av Per-Erik Melander
Palatset i Knossos ("labyrinten"), är en storartad anläggning, ett omfattande byggnadskomplex som härstammar från ett tidigminoiskt bostadsmönster med hus grupperade runt en fyrkantig centralgård. Man byggde husen inifrån, från den öppna platsen i mitten. Palatset i Knossos, som på grund av upprepade jordbävningar haft en komplicerad byggnadshistoria, hade redan under den första palatsperioden (1900-1700 f.Kr.) ett dräneringssystem med ledningar i terrakotta. Man har tvingats till omfattande nybyggnation under tidernas lopp på grund av den upprepade förstörelsen. Knossos under den andra palatsperioden (1700-1450 f.Kr.) hade fyra entréer, en i varje vädersträck. Den västra ingången hade altaren för offer (samma mönster återkommer i palatsen i Mallia och i Phaistos). En processionsväg genom en korridor vars väggar var prydda med fresker föreställande människor i offerprocessioner ledde in i palatset. Ett mottagningsrum fanns på den andra våningen. Långa, slingrande korridorer förhöjde intrycket vid anländandet till palatset. Centralgårdens västfasad var tre våningar hög (14 m) och imponerande. En trappa ledde upp till övervåningen; den flankerades av ett mindre rum innehållande en tron (det s.k. "tronrummet"). På den andra sidan av trappan låg palatsets huvudhelgedom, även det litet. Bakom helgedomen, på en lägre nivå, fanns magasin. Bakom dessa officiella rum fanns en korridor och bakom denna förrådsutrymmen. I den norra entrén fanns en pelarhall; en smal korridor ledde till centralgården. I öster låg hantverkarnas lokaler, bl.a. en stenhuggarverkstad. I söder låg monarkens bostäder, små rum och många korridorer, ofta slingrande, som en labyrint. En trappa ledde från centralgården till bostäderna. Många väldigt små "gårdar", öppna mot himmelen och utan tak, kallade ljusschakt förekom på flera olika ställen i palatset. Pelare istället för hela väggar åstadkom luft, ljus och mer utrymme i några av palatsets rum (t.ex. hallen med dubbelyxorna). Badkar och toalett fanns; dräneringen var sofistikerad, fresker prydde väggarna. Palatsväggarna var byggda av sten, antingen bearbetad eller obearbetad sådan. De senare hade kraftig rappning och väggarna säkrades med hjälp av vertikala timmerstockar; gips användes i västfasaden. Pelarna var av trä och taken var platta.
På fastlandet under den mykenska tiden residerade adelsmännen (möjligen lokala kungar) i monumentala, gigantiska borganläggningar med ett megaron som centrum omgiven av kraftiga "cyklopiska" murar (man trodde att endast Cykloperna kunde flytta de enorma stenblocken, därav namnet). Muren var omkring 6 m. tjock och följde terrängen. Den mykenska kulturen var en mer krigisk kultur än den minoiska, vars palats saknade murar. Borgar uppfördes i Mykene (centralort i en territorialstat som omfattade nordöstra Peloponnesos), Tiryns, Pylos, Thebe, Orchomenos, Gla och Athen. På 1200-talet f.Kr. görs monumentala tillbyggnader av borgarna för att stärka försvaret (möjligen som skydd mot invandrande stammar). Mykene, vars palats låg på toppen av en kulle, dominerade Argosslätten. Palatset var av typen megaron, en rektangulär byggnad med ingång mitt på den ena kortsidan. En hall med två kolonner, en vestibul och ett större rum innehållande en tron, en härd och ytterligare kolonner fullbordade byggnaden. I norr fanns en korridor och framför palatset en gård som kunde nås via en trappa. Inom murarna låg inte bara palatset; även mindre bostadshus var uppförda i närheten och utanför palatset fanns en helgedom med trappa, kolonner och en plattform för gudabilder. Det mesta av staden låg dock utanför muren. Denna tillbyggdes ca 1250 f.Kr. för att omsluta gravcirkel A, då tillkom även "Lejonporten" (se nedan). 50 år senare gjorde man en tillbyggnad i det nordöstra hörnet för att skydda tillträdet till en underjordisk vattencistern.
Under den andra palatsperioden (1700-1450 f.Kr.) pryddes palatsväggarna av fresker i starka färger. De avbildade en fantasivärld med djur som saknade förankring i verkligheten. Inga krigsscener förekom, man avbildade endast människor under spel och lek. Som utsmyckning av t.ex. pelare användes spiralmotiv, V-mönster och en speciell form av kapitäl som senare spred sig till det grekiska fastlandet. Efter 1450 f. Kr. dyker det upp krigsscener på fresker i palatset i Knossos (detta kan indikera att palatset erövrats av krigiska mykenare från det grekiska fastlandet).
