De olika folkslagen under den Europeiska folkvandringen

375 – 568 e.Kr.

av Per-Erik Melander

Det romerska riket

År 117 e.Kr. (eller år 870 ab urbe condita som romarna föredrog att säga¹) hade det romerska riket nått sin största utsträckning. Från att ha varit en liten landsortsstad i det italienska Latium hade staden Rom och dess område växt till att omfatta nästan hela den då kända världen.

Rom hade från början varit en stad tillhörigt det etruskiska väldet som hade sitt centrum i det nuvarande landskapet Toscana alldeles norr om Rom. Med tiden gjorde romarna uppror mot dessa sina herrar, utropade republik, kastade av sig oket och inledde en egen erövringspolitik av sällan skådad art. Man förde ideliga krig mot sina grannar, erövrade etruskiska och samnitiska städer, grekiska stadsstater i Syditalien, man krossade Kartago i nuvarande Tunisien, erövrade de hellenistiska stormakterna i Mindre Asien och Grekland och underkuvade gallerna och germanerna i det som i dag är Frankrike och Tyskland. Till slut var Medelhavet ett romerskt innanhav och man grundade städer, av vilka många fortfarande lever ett högst välmående liv, från England i väster till Irak i öster.

Med tiden blev det romerska riket alltför stort för att styras i republikanska former avsedda för en mindre statsstat, en stark regeringsmakt behövdes och man fann den först i Julius Ceasars diktatur och senare i kejsar Augustus envälde.

Kejsartiden som därmed inleddes (år 27 f.Kr.) innebar en fredens tid för det romerska riket. Ekonomin stabiliserades, folk fick det bättre, kulturen (särskilt litteraturen och konsten) upplevde en guldålder och de olika folkslag som tid efter annan hotat rikets gränser förhöll sig förhållandevis lugna. Handeln florerade med dessa; från Nordeuropa kom bärnsten, pälsar och slavar, från öster siden, parfymer och oljor, från Afrika slavar och elfenben. Romarnas viktigaste exportvaror var olika metall-, glas- och keramikprodukter och framförallt vin; det sistnämnda utövade en stark lockelse på särskilt de germanska folken i norr.

År 98 e.Kr. efterträddes den romerske kejsaren Nerva av sin adoptivson Trajanus. Nerva hade valt militären Trajanus som sin efterträdare och sedan adopterat honom på grund av dennes duglighet; Trajanus blev den förste av de s.k. adoptivkejsarna. Han var för övrigt den förste provinsbon på kejsartronen; han var född i provinsen Hispania, det senare Spanien. Under adoptivkejsarnas regeringstid stod romarriket på höjden av makt och härlighet och en ny era inleddes, kallad silveråldern. Trajanus utökade rikets gränser genom kampanjer mot Dakien (nuvarande Rumänien) och mot Parterna (i dagens Irak och Iran). Han administrerade sitt rike på ett utomordentligt sätt; när han dog år 117 e.Kr. var romarriket inte bara större än någonsin, dess inre struktur och uppbyggnad bidrog till att riket tedde sig starkt och ointagligt för dess fiender. Men efter Trajanus död började nedgången, först långsamt för att sedan accelerera i en allt snabbare takt. Utåt sett märktes dock inget under de nästföljande kejsarna, Hadrianus och Antoninus Pius. Men på 160-talet går några germanska folkslag, markomanner, kvader och sarmater till anfall mot romarriket. Kejsar Marcus Aurelius för ett framgångsrikt försvarskrig mot dessa; år 180 lyckas han driva ut dem från romerskt område och få fred.

I början av det tredje århundradet kunde klarögda människor se åt vilket håll det romerska riket var på väg, under inkompetenta kejsare som Commodus, Caracalla och Heliogabalus. Man talar om det ”tredje århundradets kris” när det gäller det romerska riket. Ekonomin spårar ur, priserna stiger och en galopperande inflation blir följden av kejsarnas försök att genom myntförsämringar försöka rätta till de monetära bekymren. Romarrikets norra gräns utsätts återigen för tryck utifrån. Markomannerna gör en framstöt år 232 men slås tillbaka av kejsar Alexander Severus.

Av Alexander Severus’ efterträdare på kejsartronen under de nästföljande 33 åren gick de flesta en våldsam död till mötes. Oftast dödades de av de soldater som satt dem på tronen. De inre oroligheterna i romarriket banar väg för yttre fiender. I öster har Parterriket erövrats av sassaniderna, ett folk från Iran som upprättat det Nypersiska riket på Parterrikets ruiner. Dessa blir romarnas starkaste och farligaste motståndare en tid framöver. Men även araberna trycker på vid den östra gränsen och i Afrika hotar ökenstammar från Sahara den romerska sydgränsen. I norr har nya germanstammar dykt upp: förutom markomanner, kvader och sarmater finner vi saxare, franker, alemanner och goter på den historiska scenen. På de brittiska öarna hotas romarna av skoter från Irland och pikter från Skottland.

