Bakåt

HÄXPROCESSER

av Per-Erik Melander

 

I. Inledning

År 1704 avkunnades den sista dödsdomen för trolldom i Sverige. Det var en åttioårig kvinna från Eskilstuna som anklagades för att hon "medelst trolldom och förgörning skadat Nils Jonsson till sin hörsel, syn och mun". Vänstra halvan av ansiktet hade plötsligt blivit snett, vatten hade flutit ur örat och han hade förlorat hörseln och synen och kunde inte längre tala. Munnen var så sned att han, "när han skulle spotta, spottade bakom sig." Han skickade efter en "klok gumma", Anna Eriksdotter, som lovade honom att han skulle bli bättre under natten. Och mycket riktigt, en klar förbättring inträdde och synen och talförmågan återvände. Vid ett efterföljande förhör erkände Anna att hon, förutom att ha gjort Nils frisk (delvis), även åsamkat honom hans lidanden. Och detta berodde på att han en gång vägrat ge henne tobak. Hon erkände att hon stod i maskopi med djävulen och att hon hade gjort det ända sedan sin ungdom. Men nu var hon gammal och hade kommit på bättre tankar och ville få syndernas förlåtelse.

Häradsrätten dömde gumman till döden. Hovrätten ville dock att hon skulle benådas på grund av sin höga ålder och på grund av att hon var sinnesslö; hon var full av "galna inbillningar". De hänsköt ärendet till Kungl. Maj:t som, trots hovrättens invändningar, lät dödsstraffet gå i verkställighet.

Så kunde det gå till i Sverige för ungefär trehundra år sedan. Detta var dock sista gången som någon avrättades på grund av trolldom i vårt land och 1779 tog dödsstraffet för trolldom bort ur lagboken. Hundra år tidigare, under en tioårsperiod på 1660- och 1670-talen, hade i Sverige härjat ett trolldomsraseri av sällan skådad art, riktiga häxprocesser, som kostade omkring 300 oskyldiga människor livet. Det var en formlig epedemi som drog fram över landet med början i Älvdalen i Dalarna och som sedan spred sig norrut, till Lappland, och söderut till bland annat Stockholm.

Hur var det möjligt att människor, lärda som olärda, kunde på fullaste allvar tro att människor kunde ingå förbund med djävulen och från honom få makt att utöva trolldom? Hur kunde människor bli som besatta av dessa fantasier och påstå att de farit till Blåkulla och firat häxsabbat? Hur var det möjligt att även de som utpekades som häxor trodde på det de anklagades för?

Jag skall försöka analysera orsakerna bakom dessa fantasier, titta på människornas sätt att tänka på den tiden, deras föreställningsvärld och på så viss försöka få svar på dessa frågor. Jag kommer att titta speciellt på de häxprocesser som ägde rum i Älvdalen i Övre Dalarna med början år 1668, de första riktigt omfattande häxprocesserna i Sverige. Omfattningen, spridningen och hur myndigheterna reagerade på det hela. Jag använder uteslutande litterära källor och gör jämförelser. Genom detta hoppas jag få svar på frågorna om orsakerna till häxprocesserna och samtidigt få en inblick i den tidens människors föreställningsvärld.

 

II. Vidskepelse på 1600-talet

Djävulstron var stark på 1600-talet. Förutom djävulen själv som man trodde smög omkring bland vanligt folk och lockade till sig själar fanns det en mängd andra onda andar, ja luften var full av dem, i varje liten vrå bodde ett övernaturligt väsen. För den tidens människor kunde vad som helst inträffa, man gick i ständig skräck för det oförutsedda, vidskepelse och trolldomsfantasier var legio. Det fanns kvinnor - man kallade dem trollpackor - som var kända för att kunna tillreda läkemedel men som också kunde, om man fick dem till sin fiende, anstifta farsoter bland människor och djur. Blev det missväxt så berodde det på dessa trollpackor och deras häxeri.

