Av Per-Erik Melander
Koppar och tenn från Oman, Anatolien och Afghanistan som man handlat med sedan det 3:e årtusendet f.Kr. fick konkurrens av Cypern och kanske även av Europa under det 2:a årtusendet. Inhemska fyndigheter av koppar och tenn från dessa områden började exploateras. Metall var en mycket viktig del i det interregionala utbytet av varor (kanske den viktigaste; jakten på metaller kan vara upphovet till all långväga handel).
Under det gammalassyriska väldets första 150 år (1800-1750 f.Kr.) förekom handelsförbindelser mellan detta rike och städer i det inre av Mindre Asien, bl.a. med staden Kanesh (Kültepe) i Anatolien där det fanns en assyrisk handelsstation. Den inhemska befolkningen kallades av assyrierna för Hatti. Även på andra platser hade assyrierna handelsstationer, t.ex. i Syrien. Men den bäst kända är den i Kanesh där man funnit mer än 13000 kilskriftstavlor som beskriver livet i denna stad. Från Anatolien hämtades koppar, silver och olika trädslag. I utbyte exporterade assyrierna tenn och textilier till området. Den assyriska handelsstationen (kallad karum) i Kanesh var centrum för åtminstone nio andra handelskolonier och tio eller fler filialer i norra Syrien och i det centrala och östra området av Anatolien. Mot slutet av perioden (ca 1750 f.Kr.) förlorar de assyriska köpmännen sin marknad och sitt inflytande i Kanesh. Orsaken är troligen att ett indoeuropeiskt folk, hettiterna, erövrar området och stör den interregionala handeln. Så småningom, när hettiterna konsoliderat sitt ställning och tagit makten över hela Anatolien och norra Syrien, övertog de den assyriska handelstraditionen. Hettiterna kom med tiden att inta en stark ställning i området, både ekonomiskt och politiskt, bl.a. tack vare att en av den antika världens viktigaste handelsleder drog fram över deras område. Deras storhetstid inföll ca 1400-1200 f.Kr. Landet var rikt på metaller och detta byggde de sin utrikeshandel på. De viktigaste metallerna var koppar, silver, järn och även små fyndigheter av tenn; svårigheterna att transportera hettitiska produkter i det bergiga Anatolien kan dock ha utgjort ett hinder för utrikeshandeln.
Babyloniens utrikeshandel är mindre känd än den assyriska. Men man vet att bland importvarorna fanns oljor, textilier, olika metaller och lyxartiklar i guld och silver. Man bedrev handel både väster- och österut. Över land med Assyrien, Levanten och Egypten och över havet med länderna kring Persiska viken och kanske ännu längre bort. Kassiterna, ett folkslag som hade makten i Babylonien mellan 1500 och 1200 f.Kr., hade bevisligen vidsträckta förbindelser med omvärlden. Brev från kasstitiska kungar har hittats i Egypten och i det mykenska Grekland har man funnit cylindersigill av kassitisk tillverkning. Exporten från Babylonien bestod bl.a. av hästar, vagnar och lapis lazuli. Viktiga importartiklar var elfenben, olika trädslag och värdefulla metaller (särskilt guld från Egypten).
Två viktiga städer för den internationella handeln var Mari och Alalakh. Mari låg på syriskt område vid floden Eufrats mellersta lopp, Alalakh låg längre västerut, vid floden Orontes, ca 35 km från Medelhavet. Båda två var viktiga centra för handeln och båda två blev rika på grund av detta. Mari importerade tenn från Afghanistan och exporterade den vidare till Levanten och till öarna i Medelhavet. Vissa saker förutom handeln tyder på förbindelser mellan Kreta och Syrien/ Palestina. Palatsen i Mari och i Alalakh påminner nämligen om de på Kreta, bl.a. förekommer likartade spiralmotiv inom båda områdena. Mari och Alalakh förmedlade alltså både varor och idéer mellan Indusdalen, Arabien och medelhavsvärlden.
