av Per-Erik Melander
Palatset i Knossos ("labyrinten"), är en storartad anläggning, ett omfattande byggnadskomplex som härstammar från ett tidigminoiskt bostadsmönster med hus grupperade runt en fyrkantig centralgård. Man byggde husen inifrån, från den öppna platsen i mitten. Palatset i Knossos, som på grund av upprepade jordbävningar haft en komplicerad byggnadshistoria, hade redan under den första palatsperioden (1900-1700 f.Kr.) ett dräneringssystem med ledningar i terrakotta. Man har tvingats till omfattande nybyggnation under tidernas lopp på grund av den upprepade förstörelsen. Knossos under den andra palatsperioden (1700-1450 f.Kr.) hade fyra entréer, en i varje vädersträck. Den västra ingången hade altaren för offer (samma mönster återkommer i palatsen i Mallia och i Phaistos). En processionsväg genom en korridor vars väggar var prydda med fresker föreställande människor i offerprocessioner ledde in i palatset. Ett mottagningsrum fanns på den andra våningen. Långa, slingrande korridorer förhöjde intrycket vid anländandet till palatset. Centralgårdens västfasad var tre våningar hög (14 m) och imponerande. En trappa ledde upp till övervåningen; den flankerades av ett mindre rum innehållande en tron (det s.k. "tronrummet"). På den andra sidan av trappan låg palatsets huvudhelgedom, även det litet. Bakom helgedomen, på en lägre nivå, fanns magasin. Bakom dessa officiella rum fanns en korridor och bakom denna förrådsutrymmen. I den norra entrén fanns en pelarhall; en smal korridor ledde till centralgården. I öster låg hantverkarnas lokaler, bl.a. en stenhuggarverkstad. I söder låg monarkens bostäder, små rum och många korridorer, ofta slingrande, som en labyrint. En trappa ledde från centralgården till bostäderna. Många väldigt små "gårdar", öppna mot himmelen och utan tak, kallade ljusschakt förekom på flera olika ställen i palatset. Pelare istället för hela väggar åstadkom luft, ljus och mer utrymme i några av palatsets rum (t.ex. hallen med dubbelyxorna). Badkar och toalett fanns; dräneringen var sofistikerad, fresker prydde väggarna. Palatsväggarna var byggda av sten, antingen bearbetad eller obearbetad sådan. De senare hade kraftig rappning och väggarna säkrades med hjälp av vertikala timmerstockar; gips användes i västfasaden. Pelarna var av trä och taken var platta.
På fastlandet under den mykenska tiden residerade adelsmännen (möjligen lokala kungar) i monumentala, gigantiska borganläggningar med ett megaron som centrum omgiven av kraftiga "cyklopiska" murar (man trodde att endast Cykloperna kunde flytta de enorma stenblocken, därav namnet). Muren var omkring 6 m. tjock och följde terrängen. Den mykenska kulturen var en mer krigisk kultur än den minoiska, vars palats saknade murar. Borgar uppfördes i Mykene (centralort i en territorialstat som omfattade nordöstra Peloponnesos), Tiryns, Pylos, Thebe, Orchomenos, Gla och Athen. På 1200-talet f.Kr. görs monumentala tillbyggnader av borgarna för att stärka försvaret (möjligen som skydd mot invandrande stammar). Mykene, vars palats låg på toppen av en kulle, dominerade Argosslätten. Palatset var av typen megaron, en rektangulär byggnad med ingång mitt på den ena kortsidan. En hall med två kolonner, en vestibul och ett större rum innehållande en tron, en härd och ytterligare kolonner fullbordade byggnaden. I norr fanns en korridor och framför palatset en gård som kunde nås via en trappa. Inom murarna låg inte bara palatset; även mindre bostadshus var uppförda i närheten och utanför palatset fanns en helgedom med trappa, kolonner och en plattform för gudabilder. Det mesta av staden låg dock utanför muren. Denna tillbyggdes ca 1250 f.Kr. för att omsluta gravcirkel A, då tillkom även "Lejonporten" (se nedan). 50 år senare gjorde man en tillbyggnad i det nordöstra hörnet för att skydda tillträdet till en underjordisk vattencistern.
