Av Per-Erik Melander

Augustus maktövertagande inleder den tidsepok som i efterhand fått namnet "principatet". Ordet kommer från en av Augustus titlar, princeps senatus, som innebar att han hade rätt att yttra sig som den förste i senaten. Grunden till Augustus maktutövning låg i den mängd olika titlar med tillhörande maktbefogenheter som han under sin regering lyckades samla på sig, oftast som en hedersbetygelse från senatens och det romerska folkets sida. Själv ville han framstå som "den förste bland jämlikar" och som den som återinförde de gamla republikanska idealen efter inbördeskrigets uppslitande och destruktiva framfart. Styrelseformen kan ses som en kombination mellan monarkistiska och republikanska ideal, vilket innebar (utåt sett) ett bevarande av det republikanska statsskicket samtidigt som den reella makten låg hos kejsaren. Augustus själv uttryckte det hela så här i Monumentum Ancyranum § 34: "Därefter hade jag större auktoritet (auctoritas) än alla andra men förfogade inte över större maktbefogenheter (potestas) än de som var mina kolleger i vart ämbete."

I början av sin regering (år 27 f.Kr.) lade Augustus visserligen ned de extraordinära befogenheter han tidigare erhållit av senaten och det romerska folket för att kunna avsluta inbördeskriget; i stället mottog han ett imperium proconsulare som innebar att han fick befälet över större delen av de romerska legionerna, något som kom att utgöra grunden för hans framtida maktutövning.

Andra maktbefogenheter som med tiden tilldelades kejsar Augustus var följande: han erhöll (år 23 f.Kr.) de rättigheter som tillkom en folktribun (tribunicia potestas) utan att inneha dennes titel (vilket innebar att andra folktribuner inte kunde påverka de beslut som kejsaren tog som tribun). En folktribun kunde med sitt veto ingripa mot andra ämbetsmän och även sammankalla och leda senaten och folkförsamlingen. Andra områden som direkt lydde under Augustus var importen av brödsäd och kontrollen över vägbyggen. År 19 f.Kr. erhöll kejsaren dessutom Imperium consulare vilket gav honom en konsuls maktbefogenheter på livstid. Han valdes även till curator legum et morum (år 19, 18 och 11) vilket gav honom rätt att stifta lagar som rörde det moraliska tillståndet i riket. År 12 f.Kr. blev han även vald till Pontifex maximus, ett ämbete som innebar att han blev ledare för det förnämsta prästkollegiet.

Senaten administrerade de fredligare provinserna i riket medan kejsaren tog hand om de övriga. I dessa provinser styrde legater som var direkt underställda kejsaren. Detta innebar inte att senatsprovinserna befann sig utanför kejsarens intressesfär; Augustus hade sista ordet när det gällde tillsättandet av de guvernörer som skulle styra dessa provinser. Aerarium populi Romanum (statskassan) administrerades officiellt av senaten men kejsaren hade full insyn i dess affärer.

Sammanfattningsvis kan man inte påstå att det under principatets första tid var fråga om en maktfördelning mellan senat och kejsare. Genom att Augustus i sin hand samlat en mängd olika maktbefogenheter (imperium proconsulare, tribunicia potestas osv.) kunde han, i skenet av en återupprättad republik, utöva närmast diktatorisk makt. Han innehade både den verkställande och den beslutande makten. Grunden till allt detta var hären som stod i ett slags klientförhållande till kejsaren som betalade soldaternas lön och såg till att de, efter fullgjord tjänst, genom tilldelning av jord, fick en tryggad ålderdom.

Augustus styrde sitt rike med hjälp av rådgivare, någon egentlig regering förekom inte och den administration som utvecklades rörde framförallt provinserna. Med tiden blev han en populär regent (något som drabbar de flesta som tillåts sitta länge vid makten) och han erhöll en mängd hederstitlar som t.ex. Augustus, "den upphöjde, vördnadsvärde" och Pater Patriae, "fädernelandets fader." Dessa titlar var inga tomma hedersbetygelser utan utgjorde, tillsammans med kejsarens mera formella maktbefogenheter, grunden till hans maktutövning.

År 293 e.Kr. infördes tetrarki (fyrhärskardöme) i det romerska riket. Diocletianus och hans medkejsare Maximianus tog två höga militärer och gjorde dessa båda till caesarer och samregenter, vilket också innebar att de efter tjugo år skulle efterträda de båda äldre kejsarna och överta deras titel Augustus. Dessa två nya kejsare skulle då i sin tur utnämna två efterträdare med titeln caesar. Denna omorganisation av det romerska väldet föranleddes av ökade militära och byråkratiska åligganden som man försökte lösa med decentralisation. Riket delades upp mellan de fyra härskarna och man genomförde en ny indelning av imperiet i tolv administrativa distrikt (dioceser - styrda av vicari) och 101 provinser. Absolut monarki infördes och perioden går under namnet dominatet (efter ett kejserligt hyllningsrop – dominus atque deus som betydde "Herre och gud"). Kejsaren uppfattades alltså på ett annat sätt än under Augustus tid – han blev ouppnåelig för den enkla medborgaren (subjecti), hovceremonielet blev oerhört komplicerat och tillträde till kejsaren var endast förbehållet ett fåtal. Genom den byråkrati och de nya reformer som Diocletianus införde och som fullbordades av kejsar Konstantin fick statsmakten fullständig kontroll över sina undersåtar. Bönderna bands vid torvan och hantverkarna till sina yrken; att försörja arméerna blev deras huvudsakliga sysselsättning. Början till det senare medeltida feodalsystemet kan skönjas då allt reglerades uppifrån. Diocletianus försökte också införa maximipriser på varor och på arbetskraft för att få stopp på inflationen, detta misslyckades dock.

Kejsar Konstantin fortsatte som sagt på den inslagna vägen och utvecklade hovceremonielet ännu mer: kejsaren blev ännu mer ouppnåelig och ansågs ha fått sin makt av Gud (Konstantin införde ett toleransedikt för kristendomen år 313). Den kejserliga statsapparaten byggdes ut; kejsaren omgavs av ett palatsråd som under sig hade ett stort antal hovfunktionärer (något som knappast existerade under principatet). Dessa i sin tur kontrollerade en enorm byråkrati, hierarkiskt uppbyggd och spridd runt om i riket. Både denna civila administration och den militära organisationen var direkt underställda kejsaren som hade en oinskränkt makt över hela sitt enorma rike och alla sina undersåtar. Senaten i Rom, som en gång varit rikets mäktigaste institution, degraderades till en vanlig, enkel, kommunal myndighet för staden Rom och likställdes med den senat som inrättades i Konstantinopel när denna stad utsågs till rikets nya huvudstad år 330 e.Kr.

Bakåt

HEM