antingen genom invandring eller också kulturpåverkan. Från de två gravarna i Täby i Öja socken kommer, förutom stridsyxorna, hålslipade grönstensmejslar, lerkärl och en slipsten av kvarts. I Åstorp har man funnit en båtyxa, två mindre yxor, en halv brynsten och keramik. Även i Örsta och i Nyby i Stenkvista socken har båtyxor hittats. Stridsyxorna kan indikera att man nu övergår till ett mer jordbruksinriktat samhälle. Man begraver sina döda i gropar, i hukställning, utan synliga minnesmärken ovan jord.
Vattennivån är ca 20 meter högre än nu och den äldre bronsåldern (1700 – 1100 f Kr) tar sin början. Landhöjningen avstannar under en tid för att sedan fortsätta. Landskapet blir mer öppet, enbusken expanderar vilket pekar på en ökning av betesmarken. Samma sak gäller åkermarken. En klimatförbättring sker med varma somrar och milda vintrar. Bronsen blev i vårt område endast en lyxprodukt eftersom varken koppar (troligen) eller tenn (brons är en legering innehållande ungefär 90% koppar och 10% tenn) utvinns här. Man var alltså tvingad till import av produkten. I utbyte erbjöd Rekarneborna troligen pälsverk (möjligen av bäver). Gravmonument (med skelettbegravningar) i form av rösegravar blir vanliga. Sådana finns bl.a. i Barva (Nabbetorp), Fors, Gillberga och Råby-Rekarne socknar. De få fynd som gjorts i dessa rösen är t.ex. bälteshakar och eldslagningsflintor. Människorna börjar vid den här tiden att använda s.k. skafthålsyxor. Man har påträffat sådana tillverkade vid denna tid bl.a. i Årby och i Fröslunda. Den keramik som tillverkas kallas gropkeramisk. Havsfångstkultur (säljakt) och herdekultur förekommer.
Landhöjningen fortsatte, mer och mer av den trakt där senare Eskilstuna kom att ligga träder i dagen. Bronsåldern (den äldre) börjar på allvar och människorna har lärt sig att odla jorden och hålla husdjur, de har med andra ord blivit bofasta. Man har lärt sig att förutom korn och vete, också odla havre. Enbusken blir vanligare, lind och alm går tillbaka. I Hållsta, vid kanten av den stora grusåsen, har två runda stensättningar från den äldre bronsåldern grävts ut. De döda har bränts och bland fynden märks en dubbelknapp, en kniv, skållor (tutulus) och en bälteshake, allt i brons. Dessutom fann man en eldslagningsflinta och keramikskärvor. Andra fynd från den här tiden är följande (med fyndplatsen redovisad): En kantyxa, en avsatsyxa, två holkyxor, två bronsnålar, en bälteshake, sju skafthålsyxor, ett knivblad, pärlor (Hyndevadsforsen); en kantyxa (Gillbergaby i Gillberga); en kantyxa (Vi i Västermo); en ornerad spjutspets, 15 cm lång (Mesta); tre holkyxor (Bjurkärrsäng i Barva); en spjutspets (Gåsnäs i Ärla).
1450 – 1250 f Kr
Under dessa 200 år upplever människorna en tillfällig temperaturhöjning. Efter denna period blir det åter kallare.