Under den andra palatsperioden (1700-1450 f.Kr.) pryddes palatsväggarna av fresker i starka färger. De avbildade en fantasivärld med djur som saknade förankring i verkligheten. Inga krigsscener förekom, man avbildade endast människor under spel och lek. Som utsmyckning av t.ex. pelare användes spiralmotiv, V-mönster och en speciell form av kapitäl som senare spred sig till det grekiska fastlandet. Efter 1450 f. Kr. dyker det upp krigsscener på fresker i palatset i Knossos (detta kan indikera att palatset erövrats av krigiska mykenare från det grekiska fastlandet).
"Lejonporten" och "Atreus' skattkammare" i Mykene är exempel på mykensk arkitektur. "Lejonporten" består av fyra massiva stenblock, det tyngsta, överstycket, väger ca 20 ton. På detta vilar det triangelformiga blocket som avbildar lejonen. Fresker prydde även de mykenska väggarna, bl.a. i helgedomen utanför palatset. Ett av rummen i helgedomen var L-format; här fanns en plattform bemålad med figurer. Att Mykene lånat mycket från Kreta är uppenbart; spiralmotiv, V-mönster och kapitäl av minoisk typ är några exempel.
Palatsen på Kreta var ekonomiska centra i ett redistributivt system med väldiga förrådsutrymmen för olja, spannmål och vin. En stor byråkratisk apparat med härskaren i spetsen samlade in skatter från den omgivande landsbygden och fördelade dessa bland sina undersåtar. Palatsen var alltså enorma förråd men de användes också för ceremonier (inom den religiösa kulten) och som bostad för härskaren och hans administration. Tillverkningen av hantverksprodukter var förlagd till palatset; bostäder för hantverkare har hittats inom området.
Palatsen på det grekiska fastlandet var, liksom på Kreta, administrativa centra. Även här hade man ett redistributivt system och även i Mykene bodde hantverkare.
De skillnader som kan urskiljas mellan det minoiska och det mykenska byggnadssättet är framförallt dessa. På Kreta använde man pelare och dörrar för att göra det hela luftigt och ljust. I Mykene däremot gynnade man det tunga och statiska; hellre värme än ljus. Både på Kreta och i Mykene var helgedomarna små och oansenliga. Den mykenska stenarkitekturen är tyngre och mer funktionalistisk än den minoiska med sina dekorerade kolonner avsedda för stora öppna platser och luftiga rum. Mykenarna föredrog massiva, ojämna stenblock i sina palatskonstruktioner vilket ger ett tungt och statiskt intryck. På Kreta var man mer flexibel; genom att öppna dörrar kunde man få luftigare och ljusare rum. Deras palats saknade, till skillnad mot mykenarnas, omgivande murar. De bredde ut sig åt alla håll; inuti var de labyrintlika. Ett överflöd av kolonner, fönster, gårdar, trappor, ljusschakt, pelarhallar, små rum och korridorer fanns i de kretensiska palatsen.
När de mykenska borgarna förstördes och den mykenska kulturen försvann från det grekiska fastlandet flydde många från överklassen österut, bl.a. till Rhodos och Cypern. Kvar blev grekiska bönder som fortsatte att bruka sin jord. Kungen och hans administration försvann och med dem gick också skrivkonsten förlorad. De lokala byråkrater som lytt under de mykenska härskarna och skött administrationen av riket blev självständiga ledare över egna små hövdingedömen. De samhällen som uppkom på detta sätt är grunden till de senare statsstaterna. Oftast gick ledarskapet i arv inom släkten och i sinom tid utvecklades områdena till kungadömen med en kung som ledare. På grund av det grekiska landskapets utseende (med höga berg och havsvikar) var samhällena till en början isolerade från varandra. Den kommunikation som fanns skedde över havet.
I några av de övergivna borgarna bosatte sig invandrande stammar. Kanske var det folk som kom norrifrån, folk som talade en annan grekisk dialekt, den doriska. Men denna teori är inte bevisad. Folkmängden i Grekland gick i alla händelser ner under de mörka århundradena så emigrationen måste ha varit mycket större än immigrationen. Kulturen blev också torftigare. Man tappade kunskap inom många områden, som t.ex. murningsteknik, stenhuggeri, väggmåleri, elfenbenssnideri och metallurgi.
Länkar till den mykenska tiden levde dock kvar under de mörka århundradena, t.ex. enklare hantverkstraditioner, myter och sagor. Myterna nedtecknades under de mörka århundradena och berättar om en heroisk tidsålder, en tid att längta tillbaka till. De episka diktverken har säkerligen haft stor betydelse för den senare utvecklingen i Grekland; målet för uppbyggnaden var kanske att återskapa en förgången, gyllene tidsålder. Religionen var också viktig. En gud eller gudinna som tillbads i en mykensk borg fortsatte att dyrkas på samma plats även under de mörka århundradena.