"Lejonporten" och "Atreus' skattkammare" i Mykene är exempel på mykensk arkitektur. "Lejonporten" består av fyra massiva stenblock, det tyngsta, överstycket, väger ca 20 ton. På detta vilar det triangelformiga blocket som avbildar lejonen. Fresker prydde även de mykenska väggarna, bl.a. i helgedomen utanför palatset. Ett av rummen i helgedomen var L-format; här fanns en plattform bemålad med figurer. Att Mykene lånat mycket från Kreta är uppenbart; spiralmotiv, V-mönster och kapitäl av minoisk typ är några exempel.
Palatsen på Kreta var ekonomiska centra i ett redistributivt system med väldiga förrådsutrymmen för olja, spannmål och vin. En stor byråkratisk apparat med härskaren i spetsen samlade in skatter från den omgivande landsbygden och fördelade dessa bland sina undersåtar. Palatsen var alltså enorma förråd men de användes också för ceremonier (inom den religiösa kulten) och som bostad för härskaren och hans administration. Tillverkningen av hantverksprodukter var förlagd till palatset; bostäder för hantverkare har hittats inom området.
Palatsen på det grekiska fastlandet var, liksom på Kreta, administrativa centra. Även här hade man ett redistributivt system och även i Mykene bodde hantverkare.
De skillnader som kan urskiljas mellan det minoiska och det mykenska byggnadssättet är framförallt dessa. På Kreta använde man pelare och dörrar för att göra det hela luftigt och ljust. I Mykene däremot gynnade man det tunga och statiska; hellre värme än ljus. Både på Kreta och i Mykene var helgedomarna små och oansenliga. Den mykenska stenarkitekturen är tyngre och mer funktionalistisk än den minoiska med sina dekorerade kolonner avsedda för stora öppna platser och luftiga rum. Mykenarna föredrog massiva, ojämna stenblock i sina palatskonstruktioner vilket ger ett tungt och statiskt intryck. På Kreta var man mer flexibel; genom att öppna dörrar kunde man få luftigare och ljusare rum. Deras palats saknade, till skillnad mot mykenarnas, omgivande murar. De bredde ut sig åt alla håll; inuti var de labyrintlika. Ett överflöd av kolonner, fönster, gårdar, trappor, ljusschakt, pelarhallar, små rum och korridorer fanns i de kretensiska palatsen.
När de mykenska borgarna förstördes och den mykenska kulturen försvann från det grekiska fastlandet flydde många från överklassen österut, bl.a. till Rhodos och Cypern. Kvar blev grekiska bönder som fortsatte att bruka sin jord. Kungen och hans administration försvann och med dem gick också skrivkonsten förlorad. De lokala byråkrater som lytt under de mykenska härskarna och skött administrationen av riket blev självständiga ledare över egna små hövdingedömen. De samhällen som uppkom på detta sätt är grunden till de senare statsstaterna. Oftast gick ledarskapet i arv inom släkten och i sinom tid utvecklades områdena till kungadömen med en kung som ledare. På grund av det grekiska landskapets utseende (med höga berg och havsvikar) var samhällena till en början isolerade från varandra. Den kommunikation som fanns skedde över havet.
I några av de övergivna borgarna bosatte sig invandrande stammar. Kanske var det folk som kom norrifrån, folk som talade en annan grekisk dialekt, den doriska. Men denna teori är inte bevisad. Folkmängden i Grekland gick i alla händelser ner under de mörka århundradena så emigrationen måste ha varit mycket större än immigrationen. Kulturen blev också torftigare. Man tappade kunskap inom många områden, som t.ex. murningsteknik, stenhuggeri, väggmåleri, elfenbenssnideri och metallurgi.
Länkar till den mykenska tiden levde dock kvar under de mörka århundradena, t.ex. enklare hantverkstraditioner, myter och sagor. Myterna nedtecknades under de mörka århundradena och berättar om en heroisk tidsålder, en tid att längta tillbaka till. De episka diktverken har säkerligen haft stor betydelse för den senare utvecklingen i Grekland; målet för uppbyggnaden var kanske att återskapa en förgången, gyllene tidsålder. Religionen var också viktig. En gud eller gudinna som tillbads i en mykensk borg fortsatte att dyrkas på samma plats även under de mörka århundradena.
Konsten att smida järn kom till Grekland på 1100-talet f.Kr. (möjligen från Donauområdet) och med tiden konkurrerade denna metall ut bronsen. Att framställa järn är en invecklad procedur, men till skillnad från brons där tenn (som måste importeras) ingår, fanns järnmalm inom det egeiska området. Samtidigt med järnet kom seden att bränna de döda. Allt detta kan ha samband med den doriska invandringen. Under de mörka århundradena blir Grekland allt mer isolerat och handeln med omvärlden avstannar nästan helt. Detta påverkar tillgången på tenn och brons blir sällsynt. Från och med mitten av 1000-talet f.Kr. blir järn vanligare än brons i gravarna.