Varje skärtorsdagsnatt for trollpackorna till Blåkulla för att fira häxsabbat. Häxan satte sig på en kvast, smörjde in sig med fett av odöpta barn som hon mördat, for ut genom skorstenen och begav sig av. En del häxor for dit på en bock, en tjur, en get ,en hund, ja vilket djur som helst, men hon red alltid bak och fram. På vägen till Blåkulla rastade häxorna på kyrktaken och utförde där diverse ritualer som gick ut på att man förnekade Gud och bekände sig till djävulen.

Var låg Blåkulla? Namnet har säkert något med "det blå berget" att göra, den "blå kullen" i fjärran. Förr ansåg man att trollen hade sin boning i sådana berg och när ett berg var inhöljt i dimma berodde detta på att trollen kokade vatten och tillredde mat. Ön Blå Jungfrun i Kalmarsund har i alla tider ansetts vara hemvist för häxor och onda andar, den omnämns under namnet Blåkulla i äldre tider. Det finns även ett Blåkulla i Bohuslän i närheten av Marstrand och ett i Blekinge utanför Karlshamn. Men det "riktiga" Blåkulla ansågs alltså vara Blå Jungfrun; redan Olavus Magni säger i mitten av 1500-talet att: "På detta berg lär vissa tider av året nordiska häxor hålla möten för att pröva sina trollkonster och signerier".

Hur trodde man nu att häxsabbaten tillgick? Jo, den inleddes med en vild dans till osedliga sånger som sedan övergick i orgier där djävulen betäckte den ena trollpackan efter den andra. Sedan intogs en stor festmåltid där det serverades enbart häst- och människokött. Avslutningsvis fick varje trollpacka redogöra för allt ont hon åsamkat sina medmänniskor. De duktiga belönades av djävulen medan de mindre framgångsrika fick slita spö.

Allt detta trodde man alltså fullt och fast på under 1600-talet, ja ännu längre fram i tiden, trots att kristendomen försökte rensa ut dessa föreställningar från heden tid. Men de överlevde; egentligen var djävulen och hans anhang gudar från förkristen tid som ändrat skepnad och karaktär efter kristendomens inträngande i landet. Blåkullamötenas festmåltider, dans och sexuella excesser är säkerligen en kvarleva från den tid då man dyrkade asaguden Frej, fruktbarhetens gud.

Vad hände med en kvinna som utpekades som trollpacka? Om hon inte erkände direkt - och många gjorde det, de var fullt och fast övertygade om att de verkligen var häxor - fick hon genomgå vattuprovet. Det innebar, att den misstänkte häxan kastades i en å, och om hon flöt, var det bevis på att hon verkligen var en häxa. Man letade också efter ett s k djävulsmärke på kvinnans kropp, ett fingeravtryck som man ansåg att satan gjort då han ingick förbund med henne. Och fälldes kvinnan, om man fann att hon verkligen var en häxa, så fanns det bara ett straff för henne: häxbålet. Åtskilliga är de oskyldiga kvinnor som slutat sina dagar på detta sätt.

Sådan var alltså den djävulstro som var så stark hos människorna på den tiden. Alla, låg som hög, trodde på en djävul, på onda andar, trollpackor och häxor. Ingen tvivlade på att de fanns och med detta i åtanke förstår man bättre de häxprocesser som började i Älvdalen och sedan spred sig som en epedemi över hela landet, både till landsbygden och till städerna.

 

III. Häxprocessernas början

Det var i byn Åsen vid Österdalälvens norra strand ungefär två mil norr om Evertsberg i Dalarna, där dagens Vasaloppsåkare passerar, som häxprocesserna tog sin början. Byn hade sommaren 1668 20 hushåll med ungefär 220 personer, varav ca 70 var barn under 15 år. Två närliggande byar, Brunnsberg och Loka, drogs också in i trolldomsväsendet redan från början.

