Inskrifter som källmaterial. Vilka stora grupper av inskrifter har vi från antikens Grekland? Hur användes de primärt, för vilka syften? Hur används de av antikforskaren, vilken typ av information kan de ge oss om det antika samhället?

av Per-Erik Melander

Vid studiet av den antika historien är inskrifter väldigt användbara som källmaterial därför att de är samtida med de händelser de beskriver; de är alltså originaldokument. De kan på ett utmärkt sätt komplettera vad vi vet om timade händelser från andra källor, t.ex. historiska skrifter författade av antika skriftställare. De kan klargöra ett eller flera problem som endast kortfattat belyses av dessa författare.

Inskrifter i sten är den absolut största gruppen av inskriptioner som bevarats till vår tid. Orsaken är naturligtvis materialets hållbarhet men också att så oerhört många inskriptioner är gjorda just i sten. Men det finns också många bevarade inskrifter avfattade på bronsplaketter och på lerkärl. De senare är oftast av en mera privat karaktär än de inskrifter vi finner på stenhällar (förutom votiv- och gravinskrifter) som mera var riktade till ett kollektiv, t.ex. medborgarna i en stadsstat.

Gravinskrifterna i sten är alltså en stor grupp och de är naturligtvis resta till minne av en död anhörig. Merparten är väldigt enkla; de består oftast endast av namnet på den döde. Ibland förekommer även bilder och på de mer förmögnas gravinskrifter finns det både reliefer, porträttbyster och verser som i korta, koncisa ordalag beskriver den döde och vad han gjort i livet. En annan stor grupp är votivinskrifter – resta till någon gudom som tack för en nåd man erhållit eller också som en gåva till en gud för att denne skall infria en bön man har. ”Jag skänker dig denna gåva om du infriar min önskan”. Något som var vanligt var att man, som tack för en botad sjukdom eller annan åkomma, satte upp en votivinskrift vid någon av de helgedomar instiftade till Asklepios eller Hygieias ära. Asklepios var läkekonstens gudom och Hygieia var hälsan personifierad. Från Hygieia kommer för övrigt vårt ord för hygien.

När man uppfört en ny byggnad var det också vanligt att man reste ett minnesmärke i sten till åminnelse av händelsen. Oftast fanns namnen på de människor som varit involverade i byggnationen med på stenen och även de politiska ledare som innehade de högsta ämbetena fick sina namn inristade. Det var för övrigt vanligt att man, när man ville hedra någon som fortfarande var i livet, reste minnesmärken i sten över de gärningar de utfört. Som exempel kan nämnas ett minnesmärke bekostat av folkförsamlingen i Miletos (i nuvarande Turkiet) och uppställt på Apollons tempelområde i Didyma (som låg strax söder om Miletos). Inskriften var rest till minne över den seger som en av Miletos egna atleter vann i de idrottstävlingar som på den tiden hölls i Didyma. Även framgångsrika politiker kunde hedras med dylika minnesmärken.

Även politiska beslut offentliggjordes genom steninskrifter. Dessa blev vanligare och mer utbredda på 400-talet f.Kr. och många är bevarade till våra dagar. Minnesmärken över medborgare som dödats i krig förekommer också, särskilt i Athen, och inventarielistor över de gåvor som då och då skänktes till gudinnan Athenas tempel i samma stad ger oss en inblick i hur den athenska demokratin fungerade.

Dedikationer och signaturer som indikerar ägande är de vanligaste inskrifterna på bronsplaketter och lerkärl. De är oftast (särskilt när det gäller lergods) målade eller ristade efter det att de tillverkats. Det är inte ovanligt att både den som tillverkat keramiken och den som målat den signerat sina arbeten. Ett känt exempel är Exekias, som både tillverkade och målade lerkärl. ”Exekias gjorde mig” står det på arbeten av hans hand. Även de figurer som förekommer på lerkärlen namnges då och då. Var kärlet ett pris i en tävling fanns även segrarens namn inristat. Många vaser hamnade i gravar. Man placerade den dödes aska i dem och författade inskriptioner utanpå till minne av den avlidne, oftast hans namn och vad han gjort i livet.

Bronsvapen och bronshjälmar som tagits som stridsbyte försågs oftast med en inskription och skänktes (dedikerades) till något tempel som tack för en vunnen seger. Namnet på den som skänkt gåvan och från vilken fiende eller fältslag den härstammade var vanliga teman på dessa artefakter.

För antikforskaren är inskrifter, som nämndes inledningsvis, viktiga som källmaterial. De är samtida med de händelser de beskriver och är oftast de enda källor vi har till hur det sociala livet levdes under antiken och hur en stadsstat administrerades. Sådant nämns sällan av de antika författarna därför att de visste att deras läsare redan kände till det. Sist men inte minst visar de olika inskrifterna hur det grekiska alfabetet har utvecklats med tiden.             

Bakåt