Den hellenistiska "Barocken"

av  Per-Erik Melander

Tidsmässigt sätter man den hellenistiska barocken till åren 250 – 150 f.Kr, alltså en period på ca 100 år. Den konst som producerades då var inte särskilt populär bland samtiden (hur vet vi det?), idag är den dock mycket beundrad och uppskattad.

Den karakteriseras av dramatiska effekter och en känslomässig intensitet i framställningen. Redan på 300-talet före Kristus, i reliefer från Taras i Syditalien, är denna tendens märkbar. Ett tidigt verk (utfört i brons ca 220 f.Kr.) som finns bevarat i form av en romersk kopia i marmor föreställer en besegrad gallerhövding som, i stället för att överlämna sig till fienden, just dödat sin fru och är i färd med att begå självmord. Enligt traditionen restes statyn av Pergamons kung Attalos I (214-197 f.Kr.) till åminnelse av en seger över gallerna. Det barocka i detta konstverk är den överdrivna framställningen av mannens muskler och av dramatiken i händelseförloppet. Från samma tid och samma plats (och antagligen tillhörande samma grupp) är statyn den "Döende gallern". Även här skildras en dramatisk händelse på ett dramatiskt sätt; detaljrikedomen och framställningssättet tyder på att det var meningen att konstverket skulle betraktas från olika håll. I Pergamon finns även den hellenistiska barockens främsta verk, Pergamonaltaret. Här finns allt som kännetecknar denna konstriktning: fysisk och emotionell intensitet, kroppar i rörelse, överdrivna framställningar av arm-, bröst- och benmuskler, djupt liggande ögon, ovårdat hår, dramatik. Det är en kamp mellan gudar och giganter som framställs och anledningen till att altaret uppfördes är troligen av samma orsak som tidigare; ett tack till gudarna för segern mot gallerna. Det kanske mest kända hellenistiska barocka konstverket är antagligen Nike från Samothrake. Även här återfinner vi (trots avsaknaden av ett huvud) dramatik, rörelse (hon har just landat) och den, för den hellenistiska barocken, karakteristiska kroppshållningen (överkroppen vänd åt ett håll, underkroppen åt ett annat). Realistiska porträtt och en förmåga att visa vad som döljer sig bakom en människas fysionomi är utmärkande drag för den hellenistiska barocken, liksom dess kapabilitet att karikera en människas fel och brister.

Bakåt