1100 f Kr
Den äldre bronsåldern (1700 – 1100 f Kr) övergår i den yngre bronsåldern (1100 – 500 f Kr). Från denna tid härstammar många av de stenåldersyxor man funnit i åkrarna runt Eskilstuna: Kråksten i Näshulta, skjutbanan i Torshälla, Flättorp och Rökärr i Ärla , Öja socken. Man använde tydligen dessa redskap långt in i bronsåldern. En holkyxa (i brons) av östlig typ (en s.k. Mälardalsyxa) funnen i samband med anläggningsarbeten på Tunavallen vittnar om kontakter med nuvarande Ryssland. Söder om Eskilstunaån, vid Husby-Rekarne kyrka, har man funnit ett bronsålderssvärd av Hallstadttyp. Fem bronsåldersrösen finns längs den forna havsstranden - ett norr om Kälby, ett nära Faskunge, två vid Borsöknasjön och slutligen ett på Kolstaberget. Detta område, i Gillberga - Fors socken, är säkerligen det först bebyggda i våra trakter; den stora mängden gravfält tyder på detta, bl.a. det vid Skölby mo invid Åsby i Fors socken. Där har man bl.a. grävt ut några ovanliga gravformationer. Vissa var rektangulära och bestående av stora flisor från stenar ställda på högkant. En hade rullstenar utlagda som ett kors. Möjligen hade gravarna en överbyggnad av trä. De döda (män, kvinnor och barn) hade kremerats och man fann rester av harts som använts för att täta gravurnor i trä. En lerkopp med öra hittades också. Dateringen av dessa gravar varierar; C-14 undersökningar av hartsen indikerar 1200 f Kr – 400 e Kr. Det mest troliga är dock att de tillhör den yngre bronsåldern, särskilt dess senare del. I närheten finns ett annat, större gravfält, också härstammande från den yngre bronsåldern. Ett tjugofemtal mittblocksgravar har undersökts (stort stenblock i mitten omgivet av en rund kantkedja av mindre stenar) där begravningsskicket även här varit kremering. Många kvinnor har blivit gravlagda här; i den störstas stensättningen hittade man en kvinna och (hennes?) tre barn. De döda placerades söder om mittblocket, mellan detta och kantstenarna. Ben från får, lamm, fågel och bäver har även hittats. Bennålar, bronsnålar (till klädedräkten och som hårsmycke) och glaspärlor är några av gravfynden. Även en järnkniv (områdets äldsta järnföremål) har hittats som visar att gravfältet varit i bruk långt in i järnåldern, i vissa fall ända till Kristi födelse. Ännu ett bebyggelsecentra finns; i Barva socken, också det med bronsåldersrösen och stora gravfält, i detta fall vid Högstena. Även vid Tiggeby i Lista socken finns gravfält med stensättningar och mittblock. Ca 300 m nordost om Folkesta gård i Hällby, på en bergsrygg intill Torshällavägen, finns 20 skålgropar från denna tid. Här finns även gravar av mittblockstyp. Ett fragment av en bronsnål har hittats på denna fyndplats. Man har använt detta gravfält under en lång period; 1200 f Kr – 700 e Kr. En mittblocksgrav funnen i Vilsta industriområde härstammar från denna tid. Det är en brandgrav och man fann i den en dubbelknapp, delar av en rakkniv och ett fragment av en ryggtappskära, alla i brons. Vidare hittade man lerkliningsbitar, skärvsten och keramikskärvor. En annan grav i närheten, en röseliknande stensättning runt tre stora stenblock, innehöll, förutom brända ben, rester av små bronsrakknivar. Keramik av sikärlstyp, dvs. med hål, för osttillverkning hittades också.