Krukmakeriet utarmades efter den mykenska kulturens sammanbrott men den fick en ny start i Athen ca 1050 f.Kr. i och med den protogeometriska stilens framträdande. Denna följdes av den geometriska stilen som dök upp på 900-talet. Också här var Athen ledande. De människoframställningar som förekommer är starkt stiliserade, abstrakta, och de utsmyckningar man föredrar är linjer, meanderslingor, halvcirklar och andra geometriska mönster. Man ser på konsten med helt andra ögon än under den mykenska tiden. En första emigrationsvåg, som i tid sammanfaller med den protogeometriska stilens största utbredning, äger rum; man lämnar det grekiska fastlandet och bosätter sig på Mindre Asiens västkust, kanske i tidigare mykenska handelskolonier. Det är möjligt att detta är en process som pågått kontinuerligt ända sedan mykensk tid; emigrationen har varit starkare eller svagare under olika tidsepoker.
Det tekniska kunnandet stod inte på någon särskilt hög nivå. De redskap man använde inom jordbruket var primitiva och den magra jorden gav inte några större skördar. Man odlade framförallt vete, oliver och vindruvor. Muskelkraft var den enda kraft man kände till; vattenhjulet t.ex. var okänt. Slaveriet fick en allt större betydelse med tiden, antagligen på grund av ökade motsättningar mellan stadsstaterna (krigsfångar togs, som senare blev slavar). Konsten att skriva, som mykenarna kände till, återkom mot slutet av 700-talet f.Kr till Grekland. Denna kunskap härstammade från fenicierna, som uppfunnit och utvecklat alfabetet.
Under 700-talet sker en befolkningsökning på det grekiska fastlandet; emigration och nyodling tyder på detta. Grunden till denna ökning var ett mer utvecklat jordbruk som vid sidan av boskapsskötsel var den viktigaste näringen (handel och hantverk ökade i betydelse med tiden). De kungar som styrde under den äldsta tiden var inte envåldshärskare; andra stormän hade minst lika mycket att säga till om som kungen. Denna form av styrelseskick kallas "det homeriska kungadömet" eftersom det påminner om den typ av styrelse som var rådande i Iliaden och Odysséen.Grunden till kungens makt låg i den jord (temenos) han ägde. I de grekiska randområdena behålls kungadömet medan en utveckling mot ett aristokratiskt styrelseskick, ett adelsvälde, äger rum i de övriga stadsstaterna, framförallt i Athen. Ett fåmannavälde, en oligarki, uppstår på många platser. Förmågan att utföra militära prestationer ger tillträde till det politiska livet; endast aristokratin har de ekonomiska möjligheterna till detta. Rådet, som skötte om rättskipningen och där viktiga politiska beslut togs, spelade en stor roll liksom familjen (oikos) och ätten (genos). Folket, demos, kunde sammankallas vid kriser men ägde ingen reell makt.
Stadsstaten, pólis, växte fram ur stadsbosättningar med omkringliggande landsbygd. Det var oftast inga större stadsbildningar, i de flesta fall rörde det sig om endast några 1000 personer. Templet, där kulten av guden eller gudinnan ägde rum, och torget, agora, centrum för det politiska livet, låg i staden. Idealet för en stadsstat var att vara självständig och självförsörjande, men få uppfyllde detta kriterium.
Ca 750 f.Kr startar en andra emigrationsvåg (som inleder den arkaiska epoken). Från Chalkis och Eretria utgår kolonigrundare och stadsstaten Korint grundar kolonin Siracusa på Sicilien ca 733 f.Kr. Från Svarta havets kust i öst till den franska Rivieran i väst finner man grekiska kolonier. Grekernas språk, kultur, religion och politiska system exporteras till dessa för grekerna avlägsna platser. De folk som man stötte på i dessa utmarker kallades av grekerna för barbarer, ett ord som från början betydde folk med ett annat språk än det grekiska. Från Athen kom joniska utvandrare (de talade en jonisk dialekt) och de skall ha bosatt sig på den mellersta delen av det mindreasiatiska kustområdet. Det Egeiska havet blev ett grekiskt innanhav genom emigrationen och athenarnas protogeometriska keramik spreds inom detta område. Runt Athen ökar den uppodlade arealen; så ock i Boiotien och runt Thebe. De fattiga bönder som inte emigrerar och inte kan hävda sig mot storbönderna drar sig in mot de tätare bebyggda platserna kring borgklippor och torg (detta kan vara orsak till det senare tyranndömets uppkomst – starka män förde stadsproletariatets talan och med denna väldiga folkmassa i ryggen kunde de ta makten från aristokratin och i stället styra stadsstaten som envåldshärskare).
Copyright © 2011 Per-Erik Melander
All Rights Reserved