Konsten att smida järn kom till Grekland på 1100-talet f.Kr. (möjligen från Donauområdet) och med tiden konkurrerade denna metall ut bronsen. Att framställa järn är en invecklad procedur, men till skillnad från brons där tenn (som måste importeras) ingår, fanns järnmalm inom det egeiska området. Samtidigt med järnet kom seden att bränna de döda. Allt detta kan ha samband med den doriska invandringen. Under de mörka århundradena blir Grekland allt mer isolerat och handeln med omvärlden avstannar nästan helt. Detta påverkar tillgången på tenn och brons blir sällsynt. Från och med mitten av 1000-talet f.Kr. blir järn vanligare än brons i gravarna.
Krukmakeriet utarmades efter den mykenska kulturens sammanbrott men den fick en ny start i Athen ca 1050 f.Kr. i och med den protogeometriska stilens framträdande. Denna följdes av den geometriska stilen som dök upp på 900-talet. Också här var Athen ledande. De människoframställningar som förekommer är starkt stiliserade, abstrakta, och de utsmyckningar man föredrar är linjer, meanderslingor, halvcirklar och andra geometriska mönster. Man ser på konsten med helt andra ögon än under den mykenska tiden. En första emigrationsvåg, som i tid sammanfaller med den protogeometriska stilens största utbredning, äger rum; man lämnar det grekiska fastlandet och bosätter sig på Mindre Asiens västkust, kanske i tidigare mykenska handelskolonier. Det är möjligt att detta är en process som pågått kontinuerligt ända sedan mykensk tid; emigrationen har varit starkare eller svagare under olika tidsepoker.
Det tekniska kunnandet stod inte på någon särskilt hög nivå. De redskap man använde inom jordbruket var primitiva och den magra jorden gav inte några större skördar. Man odlade framförallt vete, oliver och vindruvor. Muskelkraft var den enda kraft man kände till; vattenhjulet t.ex. var okänt. Slaveriet fick en allt större betydelse med tiden, antagligen på grund av ökade motsättningar mellan stadsstaterna (krigsfångar togs, som senare blev slavar). Konsten att skriva, som mykenarna kände till, återkom mot slutet av 700-talet f.Kr till Grekland. Denna kunskap härstammade från fenicierna, som uppfunnit och utvecklat alfabetet.
Under 700-talet sker en befolkningsökning på det grekiska fastlandet; emigration och nyodling tyder på detta. Grunden till denna ökning var ett mer utvecklat jordbruk som vid sidan av boskapsskötsel var den viktigaste näringen (handel och hantverk ökade i betydelse med tiden). De kungar som styrde under den äldsta tiden var inte envåldshärskare; andra stormän hade minst lika mycket att säga till om som kungen. Denna form av styrelseskick kallas "det homeriska kungadömet" eftersom det påminner om den typ av styrelse som var rådande i Iliaden och Odysséen.Grunden till kungens makt låg i den jord (temenos) han ägde. I de grekiska randområdena behålls kungadömet medan en utveckling mot ett aristokratiskt styrelseskick, ett adelsvälde, äger rum i de övriga stadsstaterna, framförallt i Athen. Ett fåmannavälde, en oligarki, uppstår på många platser. Förmågan att utföra militära prestationer ger tillträde till det politiska livet; endast aristokratin har de ekonomiska möjligheterna till detta. Rådet, som skötte om rättskipningen och där viktiga politiska beslut togs, spelade en stor roll liksom familjen (oikos) och ätten (genos). Folket, demos, kunde sammankallas vid kriser men ägde ingen reell makt.
Stadsstaten, pólis, växte fram ur stadsbosättningar med omkringliggande landsbygd. Det var oftast inga större stadsbildningar, i de flesta fall rörde det sig om endast några 1000 personer. Templet, där kulten av guden eller gudinnan ägde rum, och torget, agora, centrum för det politiska livet, låg i staden. Idealet för en stadsstat var att vara självständig och självförsörjande, men få uppfyllde detta kriterium.