Rätt många bronsåldersfynd har gjorts i Skogstorpstrakten, bl. a hittades år 1864 på Kälby ägor inte långt från järnvägsstationen två delvis fragmentariska praktyxor. Den exakta platsen är inte känd men det bör ha varit på en låglänt åker söder om Kälby och norr om den gamla landsvägen (men söder om den nya Katrineholmsvägen). Yxorna består av en tunn bronsskorpa, gjuten över en kärna av lera. Den ena är hel, den andra fragmentarisk men de har sett exakt likadana ut. Längden har varit 39 cm. Skaften, instuckna i korta skaftrör med harts som ”lim”, är av ekträ och klädda med brons. Yxorna är prydda med guldplåtar (knopparna) och bärnstensinläggningar (knopparna på båda sidor om skafthålet) och ornerade med företrädesvis koncentriska cirklar, även zickzack - och halvbågar förekommer. Nacken och skaftrören slutar i dubbelkoniska knoppar, den senare är löstagbar och nedtill cylindrisk med två lister som passar i fördjupningar på skaftröret. Två elastiska flikar hjälper dessutom till att hålla allt på plats. Yxorna har tydligen haft någon religiös innebörd - bilder av yxor (parvis förekommande) finns inristade på gravhällar i Skåne, bl.a. i Kiviksgraven. I Skåne har man även hittat ett enstaka exemplar av en sådan yxa, medan man på Jylland har funnit två st. samtidigt, precis som i Skogstorp. Sex yxor av detta slag är funna i Norden. Tydligtvis har de offrats vid någon kulthandling för en gudom - bronsålderns människor dyrkade solen. De är nedlagda i jorden på inte alltför stort djup och benämns mark- och mossfynd. Eftersom de är så bräckliga har de endast kunnat användas som ceremoniyxor eller som symboliska redskap i kulten. Skogstorp/Kälby var alltså under bronsåldern en viktig handelsplats där varor bytte ägare; dessutom en viktig kultplats. Man har gissat att yxorna tillverkades någon gång mellan 1000 - 900 f Kr. Havsnivån var femton meter högre än nu, Östersjön bör ha (från norr) nått ända fram till Faskunge och Kälbyravinen och Eskilstunaån var farbar upp till Skjulsta. Norr därom där Eskilstuna nu ligger fanns en rik skärgård. En vattenled var tillfinnandes vid denna tid och troligen under hela bronsåldern mellan Eskilstunaån vid Skogstorp (mellan Alfa Laval och sågverket), över Kälby och till Ekstugan där alltså havet tog vid. Mellan Kälby och Ekstugan är sträckan 600 m med 45 m höga bergspartier på båda sidorna. Söder om Kälby och fram till Eskilstunaån vidgade sig vattenleden till en liten sjö och det var troligen i denna man offrade de bägge yxorna. Möjligen fanns det ett näs mellan denna sjö och Eskilstunaån som gjorde att man måste dra båtarna över land eller ta till omlastning av handelsvarorna (detta måste ha varit fallet sedan åtminstone 2000 f. Kr; det är möjligt att man båtledes norrifrån inte kom längre än till Kolsta-Stenby vid denna tid). Denna plats måste alltså ha varit en viktig handelsplats. Kanske inte för så lång tid och bara på somrarna. Eftersom det fanns vattenförbindelse mellan Örsta och Husbyviken vid denna tid kunde även folk från dessa trakter ta sig sjöledes till handelsplatsen vid Kälby. En annan möjlig sjöled mellan Hjälmaren och Mälaren bör ha varit Apalsjöleden, från Ekaviken i norra Östra Hjälmaren, över Apalsjön till Brobyviken i Mälaren (Galten). När det blev omöjligt att båtledes ta sig från Mälaren till Eskilstunaån via Kälby ersattes denna led med en väg/stig mellan Stenby – Löppinge - Skjulsta. En annan väg gick från Svallinge över Kolsta, Berga, Borsökna och fram till Hyndevad (via Seldalsvägen; namnet har med selet att göra; det betyder lugnvatten [före forsarna]). Strax norr om Hyndevads gård finns spår av en bronsåldersbosättning, en skärvstenshög och en rösebotten. På andra sidan Katrineholmsvägen, vid grusgropen, finns två gravfält, också från yngre bronsålder. Spår av gamla vägar finns också. Mittblocksstensättningar finns på tre olika ställen i Husby-Rekarne (nära Trädgårdstorp öster om åsen, strax söder om Hyndevadsdammen och vid söder om Önsta). Rester av en boplats finns vid Närsjöfjärdens innersta vik och norr därom, på Lilla Näset öster om Hjälmarshov finns fyra gravar (ett röse) tillhörigt boplatsen. Enen och hasseln expanderar, vilket tyder på en ökning av betesmarken; alen går tillbaka. Odlingen av vete ökar. Granen blir mer allmän.
En bosättningsexpansion inträffar i vårt område under den yngre stenåldern. Ökningen av odlingsarealen och betesmarken visar detta. Den ökade förekomsten av olika typer av gravar där sådana inte tidigare förekommit visar att nya bebyggelseområden tillkommit. Den äldre bronsålderns rösegravar efterträds av mittblocksgravar, karakteristiska för den yngre bronsålderns. Skeppssättningar förekommer också, bl.a. vid Kolsta i Fors.
