Demokrati i det antika Hellas

av Per-Erik Melander

Demokrati (av de grekiska orden demos, folk, och kratein, härska, styra) är det politiska system där människor väljer en regering som de sedan låter sig styras av. Den demokratiska tanken föddes i Grekland men om grekerna verkligen var demokratiska i den mening vi i dag lägger i ordet är osäkert. Grekernas folkförsamlingar spelade en stor roll under den förkristna epoken, men de klassiska grekiska stadsstaternas demokratier var annorlunda än dagens. De var direkta demokratier, där varje medborgare både hade rätt att säga sin mening i olika frågor och att avge sin röst. Representativa demokratier var okända och onödiga på grund av storleken på stadsstaterna (oftast bestod de endast av ca 10000 medborgare). I de antika demokratierna var inte alla jämlika; majoriteten av befolkningen, särskilt slavar och kvinnor, hade inga politiska rättigheter. Aten, den största demokratiska stadsstaten, inskränkte rösträtten till infödda medborgare. När man tar allt detta i beaktande inser man att de grekiska stadsstaterna inte alls var demokratiska.

Grekland – Hellas – var aldrig någon politisk enhet under antiken. Grekland i egentlig mening har aldrig bildat en stat förrän i senare tider. Så om man vill studera hur demokratin fungerade under antiken får man koncentrera sig på endast några få demokratiskt styrda stadsstater. Aten, Sparta och Tebe är de tre städer som är bäst kända. Sparta var aldrig demokratiskt; det var mera en militärstat där man redan vid sju års ålder organiserades i förband och till sextio års ålder var underkastad sträng disciplin. Tebes storhetstid infaller något senare i historien och eftersom de flesta författare vilkas verk bevarats till vår tid var atenare, faller det sig naturligt att i första hand koncentrera sig på Aten. Så det blir i första hand den typ av demokrati som var rådande i Aten på 400-talet f.Kr. som tas upp till behandling.

Aten under 400-talet f.Kr. var inte så mycket en stad som ett område, atenarnas område. Aten betyder för övrigt ”atenarnas stad”. Visst fanns det en stadskärna men minst lika viktig var den omkringliggande landsbygden, Attika. Det var de människor som bodde där som utgjorde stadsstaten, dess polis. Det viktigaste för en stadsstat var dess självständighet. Man erkände inget som helst beroende av någon annan stat. Av rädsla för underkastelse under någon annan stadsstat försökte man ta herraväldet över grannen.

”Den antika staden är ett mål i sig själv”, (skriver Robert Flacelière i sin bok Dagligt Liv i Antikens Grekland) ”en oinskränkt institution som inte medger sina medborgare någon större frihet och slår under sig all enskild verksamhet. I denna mening är den i grund och botten totalitär. Detta är påtagligt när det gäller Sparta. I fråga om Aten kan de mera liberala sidorna i den atenska nationalkaraktären i viss mån överskyla denna fundamentala faktor, men den finns där icke desto mindre. Tanke- och yttrandefriheten är ingen, särskilt när det gäller gudarna”. Religionen beskyddades och kontrollerades av staten, därav dess intolerans, ”eftersom” (fortsätter Flacelière) ”det band som sammanhåller medborgarna inte bara är politiskt och socialt utan även religiöst”. Stadens styrs av oskrivna lagar som stadsfästs av medborgarna själva och deras fäder. Allt detta kan verka demokratiskt men som greken Demeratos säger till den persiske envåldshärskaren Xerxes (enligt Herodotos): ”Om spartanerna är fria, så är de dock inte fria i allt: över sig har de lagen, som de fruktar ännu mycket mer än dina undersåtar fruktar dig”.

Aten var en direkt demokrati där alla medborgarna tog del i statens styrelse. Folkförsamlingen hade alla maktbefogenheter både i fråga om lagstiftning, verkställande av lagarna och rättsskipningen. Detta var möjligt tacka vare att medborgarantalet i Aten inte var alltför högt.