Ca 750 f.Kr startar en andra emigrationsvåg (som inleder den arkaiska epoken). Från Chalkis och Eretria utgår kolonigrundare och stadsstaten Korint grundar kolonin Siracusa på Sicilien ca 733 f.Kr. Från Svarta havets kust i öst till den franska Rivieran i väst finner man grekiska kolonier. Grekernas språk, kultur, religion och politiska system exporteras till dessa för grekerna avlägsna platser. De folk som man stötte på i dessa utmarker kallades av grekerna för barbarer, ett ord som från början betydde folk med ett annat språk än det grekiska. Från Athen kom joniska utvandrare (de talade en jonisk dialekt) och de skall ha bosatt sig på den mellersta delen av det mindreasiatiska kustområdet. Det Egeiska havet blev ett grekiskt innanhav genom emigrationen och athenarnas protogeometriska keramik spreds inom detta område. Runt Athen ökar den uppodlade arealen; så ock i Boiotien och runt Thebe. De fattiga bönder som inte emigrerar och inte kan hävda sig mot storbönderna drar sig in mot de tätare bebyggda platserna kring borgklippor och torg (detta kan vara orsak till det senare tyranndömets uppkomst – starka män förde stadsproletariatets talan och med denna väldiga folkmassa i ryggen kunde de ta makten från aristokratin och i stället styra stadsstaten som envåldshärskare).
Vilken information kan gravmaterialet ge?
Det första man kan utläsa ur gravmaterialet är det rådande gravskicket, alltså om den döde kremerats eller jordats (inhumation). I Athen började man kremera de döda någon gång på 1000-talet f.Kr. Samtidigt introducerades järnförädlingens konst. Båda dessa innovationer kan sättas i samband med den doriska invandringen som ägde rum vid denna tid. Om den döde kremerats eller inte kan alltså ge oss en indikation på gravens ålder; om den tillhör bronsåldern eller järnåldern.
Man får även exempel på de vapen, prydnadsföremål och husgeråd som användes av den döde innan han dog. De gravar man påträffat i Mykene är särskilt rika på vapen som visar denna kulturs krigiska inriktning. Med hjälp av dessa föremål kan graven dateras, antingen relativt eller absolut. Relativ datering är baserad på lagerföljder på fyndplatsen. De fyndföremål som ligger djupast bör vara äldre än dem man finner högre upp. Den absoluta dateringen kräver att det finns organiskt material i graven, t.ex. föremål av trä. Med hjälp av dessa eventuella rester kan man genom C-14 dateringar ganska exakt placera in graven i rätt tidsperiod. Det har dock visat sig, då man jämfört C-14-dateringar med dendrokronologiska dateringar (dendrokronologi innebär att man räknar årsringar på döda träd), att det år 1000 f.Kr föreligger ett fel i C-14-dateringarna på ca 200 år och att felet år 5000 f.Kr. kan vara så mycket som 900 år. Så den absoluta formen av datering är inte tillförlitlig vid hög ålder på fyndmaterialet.
Är skelettet (vid inhumation) välbevarat kan kön och ålder, eventuella sjukdomar och dödssätt fastställas. Ötzi, ismannen från Chalkolitikum, kommer visserligen inte från en vanlig grav, men tack vare att kroppen är så välbevarad kan viktiga slutsatser dras om den tidens människor.
Gravmaterialet talar också om för oss hur rikt (eller fattigt) samhället där den döde levde och verkade var. Om det förekom någon social skiktning i samhället kan också utläsas ur gravfynden. Förekommer det rikare gravar vid sidan av fattigare från samma tidsperiod har vi en stratifiering av samhällsorganisationen. Detta kan man iaktta under grekisk järnålder då rika, aristokratiska gravar dyker upp vid sidan av enklare dito.
Oftast kan gravmaterial tala om för oss vad den döde sysslade med i livet. Man placerade saker i graven som varit viktiga för den döde i hans eller hennes dagliga arbete. Materialet ger oss också en uppfattning om den tekniska nivå på vilken det samhälle stod som den döde tillhörde. Även kontakter med omvärlden kan kartläggas. Finner man t.ex. en grekisk vas från en viss tidsperiod i en egyptisk samtida grav kan man sluta sig till att någon form av handelsförbindelse ägt rum – antingen direkt eller indirekt. På en begravningsplats från 800-talet f.Kr. i Lefkandi på Euboia har man hittat artefakter tillverkade i Mindre Asien och i Egypten. Detta visar att det existerade handelskontakter med omvärlden även under de s.k. mörka århundradena på det grekiska fastlandet. Man kan till och med kartlägga den tidens handelsvägar med hjälp av utgrävningar gjorda i olika gravar på skilda platser innehållande varor från samma tillverkningsort.
