De viktigaste panhellenska kulterna: ursprung, funktion och utveckling över tiden.

av Per-Erik Melander

Två panhellenska kulter tänker jag ta upp och ge en kort redogörelse av: de i Olympia och Delfi. Det som de hade gemensamt var att de var öppna för alla greker och under den period festligheterna firades (de kunde pågå i en vecka) samlades stora människomassor från hela den hellenska världen. I början var det bara greker som hade tillträde till spelen men i och med romarnas erövring av Grekland tilläts människor från hela romarriket att närvara.

Redan under det tionde århundradet f.Kr. fanns det en helgedom i Olympia, tillägnad framför allt Zeus och Hera. Enligt en tradition var det Herakles som stakat ut helgedomens gränser och grundat de olympiska spelen då han utförde en av sina tolv underverk. Hur som helst ansåg grekerna att den första olympiaden hade hållits år 776 f.Kr. och de följande vart fjärde år därefter. Olympia hade sin storhetstid på 400-talet f.Kr. men även under den hellenistiska och den romerska tiden var dess anseende högt. Till och med kejsar Nero ställde upp i hästkapplöpningar och under kejsar Hadrianus tillkom många nya byggnader och de gamla restaurerades. Under 200-talet e.Kr. började intresset för de olympiska spelen att dala och år 394 e.Kr. förbjöds de av den romerske kejsaren Theodosius I på religiösa grunder (han var kristen).

Om det var krig innan en olympiad skulle inledas slöt de krigförande ett stillestånd som varade under hela festligheterna och som garanterade deltagarnas säkerhet. Själva spelen varade i sex dagar. Den första dagen ägnades åt religiösa ritualer, man offrade åt Zeus och de atleter som skulle delta i idrottstävlingarna svor en ed och man förklarade spelen öppnade.

Under de nästföljande fyra dagarna tävlade man i tretton olika idrottsgrenar, tio för vuxna och tre för ungdomar. Endast män fick tävla. Det var olika typer av löpgrenar, med eller utan rustning, femkamp, brottning, boxning och hästkapplöpningar. En populär gren var pankration, ett regelrätt slagsmål utan några egentliga regler, allt var tillåtet. De yngre tävlade i grenarna löpning, brottning och boxning. På den sjätte dagen fick segrarna sina priser och tillsammans med helgedomens präster sjöngs och offrades det och det hela avslutades med en bankett.

För de tävlande var det inte slut med ärebetygelserna därför att spelen var avslutade. När de återvände till sin hemstad blev de hyllade för sina segrar, de fick rätt att resa en staty (eller flera) på prominenta platser och kunde till och med bli serverade mat dagligen för resten av sina liv.

En stor skillnad mellan spelen i Olympia och de i Delfi var att de senare, förutom kraftmätningar på en idrottsarena, även hade tävlingar i musik. Och om Olympia blott levde upp vart fjärde år under de olympiska spelen så var helgedomen i Delfi välbesökt året om. Detta berodde på det orakel som fanns där, Greklands mest berömda, guden Apollons orakel, Pytia.

Delfi har varit bebyggt sedan förhistorisk tid och det är möjligt att det fanns ett tempel här redan under mykensk tid. Homeros omtalar nämligen att Agamemnon steg över en tröskel av sten när han skulle rådfråga Apollons orakel. Herodotos berättar om kung Midas, frygerkungen, att han omkring år 700 f.Kr. skänkt gåvor till guden i Delfi. För grekerna var dessutom Delfi världens centrum, där fanns Apollons heliga sten, omfalos, jordens navel.

Men den främsta orsaken till Delfis berömmelse var alltså dess orakel, Pytia. Hon valdes bland kvinnorna i staden Delfi, oftast från en enklare bonde- eller borgarfamilj. Från början kunde man bara rådfråga henne en gång om året men under den klassiska tiden hade konsultationerna utökats till en gång i månaden. För att få tillträde till oraklet måste man först tvätta sig i en närbelägen källa, betala en avgift och utföra ett offer. Väl inne i templet offrade man ännu en gång innan man fick tillträde till det s.k. aduton där Pytias befann sig. Troligen satt hon på en tripod, en palliknande tingest med tre ben, vid kanten av ett hål. Enligt den antika traditionen skall det ha strömmat upp gaser ur gropen som bedövat Pytia. Dagens forskare ifrågasätter dock denna uppgift. I närvaro av några präster ställdes så en fråga till oraklet som mumlade ett svar vilket uttyddes av prästerna.

Inte förrän under den senare romerska kejsartiden förlorade kultplatsen i betydelse på grund av den allt starkare kristendomen. Julianus Avfällingen försökte återupprätta dess prestige på 360-talet e.Kr. Detta misslyckades dock och år 390 stängdes Apollons tempel av Theodosius I.    

Bakåt