Huvudpersonen var en Gertrud Svensdotter som år 1668 skulle fylla 12 år. Hon bodde hos sin farfars båda systrar, Elin och Christin Jonsdotter, båda ogifta, 54 respektive 52 år gamla. I januari anklagades hon för att vara trollkona. Bakgrunden var följande. I oktober 1667 hade hon tillsammans med den 9-årige Mats Nilsson vallat getter nere vid älven. Två getter tog sig över till en liten ö i älven och Gertrud vadade över för att hämta dem. Gertrud och Mats hade sedan blivit osams om någonting och flickan hade klått upp Mats. När pojken kom hem berättade han för sin far vad som hänt och nämnde bland annat detta: han hade hört hur Gertrud anropat djävulen och sedan gått på vattnet ut till ön. Fadern tog pojken till kyrkoherden för vilken han fick upprepa historien. Gertrud blev alltså anklagad för att ha samröre med djävulen.

Ingenting hände förrän i januari 1668 då en Erich Erichsson, en 15-årig pojke från byn, berättade för kyrkoherden att Gertrud Svensdotter fört hans syster Anna till Blåkulla. Nya förhör inleddes där Gertrud till en början nekade till anklagelserna.

Erich Erichsson var tydligen en särpräglad yngling. Han berättade om syner och uppenbarelser han haft medan han gått vallgång uppe vid fädbodarna på gränsen till Härjedalen. Han betraktades som synsk av de äldre och som sådan bemöttes han med respekt. Vid midsommartid 1668 berättade han om Blåkullafärder som han deltagit i och namnger flera personer i byn som varande inblandade.

Under sommaren håller kyrkoherden förhör med de namngivna som är både män, kvinnor och barn. De anklagades skara växer; i förhör med en namnges ytterligare personer och så vidare. Det är som en lavin. Till slut är det 30 personer, 17 vuxna och 13 barn, som är misstänkta för att vara i maskopi med djävulen. Av dessa är 22 kvinnor.

Inte förrän i september 1668 skedde rannsakning med de misstänkta. Först behandlades Gertrud Svensdotters fall. I tingsprotokollet beskrevs den ursprungliga händelsen så här: Den onde själv, satan, hade kommit fram till Gertrud och smörjt hennes fötter så att hon skulle kunna gå på vattnet. Nu bekänner Gertrud i förhör att så var fallet Hon säger dessutom att satan även smörjde henne på benen och att han gett henne ett horn och sedan gått före henne över vattnet. Hon skall också ha yttrat dessa ord: "Kom nu fanen och för mig till helvetet och inte till himmelriket". På ön hade hon smörjt de båda getternas fötter och återvänt med dem över vattnet. När hon återvänt till stranden gav hon tillbaka hornet till satan som efter detta försvunnit.

Så kan en berättelse växa och utbroderas!

Av de 30 personer som rannsakades bekände 11 barn och 5 vuxna att de deltagit i Blåkullafärder. 4 av de vuxna gjorde sina bekännelser under tortyr. Endast en erkände utan tvång; han ansågs dessutom i tingsprotokollet som mindre tillräknelig. Nästan alla barnen erkände av egen fri vilja.

Den 13 september döms Gertrud Svensdotter till döden av tinget. Nya förhör inleds med henne i vilka hon yppar mer och mer om sina Blåkullafärder och namnger 19 personer som varande involverade i det hela, förutom hon själv. Trolldomsraseriet växer!

Sammanlagt utdöms tolv dödsdomar den 13 september. Förutom Gertrud Svensdotter (som blev 12 år dagen efter, den 14 september) har vi följande: Lars Persson (20 år), Chirstin Persdotter (30 år), Anna Ollsdotter (16 år), Marit Erichsdotter (80 år), Marit Nilsdotter (40 år), Ris Anna (okänd ålder), Marit Mattsdotter (19 år), Anna Erichsdotter (9 år), Lok Anna (70 år), Knåpar Elin (70 år) och Matts Michelsson (60 år).