Vid Tiggeby i Gillberga finns rösen, stensättningar, skeppssättningar och skärvstenshögar, allt indikerande en bronsåldersboplats. Tiggeby har antagligen, liksom Barva och Kolsta-Mestaområdet varit en centralbyggd under bronsåldern.
Alen, som under stenåldern varit vanlig men sedan gått tillbaka, återhämtar sig något. Vid Ekersta mellan Eskilstuna och Torshälla finns ett gravfält med mittblocksgravar och en gravinhägnad; dessutom ett trettiotal skålgropar, 4 x 8 cm i diameter och 1 – 2 cm djupa. Skålgroparna har troligen fyllt en religiös funktion. Råby-Rekarne började befolkas vid den här tiden. Mittblocksgravar, skärvstenshögar, rester av bronsåldersboplatser och skålgropar visar detta. Vid Östra Kolsta finns även järnåldersgravar vilket indikerar ett boende in i den äldre järnåldern. Bronsåldersgravarna är dock vanligast; av 386 registrerade fornlämningar är ca 376 från bronsåldern. Allt detta pekar på att bygden möjligen övergavs århundradena före Kristi födelse och att en nykolonisation ägde rum först under den senare järnåldern och medeltiden. De många ortnamnen med slutled på by och sta tyder på detta. Namnet Råby kan från början ha varit benämningen på en fors i den därstädes befintliga Strömstubäcken, "trångforsen". "Thra" betyder trång och på 1300-talet skrevs Råby "Thraby". Se år 1314.
Vid Åsby på Strömsholmsåsen fortsätter man att begrava sina döda i mittblocksstensättningar. Förutom brända ben har man hittat bronsnålar och lerkärl. Även vid Berga och Borsökna finns gravar från den här tiden. Också dessa ligger på åsen. Vid Säby i Barva finns ävenledes mittblocksgravar där man funnit bronsnålar. Här har man begravt sina döda under en lång tidsperiod; 600 f Kr – 1000 e Kr. Ett röse, 20 m i diameter och 1,6 m högt, kallat Gullberget, ligger vid Söderby i Barva. Det kan härröra från den här tiden; möjligen är det ännu äldre. Här finns även en stensättning och två skärvstenshögar. I röset finns tre gropar, den största 4-5 m i diameter och 2 m djup. Grop nummer två är 3 m i diameter och 1 m djup, grop 3 5x2 m i diameter och ca 0,7 m djup. I Hyndevad i Gillberga har ett gravfält med mittblocksgravar grävts ut. Här finns även fyra rektangulära stensättningar, s.k. Brobyhus, efter en fyndplats i Uppland där man först upptäckte gravar av denna typ. I motsats till de andra gravarna har man här praktiserat inhumation (jordbegravning). Dessa gravar kan ha varit täckta med sadeltak; keramikskärvor och harts är det enda (förutom ben) som man hittat här. Gravar av Brobytyp finns även i Borsökna och i Sörtorp i Råby-Rekarne. Det som i dag är Kafjärden låg vid den här tiden under vatten. Området var en vik av Östersjön. Ett nytt husdjur har tillkommit, nämligen hästen. Vid Mesta Norrgård finns en husgrund, 18 x 10 meter; det är lämningar efter ett stort grophus med låga hägnadsmurar omgivet av odlingsytor, skärvstenshögar och en skålgropsten. Även gravar finns i området. Gravmonumenten från denna tid bestod mest av stensättningar med mittmarkering i stora gravfält. Man brände oftast den döde. De stora gravfälten indikerar en fast bosättning. Utgrävningar har visat att husen vid denna tid hade risflätade väggar. Vid Sövsta i Torshälla församling, i en svårt skadad grav i ett område med järnåldersgravar, har man funnit en s k svanhalsnål med skålhuvud (i brons), ett föremål som var vanligt förekommande vid denna tid. Vid Hyndevadsforsen (Tysk Hyndevad), där ett vadställe funnits sedan urminnes tid (namnet betyder kanske vadet mellan de båda