Antigone, Molnen och den grekiska teatern under antiken

av Per-Erik Melander

Antigone av Sofokles

Bakgrunden till dramat är följande: Kung Laios i Tebe får av en spåkvinna veta att han kommer att dödas av sin son. Han sätter ut denne – Oidipus – i vildmarken. Denne räddas dock av några herdar; han växer upp och vid vuxen ålder stöter han ihop med sin far – utan att veta vem denne är. Han dödar honom och i förlängningen gifter han sig med sin egen mor. De får fyra barn, sönerna Polyneikes och Eteokles och döttrarna Antigone och Ismene. När Oidipus till slut upptäcker vad han gjort sticker han ut sina ögon och går i landsflykt. Hans mor dödar sig själv.

Oidipus svåger Kreon tar makten i Tebe i väntan på att Polyneikes och Eteokles skall bli vuxna. Det är meningen att de skall regera tillsammans. De råkar dock i luven på varandra och Polyneikes fördrivs. Han återkommer med en här (de sju mot Tebe) och i stridens hetta dödar bröderna varandra. Kreon blir åter kung och han förbjuder begravning av de fallna fienderna utanför murarna, bl.a. Polyneikes. För den tidens greker var det en plikt att ordna med begravning för sina anhöriga och det är om detta dramat handlar.

Antigone vill begrava sin döda bror, hon drivs av den gudomliga lagen och av sin familjekänsla, och hon kommer i konflikt med konung Kreon som förbjuder detta med hänvisning till statens intressen. I början av pjäsen är plikterna mot staten de viktigaste, som de företräds av Kreon, men dessa får vika för plikten mot den enskilda människan. Antigone begraver sin döda bror, avslöjas och döms till döden. Kreon inser att han varit för hård, att man inte kan sätta sig upp mot de gudomliga lagarna. Men när han kommer till insikt är det försent; både Antigone och Eurydike, Kreons gemål, och deras son Haimon dör i slutscenen.

Kvinnorna i pjäsen framställs (som i de flesta av den tidens tragedier och komedier) som starka och självständiga. Det är svårt att tro att kvinnan i det antika Grekland hade en undertryckt ställning när man läser de tre tragödernas verk.

De politiska anspelningarna i Antigone är svårare att finna. Pjäsen är skriven på 440-talet, då Athen upplevde sin största glansperiod. Det var vid den här tiden man uppförde nya tempelbyggnader på Akropolisklippan, och man ledde det delisk-attiska sjöförbundet. Det som pjäsen kanske försöker belysa är statens makt och inflytande över den enskilda människans privata liv som blev alltmer tydligt under den senare delen av 400-talet f.Kr.

Författarens förhållande till myten är ganska fritt. Myten berättar bara om de stridshandlingar som äger rum runt Tebe (de sju mot Tebe); Antigones bravader är en tilldiktning av Sofokles.

Den egentliga huvudpersonen är Kreon.

Molnen av Aristofanes

Handlingen i Molnen kretsar kring en bonde, Strepsiades, och hans son Feidippides som båda uppsöker filosofen Sokrates skola för att lära sig att lägga sina ord väl och därmed skaffa sig ett övertag över andra och slippa betala de skulder som sonen dragit på sig genom spel på hästar. Sonen lyckas bättre än fadern och kan t.o.m. bevisa att han har rätt att ge denne ett kok stryk. Då är måttet rågat för bonden som i vredesmod sätter eld på Sokrates hus.

I denna pjäs karikeras Sokrates som urtypen för en sofist, dvs. en kringvandrande vishetslärare med dåligt rykte som ordvrängare av sämsta slag, en som gör lögn till sanning osv. Platon och andra samtida författare har en annan åsikt om Sokrates, men vem vet vilken som är den rätta. För de flesta, som inte kom i närmare kontakt med Sokrates, uppfattades han säkert på det sätt som Aristofanes beskriver i sin komedi. Han karikerar sofisterna precis som han i andra komedier karikerar de athenska domarna.