I december inleds ånyo trolldomsrannsakningar i Älvdalen. Ytterliggare dödstraff utdöms och den 7 april 1669 fastställer Svea Hovrätt dödsstraff för sju av de dömda från de båda rättegångarna i september och december (en av dessa är Knåpar Elin men hon avlider i fängelset innan avrättningen hinner äga rum). Och den 19 maj samma år halshöggs och brändes följande personer på en avrättningsplats inte långt från Oxberg: Lars Persson, Anna Ollsdotter, Lok Anna, Elin Jöransdotter (angiven av sina egna barn), Marit och Britta Andersdotter. De tre sistnämnda rannsakades vid decemberrättegången.

Som synes saknas Gertrud Svensdotter, upphovet till det hela. Den 7 april fick hon sitt dödsstraff mildrat av Svea Hovrätt; hon skulle i stället hudstrykas, stå utanför kyrkan med ris i hand och under ett helt år få sitta på en särskild plats i kyrkan. På 1600-talet var detta säkert ett mycket kännbart och förnedrande straff. Hennes fortsatta öden är kända. Den 9 februari 1673 gifte hon sig med en Lars Mattsson och på våren 1675 fick de en son tillsammans. Både modern och barnet dog dock inom kort och den 1 maj samma år begravdes Gertrud Svensdotter.

Som ringar på vattnet spred sig nu trolldomsraseriet. Först till Lillhärdal i Härjedalen där dock inga dödsdomar avkunnades, sedan till Mora, Orsa och Rättvik vid Siljan. Norrland drabbades (i Ångermanland avrättades 71 häxor), farsoten spred sig söderut, till Gästrikland och Uppland och kom omsider till Stockholm där man dock kunde få stopp på det hela, mycket tack vare en man vid namn Urban Hiärne som lyckades få de inblandade myndighetspersonerna att inse att det rörde sig om fria fantasier och att man inte längre skulle sätta tilltro till små barns berättelser. 1675 var det slut på galenskaperna.

 

IV. "Överhetens" syn på trolldomshysterin

En av de anklagade i Älvdalen (Gertrud Svensdotter, 12 år) berättade att vid ett av hennes besök i Blåkulla låg satan sjuk i en säng i den sal där de åt. En mängd trollkäringar var samlade och alla grät bittra tårar över djävulen och tyckte synd om honom. Lok Anna hade tillrett någon dekokt åt satan som denne drack och strax hade han blivit frisk igen, dansande och sjungande. Gertrud berättade också att en del av häxorna tjänstgjorde som ljusstakar; de stod upp och ned på bordet med ljus instuckna i sitt kön, ditsatta av satan själv. Hon sa sig också legat hos satan i hans säng, att de båda var nakna, och att satan sagt till henne att hon var för ung för att få barn. Satan skall många gånger ha övat otukt med henne.

Denna bekännelse har växt fram under lång tid och under tortyr. De som ledde förhören med de inblandade var prästerna Lars Elvius och Anders Nohr Moraeus. Speciellt den förstnämnde får ses som den som var den starkast pådrivande i hela denna process. Några av de anklagade kallade honom för "lögnare" och "storljugare" och det är troligt att Älvdalsborna i honom såg den som hade det största ansvaret för uppkomsten av trolldomsförföljelserna.

Lars Elvius var 1668 44 år och hade sex egna barn. Hans hustru hette Margareta och de var antagligen välbärgade - en besättning på trettio kor tyder på detta. I ett brev skrivet den 19 april 1669 säger han: "Jag har under lång tid arbetat med detta trollpack. De försöker fördärva mig till hälsan och ävenså min egendom - detta har de betjänt i förhör - och de vill ävenledes fylla mitt huvud med spikar".

I sinom tid blir han förflyttad till Orsa. Men även där anklagas han för att vara den som orsakat trolldomsväsendets utbrott. Det är möjligt att personligt agg ligger bakom mycket av det som hände i Älvdalen, men att Lars Elvius hade en grundmurad djävulstro, precis som alla andra på hans tid, präster som allmoge, lärda som olärda, är helt säkert.

När häxprocesserna växt i omfattning kopplades andra myndighetspersoner in, ledda av biskopen i Västerås och de världsliga myndigheterna i Stockholm. Men hysterin blev inte mindre för det, snarare tvärtom.