År 284 får det romerska riket en stark och duglig kejsare, Diocletianus, som genomför en reform av riket som berör alla statens områden. Man decentraliserar förvaltningen av landet, ett slags fyrkejsardöme införs som innebär att Diocletianus väljer tre medkejsare som får var sin del av riket att administrera och ha ansvaret för. En härreform genomförs och de styrande får en starkare kontroll över sina undersåtar. Detta innebär att upproren i rikets inre slås ned och att riksgränsen säkras mot de yttre fienderna. En återhämtning av det romerska riket verkar vara i sikte.

År 305 abdikerar Diocletianus och hans medkejsare och efter dynastiska strider som varar i mer än tjugo år står slutligen kejsar Konstantin som ensam härskare. Han är i hävderna känd som Konstantin den store, ett namn han fått av senare tiders kristna därför att han var den kejsare som gjorde kristendomen till statsreligion i det romerska riket. Med honom tog kristendomsförföljelserna slut och de kristna kunde nu i sin tur börja förfölja oliktänkande.

Den 11 maj år 330 invigde kejsar Konstantin en ny huvudstad i det romerska riket. Den fick namnet Konstantinopel (dagens Istanbul) och låg vid Bosporen på platsen för en tidigare grekisk stad, Byzantion. Det romerska rikets tyngdpunkt flyttades alltså österut och detta kom att visa sig vara förödande för den västra rikshalvan.

Efter år 350 börjar germanstammarna åter att utöva tryck på gränsen i norr. Dessa har under hela 300-talet infiltrerat romarriket. Vid gränserna tjänstgör de som s.k. foederati (bundsförvanter); de får bosätta sig på romerskt område om de åtar sig gränsförsvaret. Detta har bl.a. frankerna utnyttjat. Sedan 358 finns de på romersk mark i norra Brabant i nuvarande Holland.

År 375, då de egentliga folkvandringarna tar sin början, är det romerska riket ytterligt försvagat, särskilt i väster. Det är indelat i fyra prefekturer – Oriens som omfattar länderna kring östra Medelhavet, bl.a. Turkiet och Egypten¸ Illyricum (Grekland och Balkanländerna); Italia; Gallia (Frankrike, Spanien och England). Ekonomin är körd i botten, gränsförsvaret satt ur funktion, försvarsviljan lika med noll – för den enkle bonden i rikets västra utmarker var det ingen skillnad att styras av en avlägsen kejsare i Konstantinopel eller av ett germanskt erövrarfolk. Det sistnämnda var kanske till och med att föredra.

Scenen var förberedd för den sista och avgörande germanska anstormningen mot det romerska riket.

De olika folkslagen

Hunnerna och Alanerna

Första gången hunnerna dyker upp på den historiska scenen är under namnet hsiung-nu borta i Kina på 200-talet f.Kr. De var ett nomadiserande folk möjligen släkt med turkarna som höll till på de asiatiska stäpperna och anföll och härjade på kinesiskt område från tid till annan. Den kinesiska muren byggdes för övrigt för att skydda riket mot dessa räder men i längden kunde inte ens den hindra hunnerna från att härja Kina. Hunnernas välde sträckte sig, när det var som störst, genom hela Mongoliet till trakterna av Altaibergen och Bajkalsjön.

Hunnerna spärrade alla vägar för kineserna åt väster. Kejsar Wu-ti som regerade i Kina mellan åren 140-87 f.Kr. satte in all sin energi på att stävja dessas makt. Han lyckades besegra hunnerna efter några år, dessa flydde för övermakten och tack vare detta lyckades kineserna etablera förbindelser med bl.a. romarriket i Europa genom den s.k. sidenvägen.

Hunnernas makt var dock inte bruten, de anföll kinesiska garnisoner längs sidenvägen och gjorde räder in på kinesiskt område. Med tiden försvagades också den kinesiska ekonomin och detta gick bl.a. ut över gränsförsvaret. Hunnerna blev åter en makt att räkna med och folket återfick sin forna styrka. Inre split förorsakade dock att väldet delades upp mellan två konkurrerande khaner, ett västligt och ett östligt khanat, och detta försvagade återigen hunnerna. Den ena khanen, ledaren för det östliga hunnerriket, slöt för övrigt förbund med kineserna. De övriga hunnerna begav sig av mot väster och nordväst, en del slog sig ned vid Kaspiska havet, andra fortsatte västerut och bosatte sig för en tid vid floden Volga.