hundarena, hundevadet, hindvadet (hjortdjur skall ha nyttjat vadet) eller hyndevadet; se dock år 1356; om hundaret, se år 800 e Kr), har man hittat bronsföremål från den här tiden: två holkyxor, två bronsnålar (varav en dräktnål med upprullat huvud) och en bälteshake med spiraler (antagligen en import från Grekland). Yxorna är av typen Mälardalsyxor, vanliga inom vårt område (och i Ryssland). Kontakterna med vårt östliga grannland (liksom med Sydeuropa) var väl utvecklat redan vid den här tiden. Det var framförallt bäverskinn som Rekarneborna bedrev handel med. Även vid Årby mosse i Husby-Rekarne har en Mälardalsyxa påträffats. En halsring funnen vid Hedensö i Näshulta tillhör den här tiden. Vid Husby-Rekarne kyrka har ett boplatsområde från den yngre bronsåldern grävts ut. Man har hittat stolphålsrester, skärvstenshögar, härdgropar, slipstensytor, runda knackstenar och även ett knivblad i brons. Man har tillverkat sina stenredskap själv; bronsföremålen är antagligen importerade. Man använde alltså samtidigt både sten- och bronsredskap. Keramiktillverkning förekom också. Skålgropar på större stenblock visar att någon form av kulthandlingar (matoffer?) ägt rum. Vid Hugelsta har man upptäckt fossila åkermarker och gravar som härstammar från den här tiden. Man har brukat jorden långt in i den äldre järnåldern (troligen ännu längre). Aska har sprits ut på åkermarken som gödning; härdar har även hittats. Rester av förrådsbyggnader, s.k. ängslador förekommer också. Förekomsten av gran ökar i området vilket tyder på en klimatförsämring med kalla vintrar och svala och fuktiga somrar.
Den förromerska järnåldern (500 f Kr – Kristi födelse) börjar och klimatet försämras (fimbulvinter). Granskogen breder ut sig på lövträdens bekostnad och en igenväxning av landskapet äger rum. Björk, ek, al, hassel, ask och asp blir vanligare. Boskapsskötseln och åkerbruket minskar (vilket visas av att enbusken går tillbaka). Inte många fynd (endast några dräktnålar) finns från den här tiden vilket pekar på en avfolkning av bygden. Landhöjningen fortsätter. Mer och mer av landet stiger ur havet, först åsarna och sedan de bördiga slätterna däremellan. Löppinge, Svallinge och Faskunge gårdar anläggs nu. De är troligen några av våra äldsta bygdenamn. Vid Faskunge finns ett gravfält med 35 fornlämningar, säkerligen tillhörigt gården. Ett annat gammalt namn, Rekarne som vår bygd haft sedan urminnes tider skall enligt en ortnamnsforskare betyda ås - Västerrekarne och Österrekarne betyder alltså den västra åsen (Tumbo-Skogstorpsåsen) respektive den östra åsen (Kjulaåsen). En annan forskare menar att ordet rek har med ravin att göra. Det skulle vara den stora ravinen vid Kälby som givit upphov till namnet Rekarne. Här har en viktig kommunikationsled dragit fram mellan Eskilstunaån (vid Skogstorp) och den vik av Östersjön som vid den här tiden ännu fanns vid Ekeby. Genom denna led kunde man undvika forsarna i Eskilstunaån. På ena sidan av ravinen vid Kälby finns ett bronsåldersröse, på den andra en fornborg. I detta sammanhang kan nämnas att landskapet Närke troligen från början hetat När-Rek. Rekarne var alltså uppdelat i tre områden; väster -, öster -, och när-rekarne. Gårdar anläggs på den nyvunna marken, jorden börjar brukas. 5 gravfält kan härstamma från denna tid. Ett ligger mellan Lilla Ekstugan och Frövik, tre i Husby i Skogstorp och ett nära Önsta i Husby-Rekarne. Här finns 20 stensättningar. En stensättning vid Kälby kan också (troligen) hänföras till denna tid.