Sverige styrdes vid denna tid av en förmyndarregering; den blivande Karl XI var ännu bara 13 år när häxprocesserna inleddes. Av de män som satt i Rådet var det bara en - Per Brahe - som hade invändningar och ville gå försiktigt fram vad gällde trolldomsprocesserna. Han ville att man skulle tillsätta en kommission som undersökte förhållandena i Älvdalen innan några avrättningar tilläts. Så blev det inte. Svea Hovrätt fick fria händer och avkunnade som vi sett sju dödsdomar den 7 april 1669. Landshövdingen i Dalarna, Gustav Duwall, försökte in i det sista att avstyra dessa avrättningar utan att lyckas. Som vi sett avrättades sex personer den 19 maj.

En mängd brev och skrivelser från våren 1669 visar hur både kyrkan och den världsliga makten mer och mer börjar ägna sig åt trolldomshysterin. Rättsväsendet sätts på prov och tingen i Dalarna sysslar nästan uteslutande med "Blåkullafärder". Arbetsbelastningen blir för stor och Per Brahes idéer om kommissioner accepteras till sist, med stöd av bl a Magnus Gabriel de la Gardie, en annan av rådsmedlemmarna i förmyndarregeringen. Den kommission som tillsätts får i uppdrag att "söka grunden till detta onda väsende, och utan fängslande och hårda straff bringa detta förförda folk på den rätta och sanna vägen". Man hoppas alltså på en dämpning av hysterin innan hårdare och farligare medel måste vidtas för att få slut på det hela.

Man skulle kunna tro att de kommissioner som tillsattes (2 stycken) skulle se mer nyktert på "Blåkullafärderna". Så icke. Det verkar som om man - när man väl inrättat sig i Dalarna och fick lyssna på de människor som var inblandade, anklagarna och de anklagade - drabbats av den epedemi som rådde på platsen. Stämningen även bland kommissionens medlemmar blev hätsk och faktum är att av de 35 avrättningar som ägde rum i Dalarna mellan maj 1669 och januari 1671 svarade trolldomskommissionerna för 29 stycken.

Tron på häxor, trolldom, djävulen och satan var alltså lika stor hos överheten som hos det "enkla folket".

 

V. Slutord

Att bli anklagad för att vara "trollkona" var inget nytt år 1668. Kloka gummor hade alltid funnits, gummor som kunde bota sjukdomar (detta kallades för lövjeri) och av denna anledning möttes med respekt. De anklagelser de utsatts för före 1668 var att de på något sätt gjort människor eller djur sjuka - några Blåkullafärder och bortrövande av barn var det aldrig tal om. Dessa anklagelser dök först upp 1667 och det är detta som skiljer den gamla typen av trolldom från den nya.

I Dalarna ställdes 279 personer inför rätta - 210 vuxna och 69 barn. 86 % var kvinnor. Oftast var det kvinnor som anklagade kvinnor. I Dalarna var det ett överskott på kvinnor och detta berodde bl a på stora utskrivningar av män till krigen som Sverige förde under 1600-talet. I Mora år 1667 gick det 1689 kvinnor på 1000 män. Det ser faktiskt ut som om mycket av trolldomshysterin kan förklaras med falsk ryktesspridning och förtal - kvinnor pratar illa om andra kvinnor. Häxväsendet var inte en förföljelse från män riktad mot kvinnor, i stället var det kvinnor som förföljde andra kvinnor. Det gick så långt att döttrar anklagade sina mödrar för att vara i förbund med djävulen. Men oftast var det en dotter och hennes mor som anklagade en annan mor-dotter konstellation. När häxprocesserna grasserade som värst flöt osämjor som funnits mellan familjer sedan länge upp till ytan - och förstärktes i den allmänna hysterin.