Handelskontakter och idéutbyten i det östra medelhavsområdet under den mellersta och sena bronsåldern, ca 2000-1000 f.Kr.
Koppar och tenn från Oman, Anatolien och Afghanistan som man handlat med sedan det 3:e årtusendet f.Kr. fick konkurrens av Cypern och kanske även av Europa under det 2:a årtusendet. Inhemska fyndigheter av koppar och tenn från dessa områden började exploateras. Metall var en mycket viktig del i det interregionala utbytet av varor (kanske den viktigaste; jakten på metaller kan vara upphovet till all långväga handel).
Under det gammalassyriska väldets första 150 år (1800-1750 f.Kr.) förekom handelsförbindelser mellan detta rike och städer i det inre av Mindre Asien, bl.a. med staden Kanesh (Kültepe) i Anatolien där det fanns en assyrisk handelsstation. Den inhemska befolkningen kallades av assyrierna för Hatti. Även på andra platser hade assyrierna handelsstationer, t.ex. i Syrien. Men den bäst kända är den i Kanesh där man funnit mer än 13000 kilskriftstavlor som beskriver livet i denna stad. Från Anatolien hämtades koppar, silver och olika trädslag. I utbyte exporterade assyrierna tenn och textilier till området. Den assyriska handelsstationen (kallad karum) i Kanesh var centrum för åtminstone nio andra handelskolonier och tio eller fler filialer i norra Syrien och i det centrala och östra området av Anatolien. Mot slutet av perioden (ca 1750 f.Kr.) förlorar de assyriska köpmännen sin marknad och sitt inflytande i Kanesh. Orsaken är troligen att ett indoeuropeiskt folk, hettiterna, erövrar området och stör den interregionala handeln. Så småningom, när hettiterna konsoliderat sitt ställning och tagit makten över hela Anatolien och norra Syrien, övertog de den assyriska handelstraditionen. Hettiterna kom med tiden att inta en stark ställning i området, både ekonomiskt och politiskt, bl.a. tack vare att en av den antika världens viktigaste handelsleder drog fram över deras område. Deras storhetstid inföll ca 1400-1200 f.Kr. Landet var rikt på metaller och detta byggde de sin utrikeshandel på. De viktigaste metallerna var koppar, silver, järn och även små fyndigheter av tenn; svårigheterna att transportera hettitiska produkter i det bergiga Anatolien kan dock ha utgjort ett hinder för utrikeshandeln.
Babyloniens utrikeshandel är mindre känd än den assyriska. Men man vet att bland importvarorna fanns oljor, textilier, olika metaller och lyxartiklar i guld och silver. Man bedrev handel både väster- och österut. Över land med Assyrien, Levanten och Egypten och över havet med länderna kring Persiska viken och kanske ännu längre bort. Kassiterna, ett folkslag som hade makten i Babylonien mellan 1500 och 1200 f.Kr., hade bevisligen vidsträckta förbindelser med omvärlden. Brev från kasstitiska kungar har hittats i Egypten och i det mykenska Grekland har man funnit cylindersigill av kassitisk tillverkning. Exporten från Babylonien bestod bl.a. av hästar, vagnar och lapis lazuli. Viktiga importartiklar var elfenben, olika trädslag och värdefulla metaller (särskilt guld från Egypten).
Två viktiga städer för den internationella handeln var Mari och Alalakh. Mari låg på syriskt område vid floden Eufrats mellersta lopp, Alalakh låg längre västerut, vid floden Orontes, ca 35 km från Medelhavet. Båda två var viktiga centra för handeln och båda två blev rika på grund av detta. Mari importerade tenn från Afghanistan och exporterade den vidare till Levanten och till öarna i Medelhavet. Vissa saker förutom handeln tyder på förbindelser mellan Kreta och Syrien/ Palestina. Palatsen i Mari och i Alalakh påminner nämligen om de på Kreta, bl.a. förekommer likartade spiralmotiv inom båda områdena. Mari och Alalakh förmedlade alltså både varor och idéer mellan Indusdalen, Arabien och medelhavsvärlden.
