Homeros, Iliaden och Odyssén

av Per-Erik Melander

Förutom att vara berättande epos behandlar de båda verken, särskilt Iliaden, människans lott i detta livet – hennes begränsningar, hennes relation till sina medmänniskor och till sin omgivning, till äran, kriget, livet och döden. Men framförallt tas individens relation till guden/gudarna upp. En gud kan inte dö, han eller hon är odödlig (dock inte evig; gudarna har också föräldrar, titanerna, och de kommer en gång att gå under – en motsägelse), behöver inte arbeta utan kan festa dagen lång på berget Olympos. Kort sagt, en gud är lycklig i motsats till den olyckliga människan.

Gudarna är dock inte mer höjda över jordelivet än att de kan kliva ned till människorna och gripa in i deras handlingar. De lierar sig med än den ena, än den andra jordevarelsen och rycks med i dennes strävanden. De griper med andra ord aktivt in i människornas göranden och låtanden. Deras insatser i en händelse avgör oftast dennes utgång. De är ödet, som bestämmer människans lott i livet. Det spelar ingen roll vad människan vill göra med sitt liv, det är i slutändan ändå gudarna som avgör hur det verkligen blir.

Samtidigt som de är gudomliga varelser är de också antropomorfa, människoliknande. De har en människas fel och brister, de försvarar sin ära och blir lätt kränkta. De kräver att människan regelbundet bär fram offer och att de blir vederbörligen dyrkade. Om inte detta sker drabbas den ohörsamme av den förtörnade gudens vrede.

Iliaden och Odyssén tar ofta upp de stora frågorna som alltid plågat människorna och alltid kommer att göra det – livets gåta, dödens oundviklighet (se här verkens tidlöshet). Därför förekommer inte någon egentlig skillnad mellan hur t.ex. de trojanska och grekiska hjältarna skildras. Någon nationalism av den typ som vi har idag (en uppfinning från 1800-talet) finns över huvud taget inte – därför presenteras både Akilles och Hektor som sympatiska män som av ödet förs till det oundvikliga slutet. De är ädla, ordhålliga män, envisa, fyllda av hämndbegär och trots alla deras fel och brister orsakar många människors död är de ändå inte skurkar. Akilles vrede och Agamemnons förblindelse t.ex. beror egentligen på gudarnas ingripande, framförallt Zeus vilja. Återigen är det ödet som styr en människas liv och hjältarna är egentligen mycket tragiska personer (de och deras öden blev därför till en outtömlig källa för senare tiders tragediförfattare).

Iliaden behandlar i första hand krigets vedervärdigheter, men ändå förekommer det då och då beskrivningar av vardagslivet, ett liv som de krigförande längtar tillbaka till, något de saknar. Det är dock en upphöjd vardag som beskrivs, dikten så att säga heroiserar det dagliga livet. Oftast är det i liknelser som vardagslivets bestyr beskrivs. För att läsaren (eller åhöraren) bättre skall förstå en händelse i dikten jämförs den oftast med något välkänt från det dagliga livet. Det är i sådana sammanhang som beskrivningar av t.ex. bondens, herdens eller krukmakarens olika arbetssysslor förekommer. Vi får även en inblick i hur dödgrävaren, skördefolket, tjuven, vinodlaren och snickaren framlever sina liv. Det är fråga om ögonblicksbilder som på ett utmärkt sätt ger oss en inblick i den tidens sociala liv. De gamla sitter t.ex. på muren och pratar, kvinnorna samlas utanför staden för att tvätta när de inte grälar eller förföljer varandra med skällsord längs stadens gator.

Det är starka kvinnor som beskrivs i Iliaden och Odyssén; ingen sitter sysslolös. Oavsett om det är en drottning eller en ”vanlig” kvinna sysslar hon med att väva, tvätta, passa upp på mannen och sköta de dagliga sysslorna i hemmet. Odysseus fru Penelope beskrivs som urtypen för den trogna kvinnan: under tjugo år som hennes man är borta och hon ansätts av friare väver hon om dagen men sprättar upp det hon vävt under natten. Hon har nämligen lovat friarna att när väven är färdig skall hon välja en av dessa till sin nye make.

Homerosforskningen

Ingenting är känt om Homeros som person, man vet inte var han är född eller när. Numera håller man det för osannolikt att en och samma person kan ha skrivit både Iliaden och Odyssén, eller ens att det bara är en författare bakom de enskilda verken. En teori, som framlades redan år 1916 av U. von Wilamowitz, menar att det under 700-talet f.Kr. uppträdde en diktare (Homeros) som sammanställde tidigare generationers diktverk till ett enda (Iliaden) och att senare diktare byggde vidare på detta och utvidgade verket. När det gäller Odyssén, vars struktur är mer sammanhållen än Iliadens, är det inte otroligt att en och samma diktare (varför inte Homeros) har författat det hela och att senare tiders poeter byggt vidare på originalet.

Den homeriska frågan är inte ny. Redan på 200-talet f.Kr. diskuterade vetenskapsmän i Alexandria varför Homeros i sina dikter blandade gammalt och nytt och varför han upprepade sig. Från och med 1800-talet uppträder två olika skolor inom Homerosforskningen: analytikerna som försöker (genom analys) se skillnader i texten och på grundval av dessa härleda olika delar av dikten till olika författare och unitarierna som menar att en enda diktare åstadkommit de båda verken. Numera tror man på en kombination av dessa båda teorier som ansluter till U. von Wilamowitz åsikter i frågan och till Milman Parrys forskningsresultat som framlades 1928: Iliaden och Odyssén är författade av en diktare (Homeros) som hämtat (och sammanställt) material från tidigare diktare och rapsoder.

För grekerna under antiken var Iliaden och Odyssén historia; att det trojanska kriget verkligen ägt rum ifrågasattes aldrig, de personer som förekom i dikten ansågs för historiska personer (Alexander den store menade att han på sin mammas sida härstammade från Akilles). De båda diktverken är dock inga ”sanna historier”, inte heller ger de en korrekt bild av Grekland under bronsåldern (1600 till 1100 f.Kr.). Eftersom de är sammanställda åtminstone 500 år senare skildrar de mera förhållandena under de s.k. mörka århundradena av grekisk historia. Dock har arkeologer i våra dagar hittat avbildningar från mykensk tid (av sköldar, hjälmar och skepp) som visar att den eller de som författat de båda verken varit väl förtrogna med den grekiska bronsåldern. Detta pekar på att verken har en ansenlig ålder och att bakom dikten finns en kärna av historisk sanning.             

Bakåt