För att bli medborgare och få plats i folkförsamlingen måste man uppfylla två villkor (förutom att vara man naturligtvis). Man var tvungen att vara född av en atensk far, från år 451 f.Kr. även ha en atensk mor; och man skulle vara myndig. Myndighetsåldern var satt till arton år, men i praktiken var den tjugo år därför att en tvåårig militärtjänstgöring måste genomgås innan man fick ta del i stadens styrelse. Den atenske medborgaren var i det närmaste tvingad att delta i sammanträden i folkförsamlingen och i stor utsträckning ägna sig åt statens affärer. Att dra sig undan sin medborgerliga plikt sågs inte med blida ögon, åtminstone inte i 400-talets Aten. För att de medborgare som var löntagare, théterna, inte skulle förlora inkomster genom att närvara vid sammanträdena infördes en monetär ersättning. Det kunde ju hända att man blev utnämnd på ett år som ämbetsman eller medlem av de Femhundrades Råd eller kanske domare, då var man ju tvungen att få en inkomst att klara sig på. De medborgare som bodde utanför staden, på landet, hade naturligtvis svårigheter att alltid närvara vid de ofta förekommande sammanträdena; av de 40000 medborgare som hade rösträtt räckte det om 6000 var närvarande för att beslutet skulle äga laga kraft.

Folkförsamlingen, vars möten hölls på en plats kallad Pnyx (platsen där folk trängs), sammanträdde minst fyra gånger under en trettiosexdagarsperiod. Man började i gryningen, ordföranden bad härolden att läsa upp en rapport över de ärenden som fanns upptecknade på föredragningslistan. Därpå fick församlingen rösta om man skulle anta de förslag som rådet framlagt eller om det behövdes en diskussion. Röstningen genomfördes medelst handuppräckning. Röstade man för diskussion frågade härolden: ”Vem begär ordet?”. Den som hade något att säga steg upp på talartribunen och fick en myrtenkrans på huvudet; detta gjorde honom okränkbar. Församlingen kunde sedan förkasta eller godkänna förslaget efter avslutad diskussion.

Aten var indelat i tio s.k. fyler. Från var och en av dem valdes varje år femtio medborgare genom lottdragning att ta säte i Rådet. Rådet bestod alltså av femhundra medlemmar. Under en tiondel av året, alltså trettiosex dagar, tjänstgjorde femtio medlemmar från en fyle; dessa skötte statens löpande ärenden och kallades för prytaner. Eftersom det fanns 40000 medborgare i Aten och det behövdes femhundra rådsmedlemmar varje år var det stor chans att en atenare någon gång under sitt liv skulle få säte i Rådet. Varje dag, från solnedgång till solnedgång, valdes en medlem av prytanerna till epistat, dvs. statschef. Han innehade detta ämbete i ett dygn, sedan valdes en ny. Trettiosex av de femtio medlemmarna fick alltså pröva på statens högsta ämbete och eftersom den atenske medborgaren hade stora möjligheter att bli invald i rådet hade han nästan lika stora möjligheter att bekläda statens högsta ämbete, låt vara under en mycket kort tid.

Förutom prytanerna fanns andra ämbeten. Man hade olika s.k. kollegier som handhade olika uppgifter i staten, t.ex. polisväsendet, övervakning av torghandeln, sedlighetens upprätthållande, kontroll av mått och vikter, handhavande av ekonomin osv.; alla dessa kollegier bestod av tio medborgare, en från varje fyle, valda genom lottdragning.

Det enda ämbete där lottdragning inte förekom var strategernas ämbete; dessa valdes av Rådet. De hade ansvaret för statens försvar och var befälhavare för hären och flottan i krig. Detta krävde kunniga och duktiga män; strategerna var för övrigt de enda som kunde omväljas till sitt ämbete.

Atenarna hyste misstro mot politiker som innehade alltför stor makt. De kontrollerades noga innan de valdes; ett slags examen fick avläggas. Räkenskap måste avges efter ämbetstidens slut och eventuellt missbruk straffades hårt, t.o.m. med döden. En politiker kunde även landsförvisas utan någon direkt anklagelse mot honom, genom s.k. ostracism.

