Romerska statsreliefer: Ara Pacis och Trajanus-kolonnen
av Per-Erik Melander
Ara Pacis Augustae, kejsar Augustus fredsaltare, uppfördes mellan åren 13 och 9 f.Kr. och invigdes på kejsarinnan Livias födelsedag. Den består av en större mur (10,5 x 11,6 x 7 meter) som omgärdar ett mindre altare. Detta altare står på ett podium och muren är dekorerad med reliefer både ut- och invändigt. På murens insida har skulptörerna huggit ut ett trästaket prytt bl.a. med tjurhuvuden och blomsterkransar, de senare fyllda med olika frukter. På murens baksida, mot öster, hittar vi en relief föreställande en sittande kvinna omgiven av vattnets, luftens och havets gudar och gudinnor, med barn på sina knän och med får och kor vid sina fötter. Hon är antingen en personifikation av Freden eller också en bild på Moder jord. En annan av relieferna på murens utsida visar Aeneas offrande en sugga till de gudomligheter som vaktade hemmets härd, en tredje föreställer Romulus och Remus tillsammans med varghonan och en fjärde, slutligen, visar oss gudinnan Roma i full rustning. Dessa fyra reliefer återfinns på murens fram och baksida. Längs murens båda övriga sidor, mot norr och söder, ser vi människor som deltar i två processioner, en på vardera sidan. I den ena går senatorer, i den andra den kejserliga familjen. Förebilden till processionerna på Fredsaltaret är helt klart Parthenonfrisen, där en athensk religiös procession framställs. Kejsar Augustus ville med detta knyta an till Athens storhetstid under 400-talet f.Kr. och såg Rom som arvtagare till de klassiska ideal som man ansåg varit rådande i Athen vid den tidpunkten.
Kejsar Augustus ville med sitt Fredsaltare, som ju namnet antyder, peka på den fred hans regemente inneburit efter senrepublikens uppslitande och blodiga inbördesstrider. Med honom återvände den ekonomiska blomstringen, den klassiska kulturen med rötter i 400-talets Athen fick en pånyttfödelse och en sk "fosterländsk renässans" såg dagens ljus. Fredsaltaret ingick i en propagandaapparat som, förutom skulptörer och målare, även innefattade författare. Dessa konstnärer skulle gemensamt lyfta fram gammalromerska ideal, kulter och ceremonier samtidigt som de prisade den fred Augustus infört i riket. Vad fornt var, var av godo; detta blev ett motto för hela denna tidsepok, principates era, åtminstone i dess inledning.
Stilistiskt sett anknöt man, som sagt, till athenska ideal och i fråga om Fredsaltaret kan man tala om direkta lån, åtminstone när det gäller processionsrelieferna. De blomsterkransar och blomstergirlander som förekommer på Ara Pacis Augustae kan man även hitta, om än sparsamt, på samtida sarkofager. De kom att bli mycket populära senare under kejsartiden.
Trajanus-kolonnen, som stod klar år 113 e.Kr., restes till minne av kejsar Trajanus militära kampanjer och segrar i Dacien (nuvarande Rumänien). Till skillnad mot Ara Pacis, vars reliefer är horisontellt anbringade på vertikala väggar, består Trajanus-kolonnen av ihåliga marmortrummor lagda ovanpå varandra. På dessa har skulptörerna huggit ut reliefer som går liksom i en spiral uppför kolonnen. Frisen är ca 90 cm hög vid kolonnens bas för att vid dess topp ha ökat till ca 1,2 meter. Längden är över 200 meter. Motiven är scener (ca 150 st) ur fälttåget mot dacerna; olika episoder följer på varandra utan någon synbar kronologi eller uppdelning. Figurerna är i lågrelief; djupet överstiger aldrig 5 cm. Trajanus själv förekommer ofta på kolonnen i olika scener och skulptörernas känsla för detaljer är också mycket tydlig. Man återger träd, hus, broar, klädedräkter osv på ett mycket detaljerat sätt. Det finns ungefär 2500 figurer skulpterade på frisen och man använder i framställningen en primitiv form av perspektiv; detaljer i bakgrunden framställs i mindre skala än förgrundsfigurerna. Om detaljrikedomen är slående så är själva berättelsen så som den framställs på frisen ganska enahanda. Det är fråga om standardscener som följer på varandra; soldater som marscherar, soldater under strid, kejsaren som talar till sina trupper osv. Fastän det är fråga om ett propagandamonument så framställs fienden med respekt. I en scen ser vi dacernas ledare Decebalus när han, i stället för att falla i romarnas händer, begår självmord. I motsats till Ara Pacis-monumentet finns det mycket lite klassicistiska motiv på Trajanus-kolonnen. Det betyder inte att man vänt sig bort från en äldre tids ideal; det finns massor av andra skulpturer från den här tiden som har sin inspiration i den klassiska konsten och som ansluter sig till de ideal som var rådande på Augustus tid. De skulptörer som arbetade med Trajanus-kolonnen ville berätta en så klar och rak historia som möjligt och till detta dög inte det tidiga principatets konstideal. Man ville framförallt framhäva kejsarens och den romerska härens storhet och det är detta som är den romerska reliefkonstens egentliga uppgift: att vara ett propagandainstrument.