Egypten, som tidigare varit ganska isolerat, fick under det andra årtusendet f.Kr. (särskilt under det nya rikets tid - ca 1570-1150 f.Kr.) mer och mer del av den internationella handeln. Man byte varor med Babylonien, Anatolien och med den grekiska övärlden (bl.a. Cypern). Under det nya rikets tid bedrev egyptierna även handel med hamnstäderna i Levanten (t.ex. Akko, Byblos, Ugarit). Söder om Egypten låg Nubien och Sudan. Från dessa länder kom guld, ädelstenar, byggnadsmaterial, strutsfjädrar, djurskinn, parfymer, oljor och elfenben. I början av det femtonde århundradet f.Kr., under drottning Hatshepsuts och hennes efterträdares, Thotmes III:s, regeringstid (ca 1490-1436 f.Kr.), skedde ett uppsving för den egyptiska utrikeshandeln. Syrien-Palestinaområdet erövrades vilket innebar att Egypten fick större kontroll över den internationella handeln vars centrum ju låg i dessa stater.
Omkring år 1500 f.Kr. hade städerna i Levanten (Ugarit, Beirut, Byblos, Tyrus) arbetat sig fram till en ledande ställning inom fjärrhandeln. Kust- och inlandsstäder blev viktiga knutpunkter längs handelsvägar som förband området med Egypten, Mesopotamien, Anatolien, Cypern och det egeiska området. Man handlade med råmaterial och färdiga produkter och var ofta mellanhänder i handeln mellan de större staterna, som t.ex. hettiternas, babyloniernas och egyptiernas riken. Hettiterna och egyptierna kämpade om hegemonin i området – att kontrollera Levantens hamnstäder (och därmed dess handel) var ett viktigt incitament för den tidens politiska och militära ledare.
Det var inte bara varor som cirkulerade. Nya uppfinningar och idéer tog samma väg som handelmännen. Alfabetet (en syrisk/palestinsk uppfinning) kom att i sinom tid sprida sig över hela den civiliserade världen. Staden Ugarit skapade en egen version av alfabetet som dock inte lyckades slå igenom utanför dess landamären. Denna stad, som hade en ansenlig flotta, hade handelskontakter med hamnar på Cypern och längs den Anatoliska kusten; en stor del av handeln mellan Levanten och Egypten ägde rum från denna stad. Ugarit var också en av de städer som förmedlade kulturella impulser från öst till väst. Landvägen hade man förbindelse med Assyrien, Babylonien och länder ännu längre österut. Åt norr fanns kontakter med det inre av Anatolien och Syrien. Ugarit exporterade bronsvapen och bronsartefakter, purpurfärgade kläden, säd, olivolja, parfymer, vin, salt, kosmetika och finare trädslag. Ugarit var en smältdegel där många handelsmän från olika länder möttes och utbytte varor och idéer. Det är möjligt att de senare grekiska gudarna och myterna (som ursprungligen har stora likheter med de hettitiska dito) är ett lån från Levanten. I Ugarit fanns det en stor grupp hettitiska handelsmän som dyrkade sitt hemlands gudar; grekerna kan ha tagit intryck av detta. De hettitiska gudarna Anu, Kumarbi och Teshub motsvarar nämligen de grekiska Uranos, Kronos och Zeus. Så det är inte bara alfabetet som grekerna lånat från fenicierna. När det gäller hettiterna har de för övrigt varit en förmedlande länk mellan den österländska och den västerländska kulturkretsen.
Kreta, som i stort var självförsörjande (en del metaller importerades), exporterade till Levanten varor som keramik, mat, och tyger. Även olja, säd och vapen kan ha exporterats (skriftliga källor i Ugarit och Mari tyder på detta). Vidsträckt handel bedrevs i alla fall inom det egeiska område och kretensarna kan ha fått inspiration till sina palatsbyggen från västra Asien. Redan i början av det andra årtusendet f.Kr. hade skriften kommit till Kreta. Om den kom från Egypten eller från Mindre Asien är oklart, men att den sedan spred sig till det mykenska Grekland är säkert.
Den mykenska kulturen har lånat mycket (och inspirerats) av den minoiska på Kreta. Man bedrev handel med denna ö, med Cykladerna, Cypern, Anatolien, Syrien och med delar av Europa. Omkring 1400 f.Kr. hade den mykenska kulturen spridit sig i hela det egeiska området. Handeln med omvärlden hade utsträckts till Sicilien, Sardinien, Rhodos, Egypten, Levanten och Centraleuropa. De varor man handlade med var olika metaller som tenn och koppar, bärnsten från Östersjön, lyxartiklar och kanske även säd och anan föda.
