DEMOKRATIN SOM STYRELSESKICK

Vilka institutioner möjliggjorde dess framväxt och utformning?

Av Per-Erik Melander

Den stad vars demokratiska system är bäst känt är Athens. Det fanns visserligen andra demokratiska stadsstater i Grekland men ingen som är så väl dokumenterad som denna stads. En beskrivning av demokratin som styrelseskick utgår alltså från de institutioner som fanns där.

Från början styrdes Athen av kungar. Deras makt minskade dock med tiden och olika adelssläkter fick ökat inflytande. I stället för en enväldig kung delades makten till att börja med mellan tre arkonter som satt i det s.k. areopagrådet. Med tiden utökades antalet arkonter till nio (med de sex s.k. thesmotheterna).

År 594 f.Kr. (troligen) blev Solon vald till arkont med diktatorisk makt. Han delade in de athenska medborgarna i 4 olika egendomsklasser baserade på den avkastning deras respektive jordeegendomar gav. Högst stod pentakosiomedimnerna, de enda som kunde väljas till arkonter och skattmästare. Sedan kom hippeis (riddarna), zeugiter (hopliterna) och längst ned de utan fast egendom, thetes. Dessa senare försörjde sig med olika arbeten; alla fyra klasserna hade tillträde till folkförsamlingen (ecclesia), också en skapelse av Solon. Folkförsamlingen valde arkonter och skattmästare och ur de tre högsta klasserna hämtades de medlemmar som ingick i det råd på 400 som enligt vissa källor skall ha instiftats av Solon. I äldsta tid var Athen indelat i fyra fylen (de s.k. joniska fylena) som byggde på ättgemenskap. Var och en av dessa bidrog med 100 medlemmar till de fyrahundrades råd, dock ej ur den lägsta egendomsklassen (thetes). Dessa hade dock tillträde till de folkdomstolar som också instiftades vid denna tid.

Efter ett mellanspel med tyranner vid makten i Athen genomfördes återigen politiska reformer, denna gång av en politiker vid namn Kleisthenes. Med honom kan man tala om en verklig demokrati. Han började med en helt ny indelning av de athenska medborgarna. Grunden var de ca 140 demerna (småkommuner som existerat tidigare men vars befogenheter stärktes av Kleisthenes). Dessa var indelade i trettio s.k. trittyer, varav tio låg vid kusten, tio i inlandet och tio i staden. Av dessa trittyer skapade Kleisthenes tio nya fylen; varje fyle innehöll ett område från vardera kusten, inlandet och staden. På detta sätt lyckades Kleisthenes att bryta den uppdelning i ätter som tidigare utgjort ett problem och en orsak till konflikter inom stadsstatens område. Varje fyle valde (till att börja med; senare skedde tillsättningen genom lottdragning) femtio representanter till ett råd på 500. Dessa 10 s.k. prytanier turades om att under en tiondel av året (36 dagar) sköta statens löpande uppgifter. Varje dag valdes en ny ordförande (Prytanus, statens högsta ämbete). Eftersom alla athenska medborgare hade tillträde till folkförsamlingen, där val eller lottdragning av rådets medlemmar ägde rum, var det i teorin möjligt att alla medborgare någon gång i livet skulle få tillfälle att inneha statens högsta ämbete.

Det tidigare så viktiga areopagrådet förlorade i betydelse och kom att bestå av f.d. arkonter, även dessa med minskad makt. Dock var man den högsta instansen i statsjuridiska frågor. Arkonterna valdes, nu liksom tidigare, av folkförsamlingen och de hämtades från de båda högsta inkomstklasserna. Folkförsamlingen hade nu även en lagstiftande makt då den kunde anta eller förkasta lagförslag som förberetts av de femhundrades råd, som alltså endast hade en probouleutisk funktion. Folkförsamlingen blev alltså med tiden den viktigaste politiska instansen i Athen. Härifrån kom också de domare som dömde i folkdomstolarna; dessa valdes till sina ämbeten genom lottdragning.

Varje fyle ställde ävenledes upp var sitt regemente. Dessa stod under befäl av tio strateger som ofta valdes på grund av sin duglighet; de kunde även omväljas. Dessa i sin tur stod under befäl av den arkont som fortfarande hade kvar något av sin forna makt, nämligen polemarken.

En säkerhetsventil i Athens politiska liv var den s.k. ostracismen. Denna innebar att alla medborgare i en särskilt sammankallad folkförsamling skulle ta ställning till om någon ledande athenare skulle landsförvisas på tio år. Det räckte med att en enda athenare hade synpunkter på någon politisk ledare; han kunde t.ex. anses vara en fara för den athenska staten eller anses ha för stor makt.                             

Bakåt