Gårdar som grundas vid denna tid och fortfarande finns kvar (i stort) är bl. a: Balsta, Djursta, Eckersta, Esta, Flacksta, Glömsta, Grönsta, Hagnesta, Helgesta, Hugelsta (hugel är samma ord som det tyska Hügel som betyder kulle), Hunsta (Lagersberg), Hättersta, Kolsta, Lönsta, Mesta, Måsta, Kvinnersta, Källsta, Röksta, Skensta, Skjulsta, Slagsta, Svista (ordet "svi" betyder troligen svear), Vilsta och Ärsta. Alla dessa namn slutar på - sta, ett ord som står för det fornsvenska stàdhir i betydelsen "bostad". En grav funnen i Vilsta industriområde och en i Råbergstorp härstammar från denna tid. Förutom brända ben innehöll de järnslagg och en järnkniv och några andra ej identifierbara rostskadade järnföremål. Dessutom hittades delar av flinta (bl.a. en eldslagningsflinta). Vid Folkesta finns en grav innehållande en bronsnål daterad till denna tid. 1990 hittades 30 nya gravar i området mellan E 20 och Folkestaleden vid förberedelser för ett affärscentrum. De äldsta gravarna tillhör stenåldern, de yngsta vendeltid (ca 550 – 800 e Kr). Björken blir vanligare vid en här tiden. Den breder ut sig på tidigare betesmark.
Hur har kontakten med den övriga världen varit? Hur mycket kände de människor som bodde här till om förhållandena längre söderut i det område som senare skulle kallas Europa. Det kan vi inte veta någonting om eftersom inga skrivna dokument finns. Däremot visste söderns människor något om oss. Greken Herodotos, som anses som historieskrivningens fader, gav ut en bok på 440-talet f.Kr. (vid namn Historia) där han säger att ”längst i norr, där köld och snö råder hela året, där härskar fruset vatten och is. Trots att området egentligen är obeboeligt finner vi där hyperboréerna.” Hyperboréerna, som inom parantes omnämns som ett mytiskt folk redan av Hesiodos (en grekisk diktare som levde på 600-talet f.Kr.), är säkert bara saga och sägen men eftersom Herodotos känner till klimatet i norra Europa har det säkert förekommit handelsutbyte mellan våra trakter och södern sedan länge, kanske i flera tusen år.
Vid Gårdskäl förekommer mittblocksgravar som säkerligen härstammar från denna tid. Vid Grönsta finns ävenledes två gravar från tidig järnålder där inhumation (jordbegravning) praktiserats. Dessa tillhör de tidigaste icke-brandgravarna i området.
De sista ca 1000 åren har det långsamt blivit kallare. Nu inleds en period om 600 år med ett mildare klimat, den romerska värmeperioden.
Från staden Massilia, idag Marseille, och längs Europas Atlantkust reste en författare vid namn Pytheas. Han kom till Engelska kanalen, gick i land där, och om han sedan fortsatte längre norrut eller bara hörde talas om länderna där vet vi inte. Han nämner i alla fall ön Thule, där midnattssol råder på sommaren, ständigt mörker på vintern och där havet är fruset och vädret ofta bara är dimma och töcken. Han besökte i alla fall inte vårt område; det troliga är att Thule är Vestlandet i Norge. Om han for vidare så kan han ha kommit till (eller hört talas om) Skåne, eftersom han nämner bärnstensön Abalus, kanske Bornholm?
