Romerska porträtt (från senrepublik till kejsartid)

av Per-Erik Melander

Det äldsta romerska porträttet på Medelhavsmuseet är från det första århundradet f.Kr. Det föreställer en äldre man vars anletsdrag är mycket realistiskt återgivna. Denna typ av porträtt kallas veristiska vilket innebär att konstnären återger, utan försköning, alla detaljer hos den avbildade såsom vårtor, rynkor och liknande. Även senor, muskler och ben avbildas naturtroget. Man var mycket intresserad av, och kunnig i, människans anatomi. Mansporträttet på Medelhavsmuseet är utfört i marmor under, som tidigare sagts, det första århundradet f.Kr. Antagligen var det greker (slavar eller frivilliga invandrare) som lärde romarna att göra porträtt i marmor (dessa hade tidigare mest arbetat med terrakotta) men själva iden bakom de veristiska porträtten kommer troligen från den romerska seden att tillverka masker av döda anförvanter. Dessa masker skulle, så gott det nu gick, ge de efterlevande en föreställning om hur den döde verkligen sett ut, därav detaljrikedomen. Under religiösa ceremonier förevisades dessa masker och vid en nyligen avlidens begravning fick den, som mest liknade den döde i längd och kroppsbyggnad, bära en mask över sitt ansikte, en mask som föreställde den döde anförvanten. Under senrepubliken övergick man till att i processionerna bära porträttbyster, föreställande den döde och tillverkade av marmor. Dessa fick ersätta den funktion som maskerna tidigare haft.

De tidigaste veristiska porträtten är från det första århundradet f.Kr. och de flesta till vår tid bevarade föreställer medelålders eller äldre män. De har stått uppställda på gravplatser och i offentliga miljöer, vid gator och på torg. Man kan tycka att porträtten är individualistiska men vissa konventioner återkommer dock. Det mest typiska är de starkt markerade kindbenen, rynkorna i pannan och den väl markerade hakan. Detta kan ses mycket tydligt på Medelhavsmuseets porträttbyst.

De människor som avbildades var patricier, tillhörande den förnäma ämbetsmannaklassen. Under senrepubliken var denna klass i utdöende och man ville antagligen knyta an till tidigare generationers, som man trodde, ädlare livsföring. De porträtt som skapades vid denna tid skulle avspegla den nya generationens vilja att återgå till forna tiders dygder som disciplin, principfasthet och traditionsbundenhet. Samma tendens finner man hos senrepublikens författare: Cicero och Varro tog sina ideal från en tidigare epoks patricier.

Om man jämför den tidigare grekiska porträttkonsten med den romerska finner man stora olikheter. Hos grekerna existerade inga porträtt; hos dem var idealiserade avbildningar av människor allenarådande. Man ville ha harmoni i framställningen av människokroppen och defekter hos densamma återgavs sällan. Hos romarna däremot var man, kanske ända sedan etruskisk tid, van vid att så noggrant som möjligt avbilda sina döda anhöriga, tidigast i vax, för kultiska ändamål. Som tidigare nämnts var det troligen grekiska invandrare som lärde romarna arbeta i marmor och den veristiska konsten växte fram när den grekiska och den romerska synen på människokroppen smälte samman.

På Medelhavsmuseet finns även ett porträtt, utfört i marmor och 34,5 cm högt, föreställande en kvinna från de flaviska kejsarnas tid, 69-96 e.Kr. Det mest utmärkande hos detta porträtt är frisyren, som var populär bland den tidens förnäma kvinnor, även i kejsarhuset. Den består av en hög uppsättning hårlockar som tornar upp sig över den främre delen av huvudet; baktill är håret flätat och slutar i en knut. Det finns åtskilliga porträttbyster runt om i världen som föreställer kvinnor med denna frisyr. En ny skulpturell teknik krävdes för att återge lockarna och de tunna hårstråna i nacken. Genom att borra små hål kunde man på ett realistiskt sätt återge lockarna samtidigt som man åstadkom skuggor som kontrasterade mot den ljusa marmorn. Man försökte åstadkomma samma effekt som inom måleriet, där man ställde ljusa och mörka partier mot varandra. Samtidigt med detta kan en återgång till det klassiska grekiska idealet skönjas, utan att man för den skull överger den realism som var utmärkande för de tidigare romerska skulptörerna. På Museo Laterano i Rom finns ett porträtt som föreställer en äldre kvinna; hon har en enklare variant av den populära frisyren men hennes ansikte påminner mer om de veristiska porträtten från senrepubliken. Det är samma detaljrikedom vid hudens återgivning. Påsarna under ögonen, naturtroget utmejslade, de strama läpparna och de små ögonen ger kvinnan karaktär. Hon framstår som en mycket intelligent kvinna vars livserfarenhet avspeglas i hennes ansikte.