Atenarna kunde ägna så mycken tid åt det politiska tack vare att alla övriga verksamheter sköttes av metoikerna och slavarna. Metoikern (den som bor tillsammans med, dvs. med medborgarna) var oftast en icke atensk grek som tilläts att bosätta sig inom stadens område och åtnjöt avsevärda rättigheter. Även fenicier, frygier och egyptier kunde tillhöra denna grupp om de var tillräckligt rika. Antalet metoiker i Aten var på 400-talet f.Kr. ca 20000, dvs. hälften av medborgarnas antal. Metoikerna betalade skatt till staden och tjänstgjorde i den atenska armén som fotfolk eller roddare. De kunde underkastas tortyr när det gällde rättsskipningen; om någon dödade en metoiker landsförvisades han men om en medborgare dödades innebar det utan undantag dödsstraff. Ett metoiker ägde rätt att gifta sig med en atenska eller atenare men barn i sådana äktenskap kunde inte få atenskt medborgarskap. Metoikerna kunde äga lösegendom och hålla slavar men inte hus eller jord och han fick utöva sitt hemlands religion. Man kan alltså säga att han rönte en ganska välvillig behandling i Aten fast han naturligtvis inte hade några politiska rättigheter. Han kunde inneha vissa tjänster, som härold, läkare osv. men oftast var han sysselsatt inom industri och affärsvärlden. Inom metallindustrin verkar det som om metoikerna haft en monopolställning. Det var även de som på sina skepp förde bl.a. spannmål och andra nödvändighetsartiklar till Aten. De förnämsta bankirerna i Aten var metoiker eller före detta slavar som vid sin frigivning blivit metoiker. Metoikerna bidrog i hög grad till att utveckla Atens ekonomi; även många konstnärer och intellektuella var metoiker. Platon misstrodde dem, Xenofon däremot rådde atenarna att ge metoikerna större rättigheter.

En metoiker som inte skötte sina åligganden eller betalade sin skatt kunde göras till slav. Och slavar och slavarbete var grunden i det atenska samhället. För att medborgarna skulle kunna ägna så stor tid åt det politiska var de tvungna att ha någon som utförde det manuella arbetet. Detta var slavarnas uppgift. Hur antikens människor såg på slaveriet framgår tydligt av vad Aristoteles har att säga i den frågan (i hans verk Politiken): ”Det finns inom människosläktet individer som står lika lågt i förhållande till andra som kroppen till själen, eller djuret till människan; det är det slags människor vilkas kroppsstyrka är den största fördel man kan få ut av dem. Dessa individer är av naturen själv förutbestämda till slaveri, därför att det för dem inte finns något bättre än att lyda. Kriget är på sitt sätt ett berättigat medel att förvärva slavar, eftersom däri förekommer samma jakt som man bör bedriva mot vilda djur och människor som ehuru de är födda till att lyda, dock vägrar att finna sig däri”.

Hela det ekonomiska livet i det grekiska samhället vilade på slavarbete. Aristoteles fortsätter: ”Om varje verktyg på given order kunde fungera av sig självt, om skyttlarna vävde av sig själva, om plektron av sig själva spelade på kitharan, skulle företagarna klara sig utan arbetare och herrarna utan slavar”. Kriget var det främsta medlet att skaffa slavar. De som inte dödades när en stad intogs fördes bort i slaveri; oftast var det kvinnor och barn som drabbades av detta. I fredstid kunde man köpa slavar i utlandet av fattiga familjer som sålde sina barn. De största slavmarknaderna fanns på Delos, Chios, Samos, i Bysans och på Cypern. I Aten förekom slavmarknader på Agorá varje månad vid nymåne. Slavarna auktionerades bort till högstbjudande och priset kunde variera. Många placerade sina pengar i slavar; de köpte kanske tusen stycken och hyrde sedan ut dem till fattiga bönder på landet som behövde arbetskraft vid skörden, bönder som inte hade råd att hålla sig med egna slavar. Silvergruvorna i Laurion utanför Aten använde det största antalet slavar, mellan tio och tjugo tusen, i övrigt kunde vissa verkstäder ha ett hundratal slavar. Även hamnarbetarna var slavar och allt arbete i hemmen utfördes av slavar. En rik medborgare höll sig med i genomsnitt femtio slavar, medelklassen med ett tiotal. Portvakt, kock, städerska, väverska var en del av de uppgifter som var ämnade för en slav eller slavinna i ett hem. Staten ägde också slavar; de fick tjänstgöra som bödlar, gatsopare, myntpräglare och poliser. Slavarna hade inga rättigheter; de sågs som lösegendom som man kunde köpa och sälja. De hade ingen juridisk ställning och en slav som rymde straffades mycket hårt, bl.a. brändes han med glödande järn. Dock får man väl säga att åtminstone i Aten fick slavarna det bättre med tiden. Husslavarnas villkor var något så när uthärdliga och de slavar som var i offentlig tjänst fick bo var de ville och uppbar även en liten lön. En slav kunde även driva ett företag men vinsten tillföll hans herre. Slavarna hade även rätt att ingå förbindelse med varandra. De slavar som hade det värst var de som arbetade i kvarnarna och malde säden och de som arbetade i gruvorna; en slav som enligt sin herre misskötte sig kunde som straff skickas till gruvorna i Laurion.