Gårdar som tillkommit vid denna tid är de som slutar på -by. Detta ord står för "anordning för bebyggelse eller nyodling". Stenby har fått sitt namn av närheten till ett befäst berg. Fornborg hette för "sten". Vallby betyder "slättbyn". Gredby hette från början Grytby (gryt = stensamling). Viby har med offerplats att göra (vi = helig plats). Kälby i Skogstorp har fått sitt namn av en därstädes befintlig källa, Svartkällan, som antagligen har uråldriga anor. Embryot till det senare Eskilstuna finns ju i Skogstorp (se 1500 f Kr). Andra -by gårdar är Årby, Lundby, Hagby, Eneby, Hälleby (nu Hälltorp i Kloster församling), Åsby och Skölby (Skölby mo). Skölby kommer av ett gammalt ord "sköld" som betyder att gården i fråga ligger vid ett vattendrag. Södermanlands största gravfält ligger invid dessa båda sista gårdar. De äldsta gravarna är från bronsåldern och de yngsta från Vikingatiden vilket tyder på långvarig bebyggelse här. Alla typer av gravar är representerade, över 300 är registrerade. Man har funnit dräktnålar, spiraltutulin, en rakkniv och glaspärlor inom området. Vid varje gård finns för övrigt gravar där gårdens folk fick sin sista vila, generation efter generation. Gravarna är i en del fall ända från bronsåldern vilket visar att gårdarna varit bebyggda under lång tid. Vid Lundby nära Parken Zoo har en grav påträffats som stammar från denna tid. Den innehöll brända ben och några lerkärlsbitar. Vid Vilsta invid raststugan finns 6 stensättningar, den största är 10 m i diameter. Björken visar på en liten tillbakagång.
100 f Kr
Vid gården Ransten i Sundby har två välbevarade smyckeplattor (skivspännen) i brons hittats. De är troligen importerade söderifrån vilket visar på fortsatt handel inom området. Fyndet visar också att de norra delarna av vår kommun nu börjat befolkas.
Den romerska järnåldern inleds. Vattenytan ligger 10 m högre än i dag. Vid den här tiden bildades sjön Mälaren; den fortgående landhöjningen skapade ett lås där Stockholm nu ligger och saltsjön som en gång slutat vid Skogstorp nådde nu bara fram till nuvarande Slussen. Landhöjningen skapar även ett nytt hinder för handeln vid Tunafors då en ny fors uppstår där. Fallet gör det omöjligt för de som kommer med varor över haven att ta sig länge in i landet. Tunafors, eller som det hette på den tiden, Karlaby, blir ett nytt Skogstorp, en handelsplats för omlastning och byte av varor mellan köpmän från havet och bönder från det inre av Sverige. Ett vad bör ha funnits här, antingen där Stålforsbron ligger nu eller lite längre upp, vid Spiksmedsfallet. Det första alternativet är det troligaste därför att tidigare fanns en udde där som gjorde ån mindre bred (denna udde blev senare en ö när Carl IX byggde sin kanal – se år 1610). Två vägar sammanstrålar här, en från Rekarnes södra del (som ansluter till ån vid nuvarande Haleniigatan) och en från området norr om Hjälmaren. Även en väg från Tumbo finns. Kafjärden börjar torrläggas och människorna börjar utnyttja området som betesmark. Fynd vid Tärby i Vallby av vapen (svärd och sköld) och lerurnor (gravurnor med brända ben) pekar på bosättning inom området. Vid Årby och vid Sövsta i Torshälla finns gravar från denna tid. Hassel, som tidigare varit ganska vanlig i området, går tillbaka liksom alen och björken. Tallbeståndet, som tidigare fluktuerat ganska kraftigt, visar på en svag uppgång som fortsatt ända till våra dagar. Ekblandskogen liknar våra dagars lövskogar. Enbusken expanderar vilket indikerar en ökning av betesmarken. Åkermarken ökar likaledes. Vete och korn dominerar, råg förekommer sparsamt. På grund av att hästen blivit vanligare har man börjat utnyttja den för varutransporter. I och med detta blir vägar i vårt område vanligare. En väg går från Rossvik - Hållsta, över Älunda och ansluter till vägen vid Kolunda – Örsta - Kälbro på vilken man kan ta sig vidare åt norr eller söder. En väg går från Husby i Skogstorp, över Skogstorps gård där den delar sig. Den södra vägen ansluter till vägen vid Kolunda och den norra går genom Vilstaskogen till Tunafors.
Kommentera artikeln!
Copyright © 2011 Per-Erik Melander
All Rights Reserved