Pjäsen har säkert påverkat folkets syn på Sokrates, men den skrevs mer än tjugo år innan domen mot honom föll, så det är tveksamt om den hade någon avgörande betydelse för rättegången mot honom.

Skämten i komedin är ofta låga och lyteskomik förekommer. Pjäsen är fortfarande rolig (trots att ca 2400 år har gått sedan den skrevs) men den skall ses och inte enbart läsas. Politiska anspelningar finns; den är skriven år 423 f.Kr., under det peloponnesiska kriget, och på många ställen finns anspelningar på det pågående kriget. Dock är dessa inte så påtagliga som i andra verk av Aristofanes.

Den grekiska teatern

Tragedin uppkom ur de hyllningskörer till guden Dionysos (som blev populär på 500-talet f.Kr.) som förekom vid vissa festdagar (i mars, i december och i januari i Athen). Bocken (tragos), var Dionysos heliga djur och tragedin kan sägas ha uppkommit när en skådespelare uppträde i dialog med körledaren. Enligt antik tradition var det athenaren Thespis som omkring år 535 f.Kr. skapade det hela genom att bl.a. själv ha uppträtt som skådespelare.

Vid Dionysosfesterna förekom också komedier. De är motsatser till tragedierna, de är allt vad tragedin inte är och kanske på så sätt mer ursprungliga. De sånger som sjöngs var inte högstämda som i tragedin utan satiriska och realistiska. Allt detta pekar på ett urgammalt folkligt teaterdrag. Satyrspelen och komedierna kan ha varit det som ursprungligen framfördes under Dionysosfestligheterna, tragedierna kom senare.

Dionysosfesterna avslutades med stora dramatikertävlingar, där var och en av de tävlande representerades av fyra verk. Det var tre tragedier (en trilogi) och ett så kallat satyrspel (en satyr är en naturdemon som är en blandning av människa och bock). Allt avslutades med en komedi av en annan författare som (så var det nog menat från början) gjorde narr av tragediförfattarnas allvarliga ämnen.  

I början var körsången och kördansen viktiga inslag i ett drama. Kören marscherade in under sång och melodin upprepades sedan i de s.k. stroferna och motstroferna. Den förste av de stora tragöderna, vars verk är bevarade, är Aiskylos. Han ansluter till den tidigare traditionen men inför också en nyhet, nämligen den andre skådespelaren. Aiskylos har skrivit den första tragedi som kan tidfästas, nämligen Perserna (472 f.Kr.).

Sofokles utvecklade genren vidare. Aiskylos tragedier hängde samman i en trilogi. Man var tvungen att ta del av alla tre för att förstå helheten. Hos Sofokles, däremot, var varje tragedi ett avslutat helt. Storheten är reducerad, men nyanserna är finare, psykologin mänskligare, dialogen mer realistisk. Han införde en tredje skådespelare och började även begagna målade kulisser.

Euripides, den tredje av de stora tragöderna, är den som ger det modernaste intrycket. Han har utvecklat dramat, särskilt på det psykologiska planet, och är känd som en av världslitteraturens första kvinnopsykologer.

Oftast börjar tragedierna med att en eller två skådespelare inleder med en monolog eller dialog. De antyder pjäsens handling – en prolog. Sedan tågar kören in i samlad trupp under sång (parados). Därefter kommer episoderna, de mer handlingspräglade avsnitten av pjäsen. Oftast koncentreras handlingen till en plats och den sträcker sig oftast inom en tidsrymd av endast ett dygn. Intrigen kulminerar oftast innan tragedin slutar. Det är inte sällan en gud som plötsligt uppträder och ställer allt till rätta. Detta är särskilt uppenbart när det gäller Euripides; han låter oftast pjäsen avslutas med att några av pjäsens personer skall grunda en kult eller en politisk institution som är välkänd för åskådarna.

Rollgestaltningen är i början typisk, sedan blir den mer psykologisk. Dramernas innehåll blir med tiden mera realistiskt och gudarna försvinner mer och mer i fjärran.

Bakåt