Egypten, som tidigare varit ganska isolerat, fick under det andra årtusendet f.Kr. (särskilt under det nya rikets tid - ca 1570-1150 f.Kr.) mer och mer del av den internationella handeln. Man byte varor med Babylonien, Anatolien och med den grekiska övärlden (bl.a. Cypern). Under det nya rikets tid bedrev egyptierna även handel med hamnstäderna i Levanten (t.ex. Akko, Byblos, Ugarit). Söder om Egypten låg Nubien och Sudan. Från dessa länder kom guld, ädelstenar, byggnadsmaterial, strutsfjädrar, djurskinn, parfymer, oljor och elfenben. I början av det femtonde århundradet f.Kr., under drottning Hatshepsuts och hennes efterträdares, Thotmes III:s, regeringstid (ca 1490-1436 f.Kr.), skedde ett uppsving för den egyptiska utrikeshandeln. Syrien-Palestinaområdet erövrades vilket innebar att Egypten fick större kontroll över den internationella handeln vars centrum ju låg i dessa stater.
Omkring år 1500 f.Kr. hade städerna i Levanten (Ugarit, Beirut, Byblos, Tyrus) arbetat sig fram till en ledande ställning inom fjärrhandeln. Kust- och inlandsstäder blev viktiga knutpunkter längs handelsvägar som förband området med Egypten, Mesopotamien, Anatolien, Cypern och det egeiska området. Man handlade med råmaterial och färdiga produkter och var ofta mellanhänder i handeln mellan de större staterna, som t.ex. hettiternas, babyloniernas och egyptiernas riken. Hettiterna och egyptierna kämpade om hegemonin i området – att kontrollera Levantens hamnstäder (och därmed dess handel) var ett viktigt incitament för den tidens politiska och militära ledare.
Det var inte bara varor som cirkulerade. Nya uppfinningar och idéer tog samma väg som handelmännen. Alfabetet (en syrisk/palestinsk uppfinning) kom att i sinom tid sprida sig över hela den civiliserade världen. Staden Ugarit skapade en egen version av alfabetet som dock inte lyckades slå igenom utanför dess landamären. Denna stad, som hade en ansenlig flotta, hade handelskontakter med hamnar på Cypern och längs den Anatoliska kusten; en stor del av handeln mellan Levanten och Egypten ägde rum från denna stad. Ugarit var också en av de städer som förmedlade kulturella impulser från öst till väst. Landvägen hade man förbindelse med Assyrien, Babylonien och länder ännu längre österut. Åt norr fanns kontakter med det inre av Anatolien och Syrien. Ugarit exporterade bronsvapen och bronsartefakter, purpurfärgade kläden, säd, olivolja, parfymer, vin, salt, kosmetika och finare trädslag. Ugarit var en smältdegel där många handelsmän från olika länder möttes och utbytte varor och idéer. Det är möjligt att de senare grekiska gudarna och myterna (som ursprungligen har stora likheter med de hettitiska dito) är ett lån från Levanten. I Ugarit fanns det en stor grupp hettitiska handelsmän som dyrkade sitt hemlands gudar; grekerna kan ha tagit intryck av detta. De hettitiska gudarna Anu, Kumarbi och Teshub motsvarar nämligen de grekiska Uranos, Kronos och Zeus. Så det är inte bara alfabetet som grekerna lånat från fenicierna. När det gäller hettiterna har de för övrigt varit en förmedlande länk mellan den österländska och den västerländska kulturkretsen.
Kreta, som i stort var självförsörjande (en del metaller importerades), exporterade till Levanten varor som keramik, mat, och tyger. Även olja, säd och vapen kan ha exporterats (skriftliga källor i Ugarit och Mari tyder på detta). Vidsträckt handel bedrevs i alla fall inom det egeiska område och kretensarna kan ha fått inspiration till sina palatsbyggen från västra Asien. Redan i början av det andra årtusendet f.Kr. hade skriften kommit till Kreta. Om den kom från Egypten eller från Mindre Asien är oklart, men att den sedan spred sig till det mykenska Grekland är säkert.
Den mykenska kulturen har lånat mycket (och inspirerats) av den minoiska på Kreta. Man bedrev handel med denna ö, med Cykladerna, Cypern, Anatolien, Syrien och med delar av Europa. Omkring 1400 f.Kr. hade den mykenska kulturen spridit sig i hela det egeiska området. Handeln med omvärlden hade utsträckts till Sicilien, Sardinien, Rhodos, Egypten, Levanten och Centraleuropa. De varor man handlade med var olika metaller som tenn och koppar, bärnsten från Östersjön, lyxartiklar och kanske även säd och anan föda.
