Dionysiska bilder och genrebilder. Mindre reliefkonst.

av Per-Erik Melander

Att det rådde ett intimt samband mellan den Dionysiska mytologin som den framställdes i konsten och den Dionysiska vardagliga religionen framgår bl.a. av en beskrivning i ett antikt verk avAthenaeus där en stor festprocession till Dionysos ära beskrivs. Processionen ägde rum i Alexandria i början av 200-talet f.Kr. och i den förekommer statyer av Dionysos och skulpturala framställningar av den mytologi (som inte var så omfattande) som hörde till guden. Bland dessa statyer och reliefer myllrade det av människor, utklädda till satyrer, menader och andra skogsväsen. Det är alltså verklighetens thiasos som skildras, ett levandegörande av Dionysos återkomst från Indien i sällskap med sagans nymfer, fauner och kentaurer så som de framställs i den bildande konsten.

De konstverk som beskriver mytologin kring Dionysos tar fasta på gudens positiva sida, på den glädje och lycka som dyrkan av honom skänker de som tillber och följer honom. Ett exempel är de många avbildningar av satyrer som bevarats till vår tid (oftast som romerska kopior efter hellenistiska original). Satyren framställs med getöron och tjockt hår, han har en lång och smidig kropp, ansiktet är runt och oftast prytt av ett leende . Konstverken utstrålar livsglädje och är oftast också erotiskt laddade. De bäst bevarade exemplen på detta är avbildningar av satyrer och nymfer i provokativa ställningar; särskilt iögonenfallande är ett verk som avbildar en satyr och en hermafrodit. Konstnären vill överaska åskådaren; vad som ser ut som inledningen till en kärleksakt mellan en satyr och en nymf visar sig, vid närmare betraktande, ha en helt annan innebörd . Samma effekt, dock ännu mer uppenbar, förekommer i ett annat konstverk som föreställer en sovande hermafrodit .

Den vardagliga dionysiska konsten, som avbildar verkliga, levande människor som arbetare, fiskare, gamla gummor och bondpojkar vilka deltar i kulten kring guden har egentligen samma syfte som den mytologiska konsten; att visa den lycka och glädje som kommer de människor som följer Dionysos till del. Konstnärerna ville förnya sig, den gamla mytologin räckte inte längre till. För att få fram sitt budskap började man avbilda de människor som deltog i festprocessionerna och eftersom Dionysos ursprungligen var grödans och vinets gud var det inte så konstigt att man som motiv tog bönder och berusade människor som till stor del utgjorde klientelet i dessa processioner. Många berusade gamla damer finns avbildade, liksom kvinnor på väg till marknaden, bärande på den avkastning som den egna jorden gett. Även gamla män, företrädesvis fiskare, är ett populärt motiv i denna genre vilket visar att Dionysos också ansågs som beskyddare av denna yrkeskategori. De bondpojkar som avbildas kan oftast knytas till mytologiska skulpturer av Pan och andra satyrer - båda varianterna försöker att plocka bort törnen som fastnat i deras fötter .

Dionysisk mytologi och Dionysisk vardag är möjligen från början två skilda konststilar (dock har den senare tagit starka intryck av den förra). De har emellertid samma syfte; att visa den lycka och glädje som kommer de människor som följer Dionysos till del (se ovan). Den Dionysiska mytologin (konstinriktningen) har rötter i det klassiska Grekland medan skildringen av den Dionysiska vardagen är en rent hellenistisk produkt, där realismen i skildringen är av stor betydelse. Den förstnämnda vill visa på ett idealsamhälle där människorna är gudar; den sistnämnda på ett samhälle där gudarna är människor.

Bakåt