På 70-talet e.Kr. anföll kineserna återigen hunnerna; dessa blev i grund slagna och sidenvägen mot Europa kunde åter öppnas. Under några hundra år, så länge Kina var starkt, höll sig hunnerna i bakgrunden. Men så snart det kinesiska riket återigen försvagades genom inre stridigheter dök hunnerna återigen upp på scenen. Denna gång, i början av 300-talet, erövrade de hela norra Kina; kejsaren var tvingad att fly till södra delen av landet där han kunde upprätta ett rike, kallat Nanking-riket.

Det hunniska väldet i Nordkina delades i två på 350-talet. Inbördes split var orsaken och detta gjorde det en gång så starka hunnerväldet svagt. Detta kunde nya nomadstammar i norr utnyttja. Tunguserna, ett folk från norra Sibirien, välte till slut det östliga hunnerriket i Kina över ända.

Ett annat folkslag, tanguterna, nära släkt med tibetanerna, erövrade de småriken som växt upp längs sidenvägen i Centralasien. De hotade även de hunner som bodde vid Volgafloden. Dessa satte sig i rörelse mot väster på 370-talet. År 374, under sin ledare Balamir (eller Balamber), trängde de in på alanernas² område vid floden Don. De slog dem i grund, en del av de alaner som överlevde slog sig ihop med hunnerna och de fortsatte tillsammans sin vandring mot väster, sökande efter någonstans att slå sig ned. År 375 vandrar de in på östgoternas område norr om Svarta havet. De erövrar goternas land och tvingar dem på flykt. Det är detta som är den utlösande faktorn till den folkvandring som nu påbörjas.

Goterna

På 500-talet e.Kr. skrev en krönikör vid namn Jordanes, själv got, sitt folks historia. Han påstod att dessa kom från Skandinavien, att de utvandrat därifrån någon gång före Kristi födelse.³ Namnet goter är släkt med de nordiska orden gutar, göter och jutar (dessa bodde på Jylland som från början hette Jutland). Vid Kristi födelse bodde goterna vid floden Wislas mynning i Polen⁴ och drog därifrån under några århundraden ner genom Europa. På 200-talet e.Kr. hade de nått fram till trakterna av Svarta havet; där delade de sig i två grupper. Västgoterna (visigoterna) bosatte sig norr om Donau i nuvarande Rumänien. Deras land sträckte sig till floden Dnestr i nuvarande Ukraina. Östgoterna (ostrogoterna) stannade kvar på den norra kusten av Svarta havet, öster om Dnestr.

Med början år 249 härjar östgoterna på sydkusten av Svarta havet; de beger sig in i Bosporen och Marmarasjön, anfaller städer i Mindre Asien men drivs bort. Även i Trakien och i Dakien härjar de och längs den egeiska kusten. Västgoterna under sin konung Cniva går samtidigt över Donau, besegrar den romerske kejsaren Decius (år 251), vars efterträdare köper sig fred med goterna. Dessa beger sig åter tillbaka över Donau. År 267 återkommer goterna, angriper och plundrar Aten under detta och nästföljande år, hotar även Italien men besegras ett år senare vid Naissus av den romerske kejsaren Claudius II (med tillnamnet Gothicus som han erhöll vid detta tillfälle).

Under 300-talet kristnas goterna. I det västgotiska riket norr om Donau och i det östgotiska norr om Svarta havet missioneras det ihärdigt och goterna antar till slut den arianska varianten av kristendomen. De är för övrigt de första av de germanska folken som kristnas. En biskop vid namn Wulfila, vars far var gotisk, översätter bibeln till gotiska. Han måste uppfinna ett särskilt alfabet för ändamålet; ett exemplar av denna skrift finns fortfarande i behåll, nämligen silverbibeln i Uppsala.

Under större delen av 300-talet förekommer småkrig mellan olika romerska kejsare och goterna. Balkanhalvön och andra delar av det östra medelhavsområdet lider svårt under dessa krig.

Under en konung vid namn Hermanarich når det östgotiska riket sin största utsträckning, från Östersjön till Svarta havet. Goda förbindelser råder mellan fränderna i det västgotiska riket och med romarriket florerar en viss handel, trots krigen.

Men år 375 angriper hunnerna det östgotiska väldet, Hermanarich begår självmord, hans efterträdare Witimer stupar och hunnerna bemäktigar sig östgoternas område. Västgoterna flyr in på romerskt område, till nuvarande Bulgarien där de får slå sig ned. Östgoterna däremot, de som överlevt hunnernas attack, ansluter sig till dem och följer dessa på deras vandring västerut.

Folkvandringarna har börjat.

Frankerna och Alemannerna

Frankerna bor, när de först dyker upp på den historiska scenen i mitten av 200-talet e.Kr., vid den mellersta delen av floden Rhen. De är en sammanslutning av stammar som redan omnämns av Julius Caesar på 50-talet f.Kr. – usiper, tenkterer, sugambrer och brukterer. År 259 gör de framstötar in på romerskt område samtidigt som de delar sig i två grupper, de saliska frankerna som bosätter sig vid nedre Rhen och de ripuariska som bosätter sig vid flodens mellersta lopp. De lever i fred med romarna, idkar handel med dessa och tar värvning i romarnas legioner som hjälptrupper.