Det är stor skillnad på kejsarframställningen på de båda konstverken. Augustus avbildas som en i mängden på Ara Pacis-relieferna. Han är, som han själv ofta framhöll, den främste bland jämlikar. På Trajanus-kolonnen däremot är det mycket lätt att urskilja vem som är kejsaren. På de många ställen där han avbildas är han huvudet högre än de övriga och dessutom oftast placerad i förgrunden.
Ara Pacis Augustae betyder ordagrant Altare tillägnat Augustus fred. Att fred rådde i riket berodde alltså på en enskild man; romarna kunde tacka Augustus för freden, den tillhörde honom. Den myckenhet av växter och djur som avbildas på relieferna runt altaret är ett uttryck för det överflöd och den ekonomiska tillväxt som rådde under Augustus och som man kunde tacka den rådande freden för. Idén om ett stort överflöd under Augustus tid vid makten togs upp av olika samtida författare, alla sponsrade av kejsaren.
Om Ara Pacis Augustae avspeglar ett samhälle med klassicistiska och fredliga ideal visar Trajanus-kolonnen på det motsatta: en glorifiering av kriget och krigarlivet. När det gäller själva stilen i relieferna och skulptörernas sätt att arbeta överger man de grekiska förebilderna och tittar istället framåt. Medvetet försöker man skapa en ny konstriktning som bättre passar de rådande strömningarna i samhället. Trajanus ville också att hans undersåtar skulle hylla honom för de dåd han utfört i Dacien och att det han gjort även skulle beundras av framtida generationer. Han ville framstå som en kraftfull människa. Man kan säga att han lyckades. Fortfarande beundrar man hans kolonn, som är en av de största propagandaarbetena i historien.
Augustus maktövertagande inleder den tidsepok som i efterhand fått namnet "principatet". Ordet kommer från en av Augustus titlar, princeps senatus, som innebar att han hade rätt att yttra sig som den förste i senaten. Grunden till Augustus maktutövning låg i den mängd olika titlar med tillhörande maktbefogenheter som han under sin regering lyckades samla på sig, oftast som en hedersbetygelse från senatens och det romerska folkets sida. Själv ville han framstå som "den förste bland jämlikar" och som den som återinförde de gamla republikanska idealen efter inbördeskrigets uppslitande och destruktiva framfart. Styrelseformen kan ses som en kombination mellan monarkistiska och republikanska ideal, vilket innebar (utåt sett) ett bevarande av det republikanska statsskicket samtidigt som den reella makten låg hos kejsaren. Augustus själv uttryckte det hela så här i Monumentum Ancyranum § 34: "Därefter hade jag större auktoritet (auctoritas) än alla andra men förfogade inte över större maktbefogenheter (potestas) än de som var mina kolleger i vart ämbete."
I början av sin regering (år 27 f.Kr.) lade Augustus visserligen ned de extraordinära befogenheter han tidigare erhållit av senaten och det romerska folket för att kunna avsluta inbördeskriget; i stället mottog han ett imperium proconsulare som innebar att han fick befälet över större delen av de romerska legionerna, något som kom att utgöra grunden för hans framtida maktutövning.
Andra maktbefogenheter som med tiden tilldelades kejsar Augustus var följande: han erhöll (år 23 f.Kr.) de rättigheter som tillkom en folktribun (tribunicia potestas) utan att inneha dennes titel (vilket innebar att andra folktribuner inte kunde påverka de beslut som kejsaren tog som tribun). En folktribun kunde med sitt veto ingripa mot andra ämbetsmän och även sammankalla och leda senaten och folkförsamlingen. Andra områden som direkt lydde under Augustus var importen av brödsäd och kontrollen över vägbyggen. År 19 f.Kr. erhöll kejsaren dessutom Imperium consulare vilket gav honom en konsuls maktbefogenheter på livstid. Han valdes även till curator legum et morum (år 19, 18 och 11) vilket gav honom rätt att stifta lagar som rörde det moraliska tillståndet i riket. År 12 f.Kr. blev han även vald till Pontifex maximus, ett ämbete som innebar att han blev ledare för det förnämsta prästkollegiet.