Ett tredje romerskt arbete på Medelhavsmuseet föreställer en präst verksam inom den romerska kejsarkulten. Porträttbysten är inte fullständig; delar av mannens ansikte och prästmössa är bevarad till en höjd av 26 cm. Det är inget italienskt arbete utan tillverkat i dagens Syrien, närmare bestämt i staden Palmyra som var en viktig knutpunkt för handeln under romartiden. På prästmössan syns en schematisk bild av den regerande romerske kejsaren vars kult mannen ombesörjde. Bilden (i lågrelief) är utförd i en abstrakt stil som pekar framåt mot den senare bysantinska konsten. Palmyra fick ett uppsving under kejsar Septimius Severus (kejsare 197-211) vars fru och kejsarinna kom från denna stad. Han lät uppföra en mängd nya byggnader i marmor som ersättning för de gamla i tegel; rester av dessa marmorbyggnader finns fortfarande till beskådande, bl.a. en stor triumfbåge och långa kolonnader som en gång flankerat stadens gator. De konstföremål som tillverkades här (bl.a. porträtt) tog intryck både från det romerska väldet i väst och också det parthiska riket i öst. En höjdpunkt upplevde Palmyra på 200-talet då man framförallt åstadkom högklassiga porträttreliefer som ställdes upp i gravkamrar; det var alltså även här fråga om avbildningar av döda anförvanter, precis som i senrepublikens Rom. En viss porträttlikhet var det säkert frågan om, men oftast är relieferna ganska likartade och utförda efter ett visst mönster. Vissa typdrag återkommer i den senare bysantinska konsten, t.ex. de långa, ovala ögonen och förkärleken för avbildningar framifrån, aldrig i profil.

Avslutningsvis skall ett annat verk från Medelhavsmuseet, en porträttstaty i marmor föreställande en äldre man, behandlas. Det är en gravstaty, 2,04 m hög, där endast framsidan är bearbetad (baksidan stod mot en vägg). Mannen är iklädd toga och tunika och i vänster hand har han troligen hållit en bokrulle. Statyn utstrålar värdighet och inger respekt; mannen innehade säkerligen höga ämbeten och tillhörde de mäktigas skara under sin livstid. Statyn har varit bemålad men ingenting återstår av detta; även inskriften som en gång satt på gravmonumentet och talade om vad mannen hette är numera borta. Med ledning av skulpturstilen och de kläder mannen bär kan statyn dateras till senare delen av första århundradet f.Kr., alltså i skiftet mellan republik och tidig kejsartid.

Kejsar Augustus introducerade en annan stil (i motsats till den veristiska) under sin tid vid makten. Denna stil blev med tiden det ”officiella” Roms konstideal, den stil som förordades av de kejsare som efterträdde Augustus. Den var klassicistiskt färgad – kejsarna ville med detta knyta an till Athens storhetstid under 400-talet f.Kr. och såg Rom som arvtagare till de ideal som varit rådande i Athen vid den tidpunkten. Utmärkande för denna stil var att man inte återgav alla detaljer i ett ansikte (som i den veristiska stilen), huden slätades ut, rynkor och defekter försvann, näsan och ögonbrynen framhävdes mer än tidigare. Kort sagt, man försökte återskapa den klassicism som var de gamla grekernas där en idealisering av människan (och inte porträttlikheten) var det viktigaste. Människan – läs kejsaren – blev mer och mer lik en gud. Från ovan fick han sina direktiv – i början från grekiska gudar, senare från den kristna guden. Båda legitimerade kejsarens regemente på jorden.      

Bakåt