När romarna hundra år senare måste ta trupper från Rhengränsen för att använda dessa vid andra hotade gränser (och framförallt för interna strider, ett inbördeskrig rasade under åren 350-353) fanns det inte längre något hinder för frankerna. Det var fritt fram för dem att ta sig över floden och härja på romerskt område. Bl.a. gick man till attack mot Köln, ett tidigare starkt romerskt fäste. Platsen ödelades och romarna insåg att något måste göras, det gick inte att lämna nordgränsen vind för våg. Kejsar Constantius II utnämnde en medkejsare, Julianus, som fick i uppdrag att återställa ordningen vid Rhengränsen. Han inledde förhandlingar med de saliska frankerna och slöt förbund med dessa.

Ett annat folkslag, alemannerna (även dessa omnämnda av Julius Caesar 400 år tidigare), bodde längre upp längs Rhen. Även dessa bröt in på romerskt område vid samma tid som frankerna. När Julianus slutit förbund med de senare och fått ryggen fri vände han sig mot alemannerna, vilka krossades i ett slag vid Strasbourg år 358.

Samma år slöts ytterligare ett förbund med frankerna. De fick bo på romerskt område om de åtog sig försvaret av gränsen. Detta år, 358, räknas av senare tiders fransmän som ”Frankrikes födelse”.

Under den första delen av folkvandringstiden förhåller sig frankerna trogna romarna. Inte förrän det västromerska riket definitivt gått i graven, år 486, börjar frankerna sin verkliga utbredning.

Vandalerna, Burgunderna och Langobarderna

Jylland sägs vara vandalernas ursprungsland. Men redan på 400-talet f.Kr. hade de migrerat till floden Oder i dagens Polen. 600 år senare – på 200-talet e.Kr. – finner vi dem längs Donaufloden, bidande sin tid. Deras äldsta historia är inte så väl känd, inte förrän på 400-talet gör de sin stämma hörd.

Burgunderna härstammar också, om man nu ska tro de medeltida källorna, från Danmark, närmare bestämt Bornholm. Denna ö hette i de avlägsnaste tider Burgundarholm, den drabbades av överbefolkning och hälften av innevånarna begav sig av ned på kontinenten för att försöka hitta nya boplatser. När folkvandringarna började i och med hunnernas anfall på goterna bodde burgunderna strax väster om vandalerna, lite längre ned längs floden Oder i Polen.

Med langobarderna och deras inträngande och erövrande av Italien år 568 avslutas traditionsenligt folkvandringarna. Langobarderna var alltså det sista av de folk som lyckades grunda ett nytt rike på det gamla västroms område. De omnämns redan på 100-talet e.Kr. av romerska historieskrivare. De bodde då i nordvästra Tyskland tillsammans med saxare, angler och friser som de har mycket gemensamt med. Säkerligen har alla dessa folkslag ett gemensamt ursprung. Langobardernas egen historieskrivare, Paulus Diaconus, som skrev deras historia i slutet av 700-talet menade att langobarderna ursprungligen kom från Skandinavien. I dag ställer man sig tveksam till dessa påståenden – kanske stämmer det, kanske inte – vi kan aldrig få veta det med visshet. Namnet langobard betyder i alla fall ”långt skägg” och langobarderna har gett namn åt det område i Norditalien där de framförallt bosatte sig, Lombardiet.

Anglerna, Saxarna, Jutarna och Sveberna

Den grekiske geografen och matematikern Ptolemaios, som levde under första hälften av 100-talet e.Kr., nämner saxarna i ett verk som han skrev vid den här tiden. De bodde då i den södra delen av Jylland, alldeles norr om anglerna. Tillsammans med dessa gjorde de raider längs nordsjökusten och i det tredje och fjärde århundradet hade de nått så långt söderut som till floden Weser i trakterna av dagens Bremen. De folk som bodde där gick upp i den saxiska befolkningen. I slutet av 300-talet invaderade saxarna romerskt område och i början av nästa århundrade var det dags för delar av den saxiska befolkningen att invadera de brittiska öarna.

Saxarna var inte ensamma om att landstiga i England. De hade sällskap av två andra folkstammar, anglerna och jutarna. Anglerna bodde, som sagt, söder om saxarna i ett område som än i dag heter Angeln. Jutarna hörde hemma på den norra delen av den Jylländska halvön.

Sveberna, slutligen, var en västgermansk folkstam som ursprungligen bodde vid nordsjökusten alldeles öster om anglerna. De var nära släkt med markomannerna och alemannerna.

Bakåt