Vår kunskap om denna tid baserar sig på den stora mängd med kilskriftstavlor som forskarna påträffat i Babylonien, i Syrien och i Anatolien. Det är kungalängder, internationella överenskommelser mellan suveräna stater, privat och officiell brevkorrespondens, kontrakt och juridiska dokument som belyser tiden mellan 1900-1600 f.Kr. Den stora lagsamling som skapades under konung Hammurabis regeringstid ger information om Babyloniens tidiga handelskontakter. Åren 1600-1200 f.Kr. är inte lika väl dokumenterade men tavlor finns från den epoken, bl.a. från den kassitiska eran.
Källorna till vår kunskap om den Syrisk-Palestinska handeln är först och främst arkeologiska utgrävningar i området, de viktigaste kanske de kilskriftstavlor man funnit i Mari och Alalakh, och skriftliga källor från Babylonien och Egypten. I Ugarit har man hittat lertavlor avfattade på många olika språk som visar denna stads kosmopolitiska karaktär. De kilskriftsarkiv man funnit i Kanesh i Anatolien berättar för oss hur varorna transporterades, utväxlades, om priser och förtjänster på fjärrhandeln, hur transaktionerna genomfördes osv.
Den minoiska och den mykenska kulturen var också en del av den internationella handeln - här saknas dock skrivna dokument som kan kasta ljus över denna handel.
Hur gick nu kontakterna till? I den assyriska handelskolonin Kanesh i Anatolien dokumenterade man noggrant alla transaktioner och affärsöverenskommelser i kontrakt och affärsbrev. Troligen använde man silver på samma sätt som vi använder pengar i dag, som ett slags "mynt". Handelsmännen, oftast sammanslutningar av privata intressenter, hade själva ansvaret för att varutransporterna kom fram dit de skulle. Det var även viktigt att man hade goda förbindelser med de styrande i staden Kanesh. I Babylonien verkar det som om handeln, liksom i Assyrien, låg i privata händer. Familjer, enskilda individer och affärsmän som gått samman stod för merparten av den utrikeshandel som bedrevs. Med tiden fick staten och dess byråkrater allt mer att säga till om, särskilt efter Hammurabis tid.
I Egypten sköttes den internationella handeln redan från början av staten. Under faraos ledning genomförde man militära expeditioner till Nubien på jakt efter metaller, framförallt guld, och byggnadssten. Drottning Hatshepsut sände ut handelsexpeditioner, bl.a. till landet Punt (troligen dagens Somalia eller den arabiska kusten mitt emot) för att i utbyte mot inhemska varor erhålla sådana eftertaktade produkter som hundar, apor, sällsynta trädslag, guld och elfenben. På 1300-talet f.Kr. förekom diplomatisk korrespondens (i form av lertavlor) mellan Egyptens faraoner och kungarna i Babylonien, Assyrien, Mitanniriket, Hettiternas rike, Cypern och några andra, mindre, stater. Bevarad sådan skriven på akkadiska har bl.a. hittats i Echnatons huvudstad Achet-Aton (Amarnabreven) och på andra platser i västra Asien. Även giftermål mellan de ledande dynastierna i de olika länderna förekom för att bekräfta ingångna allianser. Det utväxlades även rika gåvor mellan staterna (ett slags byteshandel) förutom de diplomatiska meddelandena. Det var antagligen på detta sätt egyptierna bedrev handel med sina grannstater. Diplomaterna var alltså även handelsmän (eller tvärtom). Hoven blev ett slags centrum där inte bara varor bytte ägare; där skedde även idéutbyten inom alla möjliga olika områden. Att det överhuvudtaget uppstod stora s.k. "nationalstater" berodde på att härskarna i dessa stater ville få kontroll över fjärrhandeln och tillgången på råmaterial och därför, med vapenmakt, erövrade större och större områden. De småstater som inte uppslukades av de stora rikena utan förblev "fria" var ändå beroende av "nationalstaterna" för sin handel.
Mot slutet av 1200-talet f.Kr. orsakade stora folkomflyttningar, invasioner och allmän förstörelse att den internationella handeln brakade samman. De bakomliggande orsakerna var demografiska, ekonomiska, klimatologiska och militära.
Copyright © 2011 Per-Erik Melander
All Rights Reserved