Vår kunskap om denna tid baserar sig på den stora mängd med kilskriftstavlor som forskarna påträffat i Babylonien, i Syrien och i Anatolien. Det är kungalängder, internationella överenskommelser mellan suveräna stater, privat och officiell brevkorrespondens, kontrakt och juridiska dokument som belyser tiden mellan 1900-1600 f.Kr. Den stora lagsamling som skapades under konung Hammurabis regeringstid ger information om Babyloniens tidiga handelskontakter. Åren 1600-1200 f.Kr. är inte lika väl dokumenterade men tavlor finns från den epoken, bl.a. från den kassitiska eran.
Källorna till vår kunskap om den Syrisk-Palestinska handeln är först och främst arkeologiska utgrävningar i området, de viktigaste kanske de kilskriftstavlor man funnit i Mari och Alalakh, och skriftliga källor från Babylonien och Egypten. I Ugarit har man hittat lertavlor avfattade på många olika språk som visar denna stads kosmopolitiska karaktär. De kilskriftsarkiv man funnit i Kanesh i Anatolien berättar för oss hur varorna transporterades, utväxlades, om priser och förtjänster på fjärrhandeln, hur transaktionerna genomfördes osv.
Den minoiska och den mykenska kulturen var också en del av den internationella handeln - här saknas dock skrivna dokument som kan kasta ljus över denna handel.
Hur gick nu kontakterna till? I den assyriska handelskolonin Kanesh i Anatolien dokumenterade man noggrant alla transaktioner och affärsöverenskommelser i kontrakt och affärsbrev. Troligen använde man silver på samma sätt som vi använder pengar i dag, som ett slags "mynt". Handelsmännen, oftast sammanslutningar av privata intressenter, hade själva ansvaret för att varutransporterna kom fram dit de skulle. Det var även viktigt att man hade goda förbindelser med de styrande i staden Kanesh. I Babylonien verkar det som om handeln, liksom i Assyrien, låg i privata händer. Familjer, enskilda individer och affärsmän som gått samman stod för merparten av den utrikeshandel som bedrevs. Med tiden fick staten och dess byråkrater allt mer att säga till om, särskilt efter Hammurabis tid.
I Egypten sköttes den internationella handeln redan från början av staten. Under faraos ledning genomförde man militära expeditioner till Nubien på jakt efter metaller, framförallt guld, och byggnadssten. Drottning Hatshepsut sände ut handelsexpeditioner, bl.a. till landet Punt (troligen dagens Somalia eller den arabiska kusten mitt emot) för att i utbyte mot inhemska varor erhålla sådana eftertaktade produkter som hundar, apor, sällsynta trädslag, guld och elfenben. På 1300-talet f.Kr. förekom diplomatisk korrespondens (i form av lertavlor) mellan Egyptens faraoner och kungarna i Babylonien, Assyrien, Mitanniriket, Hettiternas rike, Cypern och några andra, mindre, stater. Bevarad sådan skriven på akkadiska har bl.a. hittats i Echnatons huvudstad Achet-Aton (Amarnabreven) och på andra platser i västra Asien. Även giftermål mellan de ledande dynastierna i de olika länderna förekom för att bekräfta ingångna allianser. Det utväxlades även rika gåvor mellan staterna (ett slags byteshandel) förutom de diplomatiska meddelandena. Det var antagligen på detta sätt egyptierna bedrev handel med sina grannstater. Diplomaterna var alltså även handelsmän (eller tvärtom). Hoven blev ett slags centrum där inte bara varor bytte ägare; där skedde även idéutbyten inom alla möjliga olika områden. Att det överhuvudtaget uppstod stora s.k. "nationalstater" berodde på att härskarna i dessa stater ville få kontroll över fjärrhandeln och tillgången på råmaterial och därför, med vapenmakt, erövrade större och större områden. De småstater som inte uppslukades av de stora rikena utan förblev "fria" var ändå beroende av "nationalstaterna" för sin handel.
Mot slutet av 1200-talet f.Kr. orsakade stora folkomflyttningar, invasioner och allmän förstörelse att den internationella handeln brakade samman. De bakomliggande orsakerna var demografiska, ekonomiska, klimatologiska och militära.
Copyright © 2010 Per-Erik Melander
All Rights Reserved