När det gäller den kyrkliga överheten skedde en upptrappning under 1660-talet av den kontroll kyrkan utövade över den enskilda människan. På sommaren och hösten 1667 utgick nya förhållningsregler från biskopen i Västerås stift, Olaus Laurelius, till prästerskapet ute i landet hur man bättre skulle kunna kontrollera allmogen och se till att de levde ett kristligt liv. I Älvdalen, som lydde under Västerås stift, såg man denna kyrkans intrång på den personliga integriteten som något kränkande, och man vände sig mot den lokala prästen därstädes, Lars Elvius, som vi sett tidigare.

Om detta är en orsak till trolldomsraseriet så kan förklaringen vara denna. Det var barn som inledde beskyllningarna mot de vuxna och anklagade dem för Blåkullafärder. Detta var kanske en protest mot den stränga kyrkotukt som de nya förhållningsorderna medförde; barnen skulle lära sig katekesen utantill på svenska (fastän de inte kunde annat än Älvdalsmål, som skiljer sig en hel del från svenskan). Dessutom förbjöd kyrkan en sed som hade stor utbredning i norra Sverige och i Norge vid denna tid: Nattfrieriinstitutionen. Den innebar att unga pojkar, i grupper om 10-15 st, drog runt i byarna och sökte upp flickorna i deras hem. Meningen var att en pojke skulle tillbringa en natt i samma säng som flickan, de skulle vara påklädda och ligga bredvid varandra utan att röra varandra. Nästa natt skulle pojken ligga hos en annan flicka och på så sätt skulle en flicka till slut ha haft alla pojkarna i byn sovande en natt hos sig. Detta ville kyrkan förbjuda, man ansåg att de unga bedrev hemlig hor och att inget kristligt leverne kunde följa utav denna livsföring.

Kyrkan lyckades förbjuda denna sed men det är möjligt att de unga kände sig kränkta och kanske hämnades på de vuxna genom att börja anklaga dem för Blåkullafärder.

Det må vara hur som helst med detta, men det är ett faktum att det var ungdomar, ja barn som var upphovet och den utlösande faktorn till trolldomsraseriet. Det var deras berättelser som gjorde att anklagelserna mot de "kloka gummorna" ändrade karaktär; från att ha varit beskyllningar för enbart lövjeri blev de även anklagade för att föra barn till Blåkulla.

Trolldomsraseriet spred sig som en löpeld och alla som kom i kontakt med det hela drabbades av epidemin. 35 st avrättades i Älvdalen och vid Siljan, 300 i hela landet. 1677 dog det hela ut och människorna som varit inblandade ställde sig frågan: "Hur kunde det ske?"

Samma fråga ställer vi oss och det är nog omöjligt att hitta något riktigt svar när man inte själv upplevt häxprocesserna på plats. Man kan endast göra antaganden om de bakomliggande orsakerna. Klart är i alla fall att tron på djävulen var grundmurad i samhället - ingen tvivlade på att satan fanns, på Blåkullafärder och på häxsabbater. Både före och efter de stora häxprocesserna i vårt land trodde man fullt och fast på dessa historier, på en del platser ända fram till slutet av 1800-talet. Varför det sedan blev en sådan epedemi som det blev just 1668 är svårt att säga. Det finns många teorier av vilka en del tagits upp i detta arbete. De faktorer som ligger bakom "trolldomsväsendet" är många och alla fakta i ämnet har inte bevarats till vår tid. Så den verkliga sanningen får vi nog aldrig veta!

 

LITTERATURFÖRTECKNING

Gadelius, B. (1986). Häxor och häxprocesser. Prisma.

Henriksson, A. (1963). Svensk Historia del II. Alb. Bonniers Boktryckeri.

Lagerlöf-Génetay, B. (1990). De Svenska Häxprocessernas Utbrottsskede 1668-1671. Akademitryck AB.

Schön, E. (1991). Häxor och trolldom. Rabén & Sjögren Bokförlag.

Åberg, A. (1989). Häxorna: de stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668-1676. Esselte Studium.

Till toppen

Kommentera artikeln!


HEM

Copyright © 2011 Per-Erik Melander

All Rights Reserved