De grekiska kvinnor som var gifta med en atensk medborgare hade lika litet som slavarna några politiska eller juridiska rättigheter. Men i sitt hem styrde hon med oinskränkt makt och för sina slavar var hon härskarinna. En gift atenska kunde visa sig ute men hon gjorde det inte ofta. Det var endast vid vissa religiösa fester som kvinnorna tilläts att närvara; en speciell fest i Aten var reserverad för de gifta kvinnorna, Thesmofóriefesten. Den uppväxande unga kvinnan var hänvisad till ett liv inom fyra väggar. Hon tillbringade nästan hela sin tid i den del av bostaden som var reserverad för kvinnorna. Hon fick inte visa sig för några män, inte ens de egna manliga släktingarna. Allt vad den unga kvinnan lärde sig – om matlagning, vävnad, allt som tillhörde ett hem – fick hon lära sig av sin mor eller någon annan äldre kvinnlig släkting. Hennes far väljer en man åt henne, och oftast betyder hennes egna önskemål inget. Giftermålet var endast till för att skaffa barn, helst en manlig avkomma som kunde ta hand om föräldrarna på deras ålderdom, begrava dem och utföra kulthandlingar över dem efter deras död. Om kärlek var det sällan tal och atenarna såg äktenskapet som ett nödvändigt ont. Kärlek på 400-talet f.Kr. för en grek var passionen för en ung pojke, s.k. grekisk kärlek, dvs. homosexualitet. Homosexualiteten var allmänt accepterad hos grekerna och den tidens filosofer såg i den den enda riktiga kärleken. Inte förrän i början av vår tideräkning kunde greker säga att inte bara unga pojkar utan även unga flickor kunde väcka eros – kärleken – till liv. En man skulle gifta sig vid ungefär trettio års ålder med en flicka på sexton. Det var idealet enligt den tidens sätt att se på äktenskapet. Men en flicka kunde bli bortgift redan vid tolv års ålder; åldersskillnaden mellan makarna var ofta avsevärd. Att gifta sig innebar inte något slut på det instängda och stillasittande liv en atenska måste leva. En ärbar kvinna bör hålla sig hemma hos sig, gatan är till för kvinnor av låg börd, hette det. Det var männen och slavarnas uppgift att gå till torget och göra uppköpen. Detta gällde för de rika och för medelklassen. En fattig medborgares fru var tvungen att själv gå till torget och ofta arbetade hon också för att dryga ut den skrala kassan. Om en rik kvinna var tvungen att gå ut åtföljdes hon alltid av någon eller några av sina slavinnor. Mannen och hustrun träffades sällan under dagtid och intog inte ens måltiderna tillsammans. Vid fester i hemmet höll hustrun sig i bakgrunden. Alla dessa hårda regler verkar att ha luckrats upp med tiden och på 300-talet kan man se en friare ställning för kvinnorna.

Aten hade på 400-talet 40000 medborgare och 20000 metoiker, med hustrur och barn inräknade bör siffran för fria innevånare uppgå till ca 200000 personer. Slavarnas antal bör ha varit ca 300000; alltså bestod Atens befolkning av omkring en halv miljon varav två femtedelar var fria. Endast 40000 av 500000 åtnjöt politiska rättigheter. Detta får man inte glömma när man talar om den grekiska demokratin. Grekerna ägde också ett förakt för avlönat arbete. Särskilt gällde detta affärsverksamheten som hade lågt anseende; man lät metoikerna sköta denna verksamhet. Allt manuellt arbete föraktades av grekerna, det var ovärdigt en fri man. Endast politik och filosofi skulle en äkta grek ägna sig åt. Platon har indelat en människas levnadssätt i nio olika kategorier: lantarbetaren och hantverkaren kommer på sjunde plats; endast demagogen och tyrannen är av sämre art.

Slutledning: En demokrati som föraktar kroppsarbete och affärsverksamhet och där endast några få äger politiska rättigheter kan inte kallas för demokrati; i stället är det en aristokrati, ett fåmannavälde där en elit styr.    

Bakåt