Senaten administrerade de fredligare provinserna i riket medan kejsaren tog hand om de övriga. I dessa provinser styrde legater som var direkt underställda kejsaren. Detta innebar inte att senatsprovinserna befann sig utanför kejsarens intressesfär; Augustus hade sista ordet när det gällde tillsättandet av de guvernörer som skulle styra dessa provinser. Aerarium populi Romanum (statskassan) administrerades officiellt av senaten men kejsaren hade full insyn i dess affärer.
Sammanfattningsvis kan man inte påstå att det under principatets första tid var fråga om en maktfördelning mellan senat och kejsare. Genom att Augustus i sin hand samlat en mängd olika maktbefogenheter (imperium proconsulare, tribunicia potestas osv.) kunde han, i skenet av en återupprättad republik, utöva närmast diktatorisk makt. Han innehade både den verkställande och den beslutande makten. Grunden till allt detta var hären som stod i ett slags klientförhållande till kejsaren som betalade soldaternas lön och såg till att de, efter fullgjord tjänst, genom tilldelning av jord, fick en tryggad ålderdom.
Augustus styrde sitt rike med hjälp av rådgivare, någon egentlig regering förekom inte och den administration som utvecklades rörde framförallt provinserna. Med tiden blev han en populär regent (något som drabbar de flesta som tillåts sitta länge vid makten) och han erhöll en mängd hederstitlar som t.ex. Augustus, "den upphöjde, vördnadsvärde" och Pater Patriae, "fädernelandets fader." Dessa titlar var inga tomma hedersbetygelser utan utgjorde, tillsammans med kejsarens mera formella maktbefogenheter, grunden till hans maktutövning.
År 293 e.Kr. infördes tetrarki (fyrhärskardöme) i det romerska riket. Diocletianus och hans medkejsare Maximianus tog två höga militärer och gjorde dessa båda till caesarer och samregenter, vilket också innebar att de efter tjugo år skulle efterträda de båda äldre kejsarna och överta deras titel Augustus. Dessa två nya kejsare skulle då i sin tur utnämna två efterträdare med titeln caesar. Denna omorganisation av det romerska väldet föranleddes av ökade militära och byråkratiska åligganden som man försökte lösa med decentralisation. Riket delades upp mellan de fyra härskarna och man genomförde en ny indelning av imperiet i tolv administrativa distrikt (dioceser - styrda av vicari) och 101 provinser. Absolut monarki infördes och perioden går under namnet dominatet (efter ett kejserligt hyllningsrop – dominus atque deus som betydde "Herre och gud"). Kejsaren uppfattades alltså på ett annat sätt än under Augustus tid – han blev ouppnåelig för den enkla medborgaren (subjecti), hovceremonielet blev oerhört komplicerat och tillträde till kejsaren var endast förbehållet ett fåtal. Genom den byråkrati och de nya reformer som Diocletianus införde och som fullbordades av kejsar Konstantin fick statsmakten fullständig kontroll över sina undersåtar. Bönderna bands vid torvan och hantverkarna till sina yrken; att försörja arméerna blev deras huvudsakliga sysselsättning. Början till det senare medeltida feodalsystemet kan skönjas då allt reglerades uppifrån. Diocletianus försökte också införa maximipriser på varor och på arbetskraft för att få stopp på inflationen, detta misslyckades dock.
Kejsar Konstantin fortsatte som sagt på den inslagna vägen och utvecklade hovceremonielet ännu mer: kejsaren blev ännu mer ouppnåelig och ansågs ha fått sin makt av Gud (Konstantin införde ett toleransedikt för kristendomen år 313). Den kejserliga statsapparaten byggdes ut; kejsaren omgavs av ett palatsråd som under sig hade ett stort antal hovfunktionärer (något som knappast existerade under principatet). Dessa i sin tur kontrollerade en enorm byråkrati, hierarkiskt uppbyggd och spridd runt om i riket. Både denna civila administration och den militära organisationen var direkt underställda kejsaren som hade en oinskränkt makt över hela sitt enorma rike och alla sina undersåtar. Senaten i Rom, som en gång varit rikets mäktigaste institution, degraderades till en vanlig, enkel, kommunal myndighet för staden Rom och likställdes med den senat som inrättades i Konstantinopel när denna stad utsågs till rikets nya huvudstad år 330 e.Kr.
Copyright © 2010 Per-Erik Melander
All Rights Reserved